Vittra (2012 Sverige)

Vittra_bioaffisch2En svensk Evil dead står det på affischen och det är just vad Vittra är. En grupp ungdomar reser till en stuga ute i skogen. Tanken är att man ska supa, äta och kanske eventuellt ha lite sex. En av ungdomarna förvillar sig ned i husets källare och förändras till det sämre av den korta visiten. Festen har knappt hunnit starta förens det utvecklar sig till ett blodbad av (med svenska mått mätt) sällan skådat slag. En ond kraft i huset förvandlar festdeltagarna till blodtörstiga varelser och chanserna att komma levande från den här nöjesturen är små.

Om man kan leva med att Vittra i stort sett är en rip-off av tidigare nämnda Evil dead  så är inte det här någon dålig film. Uttrycket ”bra för att vara svensk” gäller inte Vittra då det är en klart godkänd skräckis. Skådisarna är helt ok och som bonus är Johannes Brost med på ett hörn som Vittra/zombiejägare.

Just det sistnämnda är kanske lite märkligt. Själv är jag löjligt förtjust i svenska folksägner och alla de varelser man kan stöta på i skog och mark. Jag har läst Ebbe Schöns böcker om gammal folktro både en och två gånger. Ingenstans i litteraturen har jag stött på några vittror som besitter de egenskaper som visas i filmen. Nog för att vittrorna kunde vara ena lea jävlar men riktigt så här blodtörstiga är de inte. Detta är petitesser i sammanhanget då man knåpat ihop en skräckis som, även om det inte är ett mästerverk, håller hela vägen.

photo_l

Att betyget inte blir högre beror på att filmen är alldeles för skrikig och blodig för att jag ska tycka att den blir spännande. Den första halvtimmen har Vittra en skön skräckkänsla som tyvärr försvinner i takt med köttslamsor och hinkar med blod som vräks över skådespelarna men underhållande är den i vart fall.

Fiffi skriver om ett annat otyg med förankring i amerikansk folklore på sin blogg idag.

Kl 16:00 kommer dagens nästa inlägg här på bloggen då rör det sig om en norsk film som har en något annorlunda vinklel på nordisk folktro.

Regi: Sonny Laguna,  Tommy Wiklund

Betyg: 6/10

Annonser

Black Jack (1990 Sverige)

445130Jodå det tar ca 20 minuter in i filmen innan Helena Bergstöm bölar. Sedan bölar hon i mitten av filmen och fäller en tår eller två lagom till finalen. Då, 1990 hade Helena Bergström startat marschen mot att bli Sveriges populäraste skådis (hon vann en omröstning som århundradets bästa skådis) men under senare år tjatas det mest om hennes gråtande på film och visst har hon lätt till tårar. Jag är lite ambivalent till min eventuella irritation till dessa tårar. Klart att man ska gråta om handlingen kräver detta. Problemet är kanske att det blivit lite av hennes signum att ta till lipen. Men jag kan ge mig faen på att om hon INTE skulle gråta i en film skulle det tjatas om detta. Nåväl med det sagt vidare till dagens film som är den ena av paret Nutley/Bergstöms två bra riktigt filmer (Änglagård är INTE till den andra filmen det är Nionde kompaniet)

Black Jack handlar kort och gott om en samling ynkliga existenser som bor kring Gävle. De lever för helgen, super till, går på dans och hoppas finna någon för kvällen. När Inger(Bergstöm) flyttar tillbaka till Gävle faller den lite lätt mesige men genomsnälle Kaj för henne. Det gör även dansbandet Black Jacks trummis Tommy. En charmig typ som sätter på allt och alla bara han hinner pressa in damerna (som står på rad för att betäckas) mellan sina spelningar. Hur det går? Vi kan väl säga att filmens sensmoral är att snälla killar får inga tjejer. Något som jag minns upprörde folk när filmen kom för hur kunde Inger välja den slemmige Tommy framför snälle Kaj? När jag ser filmen idag begriper jag att Inger väljer Tommy framför Kaj som är snäll och go men ack så tråkig. Det enda som jag moraliskt kan störa mig på i den här kärlekskarusellen är nog att Inger utnyttjar Kajs godhet.

När eftertexterna rullar är det total tvättäkta folkhemsångest. Ingen är lycklig och alla får lägga sig ensamma  (njae kanske inte Tommy) och känna sig ganska miserabla. Colin Nutley visar här hur sköra och ganska ynkliga vi är som människor. Vi försöker få kontakt och uppnå någon form av kärlek för att bota ensamheten men oftast faller försöken platt till marken. Flera scener i filmen får mig att vrida mig av obehag i soffan. Märkligt nog saluförs den här filmen som dramakomedi – jag finner den inte det minsta rolig bara djupt tragisk. Komedibeteckningen kan kanske bero på Reine Brynolfsson som spelar den försupne ICA-handlaren Robert för är det något som vi svenskar finner vara roligt så är det folk som är fulla på film.

Något som slår när jag ser filmen mig är att replikerna framförs okonstlat och dialogen känns naturlig. Det gör att jag tror på skådisarna som människor och inte som dramatenskådisar som tar ett extraknäck. Vill man må lite dåligt i sommarvärmen och känna sorg för människans ynkedom är filmen mycket rekommendabel.

Regi: Colin Nutley

Betyg: 8/10