Cabaret (1972 USA)

1972_CabaretDagens film har jag skrivit om tidigare här på bloggen men kände att det var dags för en återtitt. Den här berättelsen finns i flera olika versioner både som scenmusikal och som vanlig spelfilm men då under namnet I am a camera som i sin tur är baserad på en bok skriven av  Christopher Isherwood. Fosses version bygger till stor del på musikalen men man skrev till en del sångnummer och strök andra.

Cabaret utspelar sig i Berlin 1931, en historiskt mycket intressant tid. Tyskland under Weimarrepubliken kan bäst liknas vid hela havet stormar: Upplopp, kommunister, nazister, smårevolutioner, seriemördare och ett spännande kulturliv. Mitt i allt detta anländer den något försynta Cambridgestudenten Brian Roberts. Han ska skriva på sin avhandling samtidigt som han försöker tjäna en slant på att lära tyskar det engelska språket. Brian blir granne med den amerikanska sångerskan Sally Bowles.  Sally kan sägas vara Brians motsatts. Hon är en person som kräver ständig uppmärksamhet, lever i total förnekese och är egocentrisk som få, kort och gott en asjobbig person vars sällskap jag inte skulle stå ut med i fem minuter. De två inleder en kärleksaffär och när de blir bekanta med adelsmannen Maximillian utvecklas det hela till ett triangeldrama.

Det här är ingen musikal av det vanliga slaget där folk brister ut i sång helt plötsligt istället ”avbryts” filmens handling av att vi får se sånger som framförs på Kit Kat club där Bowles arbetar. Sångerna är oftast en kommentar till det som händer i filmens handling. Vill man ha en renodlad musikal får man söka sig annorstädes men jag anar att detta upplägg kan passa de personer som inte är så förtjusta i genren då Cabaret har ett rejält genomarbetat manus som inte är utfyllnad mellan sångerna det är som så att filmens cabaretnummer förstärker berättelsen. Den enda sången som inte utspelar sig på Kit Kat club är den rysliga men skickligt iscensatta  Tomorrow belongs to me som effektivt visar nazisternas växande makt.

Cabaret är inte någon trevlig film. Folk är trasiga i själen, artisterna på Kit kat club är inte speciellt glamorösa och publiken ganska sliten. Cabaret har en atmosfär av undergång över sig. Mitt i detta har man Sally som desperat försöker förneka den verklighet hon lever i genom att ta livet med en falsk axelryckning . Hennes sista sångnummer klingar falskt när hon sjunger att livet är som en cabaret.  Michael York som spelar Brian passar bra i rollen och Joel Grey fick en mycket välförtjänt Oscar för sin roll som konferencier på nattklubben. Liza Minelli är väl filmens svaga kort, hon sjunger bra men hennes karaktär är väldigt påfrestande och irriterande i längden. Jag gillade filmen en anings bättre vid den här sittningen det kanske beror på att man tyvärr märker att historien är på väg att upprepa sig med stöveltramp och ohälsosam nationalism både här och där i vårt land och Europa.  Sofia har troligen sett en avsevärt trevligare film men jag anar att den filmen inte kommer dyka upp på den här bloggen av skäl ni nog kommer förstå när ni läser om hennes val.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 8/10

Remo Williams: The Adventure begins (1985 USA)

72625Filmen Remo kom 1985 och är baserad på bokserien The Destroyer (ca 150 böcker). Tanken var nog att man skulle kunna starta en ny franchise likt filmerna om 007 men så blev det inte av olika skäl. Det främsta torde vara att filmen halvfloppade. Filmen börjar med att en polis dödas i tjänsten. Mordet är en täckmantel då polisen vaknar upp på ett sjukhus med nytt ansikte och namn, Remo Williams. Han har rekryterats till den hemliga organisationen CURE vars främsta uppgift är att försvara USA mot fientliga element som landet inte kommer åt på laglig väg (den här filmen gjordes innan USA på laglig väg tillät sig att kidnappa och tortera folk till höger och vänster så CURE:s tjänster lär vara överflödiga idag). Remo börjar motvilligt sin träning hos den egensinnige Chuin men innan träningen avslutats kastas han in i ett uppdrag som rör en skum vapenleverantör.

Remo är en underhållande film men det känns lite som en fattigmans Bond om man nu händelsevis ska jämföra de två karaktärerna, vilket man kanske ska då filmens regissör Guy Hamilton gjort en och annan Bondfilm. Filmen rullar på bra men den blir vare sig spektakulär eller spännande. Finalen är lite rumphuggen och den stora scenen, en fight på Frihetsgudinnan, förtas lite av valet av motståndare (byggnadsarbetare) samt att statyn höll på att renoveras vilket gör att den är täckt av byggnadsställningar. Vidare är filmen skurkar minst sagt bleka. Däremot är Fred Ward som spelar Remo och Joel Grey (sminkad till oigenkännlighet) som Chuin bra sina roller. Filmen är som bäst under Remos träning för att sedan tappa lite i fart när själva uppdraget tar vid. Det talas om att ge karaktären ett nytt försök något åtminstone jag är positivt inställd till för Remo är ingalunda en dålig film trots att den känns lite billig.

Regi: Guy Hamilton

Betyg: 6/10

4 X A Christmas Carol

Carrey

Dickens A Christmas Carol är för mig JULFILMEN nr 1. Tacksamt är att den finns i hur många olika versioner som helst både bättre och sämre ( Scrooged ) . Jag tänkte här beta av ett antal olika versioner av filmen för att ge några tips för den som händelsevis inte sett denna ljuvliga julberättelse.

Finney

Scott

Berättelsen går i korthet ut på: Sju år efter att Jacob Marley dött besöker hans vålnad sin forne  affärspartner Ebenezer Scrooge i hopp om att göra honom till en bättre människa. Scrooge är nämligen den mest snåla och otrevligaste människa man kan tänka sig. Till sin hjälp har Marley andarna för forna, nutida och kommande jular som besöker Scrooge under julaftonsnatten i förhoppning att förmå honom att ändra sitt liv.

Filmen Scrooge från 1970 är en musikal med Albert Finney i rollen som Ebenezer Scrooge. Då man måste packa in en herrans massa sånger i filmen gör detta att en del bitar av historien kortas ned eller tas bort. Kanske lite irriterande men på det hela har man lyckats med att förmedla stämningen i berättelsen så det är ingen ohejdad slakt på orginalet. Finneys portätt av Scrooge är bra, det är en ganska skröplig och gnällig man vi får bekanta oss med, faktiskt så skröplig att jag stundtals oroar mig för hans hälsa. Sångerna är catchy speciellt I like life och Thank you very much. Bilderna från 1860 talets London är måhända idylliska men jag gillar att det är färgglatt och ett pulserade gatuliv, det förstärker julkänslan. Filmen kan rekommenderas om man gillar musikaler annars bör man nog undvika den här versionen.

Om versionen från 1970 kändes färlgglad så blir Tv-filmen från 1983 desto gråare. Det är ett ganska kyligt och grått London som vi får bekanta oss med. George C Scott porträtt av Scrooge är en bister och ( känns det som ) smådeprimerad man. Av de versioner jag hitintills sett av A Chritmas Carol är detta nog min favorit. Främsta anledningen är nog det fina skådespelriet inte bara av Scott utan att man har lyckats väl med den övriga rollbesättningen t.ex David Warner som Bob Cratchit och Roger Rees som brorsonen Fred.

Patrick Stewart gör en mycket kraftfull Scrooge i 1999 års version. Han gör kanske Scrooge för bra d.v.s för elak. När filmen är slut tvivlar jag på att han har blivít omvänd. Jag tycker mig se en liten glimt av elakhet i Stewarts smala ögon i slutet. Hur som helst duger filmen från 1999 gott, med undantaget att Joel Grey i rollen som forna julars spöke ser minst sagt bisarr ut.

Den senaste version av Dickens berättelse kom förra året men Jim Carrey i huvudrollen. Carrey är ganska bra i sin gestaltning av Scrooge han påminner ganska mycket om Finney om man nu ska försöka finna några likheter. Det är en ganska bullrig och högljudd version men med Carrey i huvudrollen kan det bli annat? Producenterna har lagt till en del actionscener, onödigt tycker jag då det känns som att de inte litar på berättelsen. Det hela är gjort i motion-capture vilket ger ett plastigt intryck och Bob Cratcit ser lite missbildad ut. Jag har sett värre versioner men jag kommer nog inte att se om 2009 års version av A Christmas Carol.

Stewart

A Christmas carol (1999 USA)

Sju år efter att Jacob Marley har dött besöker hans vålnad sin forne  affärspartner Ebeneezer Scrooge i hopp om att göra honom till en bättre människa. Scrooge är nämligen den mest snåla och otrevligaste människa man kan tänka sig. Till sin hjälp har Marley andarna för forna, nutida och kommande jular som besöker Scrooge under julaftonsnatten i förhoppning att förmå honom att ändra sitt liv.

Det här var en av de bättre versionerna av Dickens historia, Patrick Stewart är mycket bra i rollen som Scrooge, han är nästan lite för elak. I den här versionen har även filmmakarna lagt till lite mer dialog så man får känna huvudpersonerna än mer, dock har man inte ändrat alltförmycket på historien. Miljöerna är fina och det enda som drar ned betyget lite är att de tre spökena inte är så bra, speciellt då Joel Gray som påminner mer om en avdankad transa än spöket från forna tiders jular.

Regi: David Hugh Jones

Skådespelare: Patrick Stewart, Joel Grey

Betyg: 7/10