Saturday night fever (1977 USA)

Det var mycket länge sedan jag såg denna film, tom så länge sen att jag bortsett från att Travolta var med hade jag helt glömt bort vad filmen handlade om. Min känsla var att det skulle vara glitter och glamour i discovärlden men istället blev det en smådeppig film som handlar om drömmen att fly den torftiga vardagen.

Tony är i tjugoårsåldern, jobbar i en måleriaffär och bor hemma hos sina föräldrar. På fritiden hänger han med sina kompisar och det enda han lever för är helgerna då han går och dansar på haket 2001 Odyssey. Där och då är han kung och det är den enda ljusglimten i ett annars så torftigt liv. När han stöter på den, åtminstone till ytan, sofistikerade tjejen Stephanie bestämmer sig de två för att bilda par i en kommande danstävling på discot. Tillsammans med Stephanie när Tony drömmen om att lämna Brooklyn för ett liv på Manhattan.

Som sagt, jag trodde detta var en glitter och glamour film men istället blev det en studie av en bunt sorgliga existenser som hankar sig fram i vardagen under skyskrapornas skugga. Tony och hans vänner är inte speciellt sympatiska, de behandlar tjejerna i sin närhet som skit, är lite småkorkade och är inte direkt några rollfigurer man hejar på. Tonys föräldrar är uppslukade av den äldre sonen som är präst och lever sina liv genom honom. Stephanie är bara sofistikerad på ytan och är egentligen av samma skrot och korn som Tony och hans vänner.  Det enda som skiljer henne något från de övriga rollfigurerna är att hon inte gett upp än och försöker göra något åt sin situation.

Filmen skänker en viss lättnad åt vardagseländet när Tony dansar på diskot. Travolta har en egensinnig dansstil som är oförglömlig och det är märkligt att han inte dansat mer i sina filmer det är en skamligt outnyttjad förmåga. Men även diskot är lite sunkigt med kantstötta figurer. Skådisarna och regin känns av och till improviserad vilket ibland ger ett amatörmässigt intryck men i denna film passar greppet och jag måste säga att Saturday night fever var en mycket positiv återtitt även om filmen inte var vad jag förväntat mig. Tilläggas bör att musiken med Bee Gees har åldrats med behag och håller än.

Tackar Henke för påminnelsen om filmen.

Regi: John Badham

Betyg: 7/10

Blue thunder (1983 USA)

blue_thunder_72Vietnamveteranen Frank Murphy arbetar inom polisens helikopterdivision i Los Angeles. Han och hans partner åker runt och och hjälper poliser på marken med att spåra brottslingar samt (om de inte har några anrop att besvara) spanar in kvinnor som utför yogaövningar näck. Ett överfall på en utredare inom polisen som slutar med hennes död gör att röster inom administrationen höjs. Man vill öka polisens befogenheter och testar en ny helikopter som går under smeknamnet Blue thunder. Helikoptern är fullproppad med den nyaste tekniken såsom databaser, avlyssningsanordningar samt vapen varav inget är lagligt ….än (alltså år 1982, 2014 är ovannämnd utrustning helt ok). Murphy anar dock ugglor i mossen och naturligtvis rör sig det hela om en konspiration och snart är Murphy en jagad man.

Jag blir lite sorgsen när jag ser den här filmen. Här diskuteras det moraliska i att avlyssna och bevaka de egna medborgarna. Idag använder myndigheterna sig gladligen av den teknik som i Blue thunder anses vara inkräktande på den personliga friheten. Filmen är ett ypperligt historiskt exempel på hur våra inställningar till saker och ting förändras och inte alltid till det bättre. Det är nog just detta som är mest intressanta med den här filmen. Blue thunder är en standardthriller med ganska mycket helikopteråkning. Finalen är dock häftig med helikopterjakter mellan skyskraporna i L:A. Det är också trevligt att få se Roy Scheider i rollen som Murphy och en relativt fräsch Malcolm McDowell som naturligtvis spelar filmens skurk då han talar med brittisk brytning. Lättsam underhållning med skön 80 tals touch och många hål i plotten.

Regi: John Badham

Betyg: 6/10

Nick of time ( 1995 USA )

Fans av tv-serien 24 torde uppskatta John Badhams alster med Johnny Depp och Christopher Walken. Precis som tv-serien utpelar sig filmen i realtid.

Gene Watson ( Depp ) får sin dotter kidnappad och om han inte utför ett mord kommer förövarna att döda dottern. Mr.Smith ( Walken ) bevakar varje steg Gene tar så att han inte kan be om hjälp, försöker han med detta kommer kidnapparna att mörda dottern.

Johnny Depp har en ganska nedtonad roll och lyckas väl med att spela stressad och svettig familjefar. Det tar inte inte lång stund innan jag ”glömmer” bort att det är Depp som har huvudrollen. Walken är Walken på gott och ont men visst är han härlig att se med bakårslickat hår och ondsint blick. Större delen av berättelsen går ut på att Gene försöker skaka av sig Mr.Smith för att på något sätt skaffa hjälp. Filmen följer mer eller mindre schemat: Depp har en plan – misslyckas – får en tillsägelse alternativt lite stryk av Walken – Depp utarbetar en ny plan etc. etc. Kan tyckas tjatigt men filmen är faktiskt ganska spännande om man lyckas med att bortse från skurkarnas idiotiska plan att använda sig av en lönnmördare som knappt hållt i en pistol tidigare. Man bör även ta och blunda för ett och annat hål i  plotten. klarar man av detta får man en helt godkänd thriller med ett lite annorlunda upplägg, men jag får lov att erkänna att 24 var både bättre och mer spännande.

Regi: John Badham

Betyg: 6/10 

War games ( 1982 USA )

 Då ett test visar att en femtedel av soldaterna inte klarar av att avfyra sina kärnvapen i en händelse av krig beslutar man sig för att ersätta soldaterna med ett datoriserat avfyrningssystem. Det hade nog varit en god ide om det inte vore för den unge datanörden David som i jakt på ett nytt dataspel råkar hacka sig in i datasystemet. David tror att han spelar ett spel vid namn Global Thermonuclear War, problemet är bara att datorn tar spelet för verklighet och börjar förbereda sig för att starta det tredje världskriget. War games härrör från en tid då hotet om utplåning av mänskligheten var ständigt närvarande. Nato och Warzawapakten satt på en himla massa kärnvapen och världen var bara en knapptryckning från undergång. Så kändes det DÅ åtminstone. Filmen spelar bra på den känslan och på något konstigt vis känner jag mig lite nostalgisk när jag nu ser om War games.

Filmen är ganska underhållande men ack så daterad. Trots detta ser jag filmen med ett överseende leende istället för med tunga suckar. Historien är ganska rapp och tycker man att en valpaktig Matthew Broderick och en ständigt kisande Ally (har hon synproblem?) Sheedy är ganska ok skådisar blir filmen än bättre. Logiska luckor finns det gott om men när filmen gjordes uppfattade man nog inte dessa om man inte var en mästare på DOS och floppydisketter. Datorer var något nytt och häftigt som man bara sett på film. Så regissören Badham kunde tuta i tittaren i stort vad som helst, idag blir det lite mer problematiskt. Det är ganska roande att se hur  Badham har löst problemet med att David sitter och knapprar på datorn, kanske inte så värst rafflande för oss tittare.Samtidigt som David skriver på tangentbordet säger han högt vad han skriver. Ett ganska nödvändigt drag för att vi titare inte ska somna. Angående tangentbordet så har jag nog aldrig hört så högljudda tangenter som i War games. När Brodericks fingrar spelar över tangenterna låter det som en hel hord av hästar som galloperar fram över kullerstenar. När jag såg filmen för första gången reagerade jag inte alls över sådana petitesser. Inte heller reagerade jag för den hysteriska synthmusiken som spelades, idag låter soundtracket rent ut sagt för djävligt. Men trots dessa saker är War games en film som jag gillar men låt gå att mitt gillande bakas in i ett nostalgiskt skimmer.

Sofia har ett inlägg om filmen som är mycket läsvärt.

Regi: John Badhan

Betyg: 7/10