VD (1988 Sverige)

Hans och Anna sitter hemma och softar en helgkväll då det plötsligt ringer på dörren. Det är Hans chef  Sven som bestämt sig för att komma på en oanmäld visit. Sven påstår att han av och till gör oannonserade hembesök hos sina anställda för att ”se hur de har det”. Lite tagna på sängen av besöket men ändå positivt överraskade bjuder paret in Sven. Att Sven egentligen har helt andra intentioner med sitt besök visar sig snart och en  förnedring av paret startar närapå omgående.

V.D är en pjäs av den av och till famöse Stig Larsson (inte han som skrev Millenium triologin) som bla har pjäsen Grötbögen i sin C.V. Då det rör sig om filmad teater kan det vara svårt att se och bedöma V.D som en vanlig film. Det är som vanligt när det rör sig om teater: Stelt, prententiöst och stora gester. Men det finns ett par saker med V.D som gör att den trots allt är sevärd.

Upplägget är ganska intressant. Pjäsen väcker en och annan tanke om hur makt brukas och missbrukas. Det finns ganska många Sven i samhället som anser att de är förmer av den enda anledningen att de har fått ansvar. Protesterna mot deras beteende och olika utspel är ofta ganska lama och likt Anna och Hans tar medborgarna emot skiten och knyter näven i byxfickan.

Den främsta anledningen till att se V.D heter Ernst-Hugo Järegård, denne gigant bland skådespelare. Vanligtvis har jag svårt för skådisar som spelar över men när Järegård dyker upp i bild och suger åt sig all uppmärksamhet likt ett svart hål så köper jag rubbet. Med Järegård i rutan sträckar jag på mig i soffan och studerar vartenda smackande, tonfall eller konstpaus in i minsta detalj.

Naturligtvis dras VD med ett par stora problem. Pjäsen är för lång, två timmar är i det här fallet minst en halvtimme för mycket. Ju längre storyn förlöper desto svårare har jag att köpa konceptet. Hans och Anna är lite väl lama och gränsar till att vara imbecilla i sina beteenden. Visst har Sven en maktposition och tar paret med garden nere men jag tycker att någonstans bör man säga ifrån och den gränsen passeras egentligen redan efter en halvtimme in i berättelsen. Slutet är svagt och det känns som att man vill ge en pay-off till publiken och vågar inte riktigt löpa linan ut. Betyget blir högt men anledningen till det stavas Järegård.

Regi: Stig Larsson

Betyg: 6/10

Annonser

Comborecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011)

Välkommen till en comborecension av Åsa Nisse. Marcus står för huvudelen av recensionen. Mina åsikter skrivs i kursiv text.

Härom veckan var jag (Marcus) och min bror (Filmitch) på bio och såg den nya Åsa Nisse filmen. Denna upplevelse var så förvirrande och intensiv att Filmitch efteråt klagade på huvudvärk och jag själv kände mig aningen tom, som om något inom mig dött där i biomörkret. Jag ska dock göra ett tappert försök att skriva en objektiv recension och får förhoppningsvis hjälp av min bror.

Här vill jag inflika att jag faktiskt gillar Åsa Nisse. Orginalfilmerna ligger och puttrar igränslandet ”så dåligt att det blir bra”. De är också lite vemodiga då de ger en nostalgisk bild av ett Sverige som aldrig har funnits men man vill ändå inbilla sig att det fanns en tid där dörrar inte behövde låsas och kaffepannan var ständigt igång för att någon kunde komma på besök.

Att gå på en Åsa-Nisse-film med hopp om att få se bra film är ungefär som att tro att det ska gå att klia sig i ögat med en slagborr, chocken och besvikelsen skulle bli lika kännbar. Så det var två spända bröder som satte sig i biosalongen beredda på det värsta.  Efter några trailers (bl.a. för en kommande Svensson Svensson- film) som fick oss att rysa började således filmen…och det (hör och häpna) med ett bra och roligt musikalnummer.  Och så fortsatte det hela filmen. Allt är på tok  för mycket hela tiden men i detaljerna gömmer sig små  pärlor av komisk genialitet men mer om det senare.

Jag undrar om inte trailerna var värre än än huvudföreställningen, jisses vilken skit de hade skrapat ihop, har aldrig känt mig så osugen att gå på bio. Filmens musikalnummer är otroligt bra men det är också Dorsins starka sida och med tanke på att karln har suttit och plitat med manus i flera år så borde han lyckas med något.

Handlingen i korthet: Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda (skånska) oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult (orten som Åsa-Nisse bor i) utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd.

Åsa Nisse o Klabbaparn

Svergies komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Svenska komedier går ju i allmänhet bra på bio. Få av dessa skådespelare utövar dock sitt yrke i denna film, möjligtvis med undantag av Michael Segerström i rollen som Klabbarpan och Johan Rabaeus som Sjökvist. Bergkvist i huvudrollen spelar i princip sig själv fast med Småländsk dialekt som tyvärr mer låter som ett talfel.  Nu kan man inte vänta sig bra skådespeleri i buskis i allmänhet och inte i Åsa-Nisse filmer i synnerhet. Det är ju inte som om karaktärerna har särskilt mycket djup så man kanske inte ska vara övernitisk.

Bergkvist dialekt är ett kapitel för sig, skrattretande dåligt. Gåtan är verkligen hur man fått med så många skådespelare men det råder kanske lågkonjunktur, vad vet jag?. Däremot verkar de ha avsevärt roligare på duken än vad vi i publiken har. Det finns ett gammalt talesätt som jag skriver under på: Teaterskådespelare och jazzmusiker har alltid roligare än publiken, nu kan man även lägga till skådisar i Åsa Nisse 2011 till talessättet. Segerström är riktigt bra som Klabbaparn däremot hade jag svårt för Rabaeus som Sjökvist. Han känns helt enkelt för konstlad i rollen men det är han i och för sig inte ensam om.

När det gäller humorn då? Är det roligt? Ja bitvis är det faktiskt det men det blir lite mycket. Man har bemödat sig att fylla varje bildruta med olika ”gags” och de gånger man inte lyckats komma på något så grimaserar man eller spelar över för att fylla luckan. Skämten har en tendens att gå överstyr och bara bli fåniga och då blir man lite trött efter ett tag. Många gånger hade en scen varit rolig om det inte hade gått till överdrift och hamnat på barnprogramsnivå. Andra gånger går det (förbryllande nog) från rena ”Stefan och Krister- Flåset” till relativt inteligenta poänger. Förvirringen hos mig som åskådare är m.a.o. monumental en timme in i filmen och det är också då Filmitch med ett utmattad suck ”går på toa”. Vill inflika här att Jag gick för att skölja mitt ansikte med kallt vatten samt ta en mental paus. Jag var ganska nära ett mindre sammanbrott.Denna förvirring håller i sig efter filmens slut och fram till skrivande stund. Kan det vara så att Dorsin m.fl. skapat ett litet ironiskt mästerverk? För de kan ju inte tycka att det är roligt på riktigt? Eller? Har man bara försökt göra en Åsa-Nisse film, trogen föregångarnas anda? Om så är fallet har man ju lyckats ganska bra. Problemet klarnar inte heller då jag minns Herr Dorsin i Grotescosketchen med mjölet som är en väldigt uppenbar parodi på buskisgenren.

När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Hela Åsa-Nisse filmen kastar sig mellan att vara klassisk buskis till att vara parodi på sig själv och frågan är om det skulle gå att göra på något annat sätt.

Under hela filmen kan jag räkna till fyra skämt som var bra resten är fruktansvärt dåliga. Jag är böjd att hålla med min bror: Jag är förvirrad är det en parodi eller inte?  Om inte blir jag väldigt väldigt bekymmrad.

Bra musiknummer dock.

Som film får den 2/10.

Som Åsa-Nisse film får den 5/10.

Filmitch ger den 2/10 det var trots allt fyra roliga skämt och älgritten i början hör inte till dessa.