Tre sekunder (2019 Storbr)

The Cure släppte plattan Wild mood swings för några år sedan. Namnet på den skivan beskriver mina känslor om denna film ganska så väl: Glädje – förväntan- förvirring – irritation och slutligen förtvivlan.

Irriterande nog missade/hann jag inte med rullen när den gick upp på biograferna vilket grämde mig en aning. Men lyckan log mot mig då den konstigt nog dök upp igen på Filmstaden i Karlstad och naturligtvis bokade jag snabbt en biljett för filmer med kubanskan Ana de Armas vill jag inte missa. Men säg den lycka som varar, i det här fallet ca trettio minuter in i filmen…..

Tre sekunder (The Informer) har en hel del som talar för sig: En handling som verkar vara bra och ett batteri med kompetenta skådisar b.la Joel Kinnaman, Rosamund Pike, Clive Owen och Ana de Armas. Bit för bit trasades mina förhoppningar och förväntningar sönder i biomörkret. Storyn om en tjallare som måste utföra ett sista riskfyllt uppdrag i fängelset innan han blir fri är bra men utförandet är alldeles för hafsigt framfört. Det känns som man haft material till en miniserie på en si så där tre fyra delar och sedan komprimerat detta till en långfilm på knappt två timmar. Ingen av rollfigurerna har en chans att sätta sig, de blir bara tomma karaktärer som blixtrar förbi på duken och jag bryr mig inte ett skvatt om hur det går för dem.

Personregin är bedrövlig och det verkar som att regissören Andrea Di Stefano gett skådisarna instruktionen att de ska hålla sig till en känsla filmen igenom.  Kinnaman ser sammanbiten ut, Owen är butter, Pike kvalfylld, värst i sällskapet är Armas som gör en Liv Ullman (utan huckle). Efter ett tag har det gått så långt att Armas väcker en irritation hos mig så fort hennes nuna dyker upp på vita duken speciellt då jag vet att hon kan skådespela och jag lägger hela skulden på en uppenbarligen inkompetent regissör som inte kan ge sina skådisar en vettig regi. Att Armas har en frisyr som man inte ens önskar sin värsta fiende gör inte saken bättre (håret borde banne mig listas som birollsinnehavare) och jag hoppas den hårstylisten inte får sätta sin fot i en filmstudio i framtiden. Det var med lätta steg jag gick in på biografen men det var en slagen man som stapplade ut.

Regi: Andrea Di Stefano

Betyg: 3/10

 

Suicide squad (2016 USA)

Suicide_Squad_PosterSuicide squad är den tredje filmen från Warner i deras reboot på DC: s superhjälteuniversum. Superman var helt ok, vårens Batman v Superman drogs med en hel del problem men här lyckas man delvis med att vända skutan på rätt köl.

Filmen startar direkt efter händelserna i  Batman v Superman. USA:s regering bestämmer sig för att sätta ihop en en grupp av individer med extraordinära förmågor för att möta eventuella hot från s.k metamänniskor. För att kunna kontrollera sin grupp väljer man s.k superskurkar och injicerar de med en bomb som smäller av om de inte sköter sig. Lagom till man startat upp projektet löper en superskurk amok i en stad och de motvilliga medlemmarna i Suicide squad kastas direkt in i hetluften.

Efter att ha hört allt negativt om filmen var mina förväntningar låga vilket kanske är en anledning till att jag fann Suicide squad vara helt ok. Jag har inte läst speciellt mycket av serien som ligger till grund för filmen men kände till de flesta karaktärerna. Till skillnad mot Marvel som har en tendens att downsiza sin superskurkar (Mandarin och Baron Zemo) ändrar man inte alltför mycket på sina grundkoncept i DC filmerna viket iofs är bra men kan leda till problem om man använder för farliga skurkar (kommer till det snart). Skådisarna och deras rollfigurer funkar relativt bra även om Will Smith känns lite felcastad i rollen som Deadshot. Det finns inte en chans i världen att han övertygar som världens farligaste lönnmördare.

Problemen med filmen är den något halvtaskiga dialogen och jag känner av och till att orden inte riktigt ligger rätt i munnen hos filmens rollfigurer, inte ens Harley Quinn som blivit något av en favorit klarar sig undan med sina iofs tacksamma one-liners som annonseras i god tid innan de fälls. Det andra problemet är denna förkärlek hos Warner och dess manusförfattare att dra på för stora växlar alldeles för tidigt om nu tanken är att man ska göra flera filmer. Redan i sitt första uppdrag möter gruppen ett hot som kan förinta världen vilket även sker i de tidigare Warner filmerna (Superman – General Zod och Batman v Superman – Doomsday) så jag undrar lite försynt vad de ska trolla fram för att öka insatserna i nästa film?  Finalen är även den lite trist med den sedvanliga cgi-festen med byggnader som rasar till höger och vänster.Det börjar kännas lite uttjatat nu, jag tycker mig nu ha sett raserade byggnader och virvlande moln ur alla vinklar och vrår.

Trots mina invändningar ser jag gärna en uppföljare för jag hade en ganska trevlig stund  även om filmen kanske var en kvart för lång – som så oftast är fallet med dagens filmer.

Regi: David Ayer

Betyg: 6/10

Child 44 (USA 2015)

Child_44Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10

Run all night (2015 USA)

8203_poster_iphoneÄn en actionfilm med Liam Neeson och än en actionfilm där han spelar ett vrak. Här spelar Neeson den f.d irländska hitmannen Jimmy Conlon. Jimmy tillbringar sina dagar på div barer och sjunker allt mer ned i förnedringen. Han håller sig nätt och jämnt över ytan tack vare att den lokala maffiabossen Shawn som hjälper Jimmy av och till då de är forna barn och arbetskamrater. När så Jimmys son Mike hamnar på kollisionskurs med maffiabossens son vaknar han upp ur alkoholdimmorna och måste ingripa för att rädda sin sons liv. Det blir lite extra svårt då sonen inte vill veta av sin far och de har inte umgåtts på flera år. Kommer far och son att försonas? Kommer Jimmy att återfå sin värdighet? Kommer stadens gator täckas av lik? Frågor man som tittare vet svaren på innan ens förtexterna rullat klart.

Neeson är duktig även om han travar runt på redan upptrampade stigar, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Filmen håller ett bra tempo och har inga större svackor. Bra skådisar överlag, helt ok actionscener och tom lite småspännande av och till. Mitt enda problem är nog svensken Joel Kinnaman som än en gång gör en film med samma ansiktsuttryck. Jag har nu inte sett alla filmer som Kinnaman gjort men det känns som att han ser likadan ut i film efter film och jag undrar lite över vad det är Hollywood ser i karln då han hitintills inte direkt uppvisat några skådespelartalanger. Han förstör inte filmen men är överlag ganska ointressant som skådis. Run all night är en dussinfilm men den håller kvalitén.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

RoboCop (2014 USA)

robocop_poster2-610x902I ett framtida USA råder det en stor debatt om man ska tillåta att robotar ersätter poliser. Allmänheten är emot förslaget men företaget som producerar robotar av olika slag jobbar hårt för att ändra på opinionen. Man får en chans då polismannen Alex Murphy skadas i tjänsten. Tanken är att man ska lansera en cyborg (dvs en maskin med mänskliga delar, i det här fallet polismannen Murphys huvud satt på en robotkropp). Till en början går det som smort men snart dyker det upp problem. Murphy visar sig ha en egen vilja och inrättar sig inte efter företagets vilja och man funderar på att terminera Murphy för gott.

Den här nyinspelningen (originalet kom 1987)  har väl blivit mest känd för att svensken Joel Kinnaman innehar huvudrollen som polismannen Murphy. Vad jag tycker om Kinnaman som skådis vet jag inte riktigt men i den här filmen verkar han ha satsat hela sitt eventuella hantverkskunnande på att stirra intensivt, så intensivt att jag ibland blir rädd att att hans ögon ska ploppa ut. Då är övriga skådisar mer intressanta t.ex  Michael Keaton som slipprig affärsman, Gary Oldman som moraliskt ångestriden forskare eller varför inte Jackie Earle Haley som otrevlig typ.

RoboCop är lite väl allvarstyngd för min smak. Den ställer djupa frågor om vad som kan räknas som människa och andra etiska problem. Samtidigt försöker det vara en actionfilm men den filmkostymen blir för trång och vi serveras en håglös (men snygg) actionfilm som försöker vara djup men misslyckas på den punkten också. Filmen är lite av en slowstarter men när det tar fart blir det mest på rutin och aldrig speciellt spännande mer än finalen som dock schabblas bort lite. Den där välbekanta ”jaha var det allt ?” känslan sprider sig i kroppen när eftertexterna rullar.

Det råder ingen tvekan om att jag gillar originalet bättre men RoboCop av 2014 års modell är helt ok och två timmar på biografen flöt trots allt på relativt smärtfritt. I brist på annat kan man gott se filmen för att mot slutet av året klia sig i huvudet och inse att man knappt minns något av det man sett. Men då finns säkerligen filmen för 39:- spänn i reabacken på Maxi för den hågade.

Regi: José Padilha

Betyg: 5/10

Andra bloggkolegor som har sett den här rullen.

Except fear

Fiifi

Fripp

Jojjenito

Movies Noir

Nilma

Snabba cash ( 2010 sverige )

Vi får följa tre personer i Stockholms undre värld som har en sak gemensamt, de behöver mycket pengar men av olika skäl: Mrado vill flytta hem till Serbien med sin dotter, Jorge måste fly landet och JK som är en vanlig student från Norrland behöver finansiera sin livsstil med dyra kläder och krognotor. När ett stort parti kokain ska smugglas in i landet ser de tre sin chans att fixa pengar och deras vägar korsas.

Jag tror att jag skulle tyckt bättre om filmen om jag inte läst boken som är otroligt bra. Nu sitter jag med en film som jämfört med boken känns lite väl tunn men om man skulle ha med allt i boken hade det behövts en TV-serie. Snyggt foto och helt ok skådespelare. Mest engagerad blir man över JK som redan från start tar sig vatten över huvudet och då av ett ganska korkat skäl. Jag hade hellre umgåtts med a-lagare än med JK:s verdervärdiga stureplansvänner. Har man inte läst boken så tycker man nog att filmen är bra om man gillar genren.

Regi: Daniel Espinosa

Skådespelare: Joel Kinnaman, Matias Padin

Betyg: 5/10