Jane got a gun (2015 USA)

Jane lever ett stillsamt liv som bonde eller något i den stilen i New Mexico. En dag kommer hennes man hem svårt skadad och muttrar något om  att Bishop närmar sig. Med sin man sängliggandes försöker nu Jane att övertala sin f.d fästman Dan att hjälpa henne innan Bishop och hans gäng hittar familjen. Dan är till en början inte värst intresserad av att hjälpa kvinnan som dumpade honom men faller till slut till föga.

Det som är mest intressant med denna något stillsamma västern är inte historien i nutid utan vad som lett fram till situationen. Bit för bit under filmens gång läggs pusslet i tillbakablickar om varför Bishop är ute efter Jane och hennes man samt varför hon dumpade den till synes rekorderlige Dan. Det är denna historia som driver filmen framåt men visst är det lite spännande att se hur två personer ska kunna hålla stånd mot ett helt band av desperados som närmar sig.

Natalie Portman, Joel Edgerton och Ewan McGregor spelar huvudrollerna och de är oftast stabila skådisar så även denna gång även om de kanske inte direkt gör några hejdundrande insatser. Filmen har väl en och annan logisk lucka men den var av modell mindre så de kunde jag blunda för. På det hela en ganska stabil västernrulle med en pulshöjande shootout som final. Som bonus lärde jag mig också hur himla mycket stålar man kunde få om man levererade efterlysta personer till sheriffen. Värd en titt om man gillar genren.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 6/10

It comes at night (2017 USA)

Här kan vi snacka om falsk marknadsföring. Kritikerna (överlag) verkar ha en adjektivstävling i att berätta hur ruggig denna film är. De påstår att detta är sommarens bästa skräckis och spar inte på krutet när det rör filmen. Trailern hintar också om att vi ska se något som är ruggigt värre och filmens namn ger en antydan om ett annalkande hot. Inget av ovanstående stämmer för fem öre.

It comes at night handlar om en familj som isolerat sig i ett hus i skogen efter att en smitta spritt sig och kanske utplånat stora delar av mänskligheten. Allt handlar nu om att överleva och etik och moral sätts på undantag. När de kommer i kontakt med en annan familj är frågan om de ska låta dessa flytta in i huset eller inte. Kan man lita på främlingarna?

Visst är filmen obehaglig. Musiken och en del drömsekvenser väcker en lite ruggig känsla men inte så mycket mer. Det blir aldrig spännande för hur det ska sluta inser man ganska snart och mitt intryck efter sista scenen är nog mest ”ja så kan det gå”. Antingen är de svenska kritikerna ett räddhågset släkte eller så är jag helt avtrubbad. Jag anar dock att It comes at night är något av en humörsfilm. Är man inte på humör för ett ledsam berättelse om desperata människor i stuga ute i skogen kan man nog tycka att filmen iofs har en ryslig stämning men faktiskt är lite småtrist. Vid närmare eftertanke så påminner It comes at night lite om The VVitch en film som jag heller inte blev värst skrämd av. Dessa två filmer är inte dåliga filmer men de är inte speciellt spännande eller skrämmande utan som bäst lite obehagliga men inte så mycket mer.

Filmen är välgjord, skådisarna är top-notch, musiken som sagt mycket bra och regissören lyckas väl med att förmedla en känsla av klaustrofobi, hopplöshet och paranoia men att kalla filmen för skräck? It comes at night är mer att likna vid ett deprimerande drama och då kan jag tycka att det är lite synd att sälja in filmen som en skräckis. En del kan säkert tycka att filmen är fasansfullt skrämmande av någon för mig okänd anledning, själv blir jag vare sig skakad eller rörd.

Regi: Trey Edward Shults

Betyg: 5/10

The Gift (2015 USA)

Skådisen Joel Edgerton har på skrivit och regisserat dagens film och han spelar även en av huvudrollerna. Slutresultatet är en obehaglig thriller som tog för mig en och annan oväntad vändning.

Paret Simon och Robyn har precis flyttat till L.A från Chicago. Simon bodde i staden som ung och återvänder nu efter ett erbjudande om ett glassigt jobb. När paret är ute och handlar stöter de på Gordo, en gammal klasskompis till Simon. De utbyter telefonnummer och tänker inte närmare på händelsen. Så en dag står Gordo utanför dörren, ett besök blir till flera och till slut blir situationen allt obehagligare då Gordo är onaturligt efterhängsen. Simons reaktion över situationen gör att Robyn börjar få dubier över vem hennes man egentligen är.

Det går bra med monster, mördare. spöken och annat otrevligt i filmens värld men när det uppstår pinsamma situationer får jag det svårt och det är gott om sådana tillfällen i The Gift.  Under titten ligger jag och vrider mig som en mask i tv-soffan av stress och obehag. Jag klarar inte av när det blir dålig stämning på middagar eller när folk gör bort och det blir allmänt pinsamt. Det är jättejobbigt men missförstå mig inte, det är inte alls dåligt. The Gift innehåller många maskvridarscener för en känslig människa som jag. Filmen är kanske inte spännande men det är en relativt smart film där fokus sakta men säkert förskjuts och The Gift utvecklas till att bli en helt annan film än vad jag trodde den skulle vara. Klart sevärd och hatten av för Edgerton som kan sträcka på ryggen för han har lyckats väl sitt hantverk.

Regi: Joel Edgerton

Betyg: 7/10

The Great Gatsby (2013 USA)

En halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

Black mass (2015 USA)

Johhny Depp spelar den kriminelle bossen James ‘Whitey’ Bulger som härjade i Boston under flera decennier. Trots sin bakgrund fick han till ett avtal med FBI som inget annat ville att sätta dit den italienska maffian. Bulgers barndomsvän som arbetade inom FBI sydde ihop avtalet och man lovande att mer eller mindre lämna Bulger och hans kumpaner ifred om han förmedlade information till polisen. En människa med ett uns av sunt förnuft inser att detta är ett avtal som är skräddarsytt att gå käpprätt åt helvete vilket det också gjorde. Den största gåta är att planen överhuvudtaget realiserades.

Depp är mycket bra i sin roll som  Bulger, Joel Edgerton brukar vara stabil men här funkade han inte riktigt utan tangerar tom överspelets ädla konst av och till. De övriga skådisarna Cumberbatch, Bacon och Sarsgaard  har alldeles för lite speltid för att sätta sin prägel på filmen.

Det stora problemet med Black mass är att den i och för sig berättar en intressant historia men filmen spretar åt alla möjliga kanter och håll och har ingen styrsel. Jag får aldrig grepp på vare sig rollfigurer eller handling. Regissören Scott Cooper berättar sin historia från A till B men tappar hela tiden fokus. Händelser och personer passerar i snabb revy och jag blir aldrig riktigt klok på hur betydelsefulla de är för berättelsen. Det är många ämnen som berörs men de får aldrig en chans att sätta sig innan Cooper hastar vidare till nästa händelse. Min känsla av filmen blir att det är ett snabbt hoprafsat reportage över klantiga FBI agenter och hänsynslösa gangstrar i Boston och inte så mycket mer.

Regi: Scott Cooper

Betyg: 4/10

Exodus (2014 USA/Storbr)

Så var det dags än en gång för historien om Moses och flykten från Egypten. Den här gången är det Ridley Scott som regisserar och Christian Bale som spelar Moses. Jag tänker inte gå in på handlingen då jag anar att de flesta av mina läsare har gått nio år i grundskolan.

Vanligtvis är jag skeptisk till religiösa filmer som återberättar någon story ur Bibeln. Filmmakarna brukar närma sig ämnet med respekt och verkar lite rädda för att stöta sig med religiösa grupper. Jag kan förstå den approachen men samtidigt blir det lite trist. Kan man storyn och det inte tänjs på speciellt många gränser löper filmer inom denna genre en stor risk att bli lite trista och torra. Naturligtvis blev det en och annan protest angående Exodus men i mina ögon är det petitesser man tjafsat om – många religiösa människor har en tendens att vara lite väl överkänsliga.

Den största kontroversen i sekulära delen av samhället var nog att man satte in ”vita” skådisar i de stora rollerna. För att lösa hudfärgsproblemet verkar man ha blästrat skådisarna med brun utan sol samt smetat rikliga mängder med kajal under ögonen så att skådisarna får den rätta Omar Sharif looken. Konstnärligt är detta naturligtvis helt uppåt väggarna men om filmbolaget vill tjäna stålar på sin Mosefilm måste man ha lite kända namn att skylta med. Då duger det inte med mindre kända affischnamn det är tyvärr den krassa verkligheten.  Å andra sidan hade t.ex Denzel Washington som Farao och Danny Trejo i rollen som Moses blivit en avsevärt mer intressant film.

På det stora hela är Exodus en helt ok film.  Den följer grundberättelsen ganska väl och är ett stabilt om än lite ointressant hantverk.Trots att det är mycket ökenvandringar (bland det tråkigaste man kan se på film), en historia utan några större överraskningar och ganska stela skådisar är det något som gör att jag håller intresset uppe ända in i mål. Det är ett avsevärt bättre betyg än pekoralen Prinsen av Egypen  eller sömnpillret och tillika mastodontfilmen De Tio budorden.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Warrior (2011 USA)

Spoilervarning

Att jag är svag för sportfilmer torde vara bekant vid det här laget. Warrior handlar om MMF (mixed martial fighting). Jag är inte speciellt insatt i sporten men den verkar gå ut på att två karlar ska puckla på varandra i en inhägnad tills den ene ger sig. M.a.o en ganska våldsam sport.

Filmen handlar om två bröder som av olika skäl ställer upp i en MMF tävling. Familjen har varit splittrad sedan många år tillbaka pga faderns alkoholmissbruk. Den yngste av bröderna , Tommy, har varit borta i 14 år återvänder plötsligt och vill att pappan ska träna honom till en stor MMF tävling. Den äldsta sonen Brendan tvingas till en comeback i sporten då han behöver prispengarna för att hans familj inte ska tvingas lämna sitt hem. Tommy drivs av hat till allt och alla, Brendan drivs av att rädda sin familj. Med de premisserna kan man räkna ut med arschlet hur det kommer att gå. Alkoholiserad pappa, oövervinnerliga motståndare, två bröder, ovanligt sätt att träna (Brendan lyssnar på Beethoven under träningspassen), försoning ja alla klyschor som tänkas kan är med i filmen. Trots detta gillar jag Warrior. Den är välspelad och har en viss svärta som jag uppskattar.

Trion Nolte, Hardy och Edgerton sköter sig bra. Nolte är så där knarrig på rösten som bara Nolte kan. Edgerton är ok som den pressade familjefadern och Hardy är mycket bra i sin roll som det hatiske Tommy. Mitt enda problem i filmen är att jag hade velat att Warrior behållt svärtan hela vägen. M.a.o fel bror vinner. Det är inget kramkalas men  lite manlig gosighet och försoning får vi oss till livs mot slutet. Filmen hade varit bättre om den avslutats med en oväntad käftsmäll till tittarna. Fighterna hade också kunnat varit lite mer spännande. Tommy knockar sina motståndare på löpande band och Brendan fintar bort sina på pappret oövervinnliga motståndare med något avancerat bengrepp, nåja man kan få allt här i livet.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 7/10