Kong: Skull island (2017 USA)

Det görs alldeles för få bra monsterfilmer nuförtiden, vi monsterälskare får oftast dras med de kackiga SyFy och Asylumfilmerna som inte gör någon människa glad. Därför blir man lite extra pepp när det kommer en rulle som Skull island. En film där man satsat både kompetens och stålar på att göra ordentliga monster och har med skådisar som kan både gå och tala samtidigt.

I och för sig så kanske skådisarna inte spelar så stor roll i filmer av detta slag, de är hänvisade till att spela andrafiolen.  Det kan vara anledningen till att senaste filmen om Godzilla inte var så jättebra då man satsade för mycket på mänskliga relationer och filmen vart allt lite småtrist. Än värre var Jacksons King Kong som kluckade mer än vrålade då karln envisas med att skildra människor genom ett Harlekinboksfilter.

Kong:Skull island utspelar sig på 70-talet där en forskningsexpedition skickas ut för att undersöka en nyligen upptäckt ö. Ön visar sig vara fullproppad med monster och allt man kan tänka sig går naturligtvis rätt åt skogen. De som överlevt dusten med jätteapan Kong måste försöka ta sig tvärs över ön för att bli räddade. Något som ställer till extra problem för dessa stackar vilsna människor är att Kong inte är det värsta monstret på ön samt att expeditionens militära ledare Preston Packard (smaka på det namnet), spelad av Samuel L.  (jag är med i alla filmer jag får nys om) Jackson inte är speciellt balanserad.

Klart att filmen innehåller en hel del repliker som får mig att famla efter skämskudden och det är klart att expeditionens enda kvinnliga deltagare har lite mer ”lediga” kläder än övriga manliga medlemmar. Klarar man av dessa små fadäser är Skull island  en rejäl monsterfilm som till och med lyckas med att vara lite småspännande och lyckas väl med det den företar sig nämligen att roa biobesökarna.

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Betyg: 8/10

Annonser

State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

3 X Will Ferrell

Will Ferell är en skådis jag är ganska förtjust i och brukar försöka att kolla in hans filmer. Han kanske inte är den störste av skådisar och brukar spela ungefär samma roll i film efter film nämligen mer eller mindre korkad. Jag har sett tre filmer med skådisen under senaste tiden och trycker in alla tre i ett och samma inlägg.

onesheetTallageda nights: The ballad of Ricky Bobby (2006 USA)

Ferrell spelar här racerföraren Ricky Bobby som vinner i stort sett alla lopp han deltar i. Hans segersvit bryts när den slemme fransmannen Jean Girard tar upp kampen med honom. Likt Rocky måste nu Ricky Bobby hitta sina rötter för att komma tillbaka på banan.

Trots en hel del roliga och bra skådisar i små och stora roller b.la John C. Reilly, Sacha Baron Cohen och Gary Cole vill inte filmen riktigt ta fart. En del skämt är lite småroliga men merparten är ganska förutsägbara och faller platt till marken. Filmen harvar på och duger eventuellt en regnig söndag men inte mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 4/10

large_1Xhk6o9Re7goDWsYwY9DOkWtKjxGet hard (2015 USA)

Här hittar vi Ferrell i rollen som den något korkade affärsmannen James. James har framtiden utstakad, han är ihop med chefens dotter och de ska gifta sig. Allt vänder i ett slag då James arresteras för insideraffärer och döms till ett långvarigt fängelsestraff. För att överleva den kommande fängelsetiden hyr han killen som sköter företagets garage, Darnell. James tror att denne är en f.d fängelsekund bara därför att han är färgad. Darnell har aldrig sett insidan av ett fängelse men spelar med då han tar chansen att tjäna en slant.

Skämten i Get hard hamnar väldigt ofta under bältet och visst kan det bli tröttande i längden men jag skrattade gott vid ett flertal tillfällen. Filmen tappar fart sista halvtimmen men det är sällan komedier håller hela vägen in i mål. En positiv överraskning var att man för en gångs skull fick se en färgad skådis i en komedi som inte talade i falsett, rullade med ögonen och skrek sig genom en hel film. En ovanlig upplevelse men kanske Hollywood börjat förstå att färgade i komedisammanhang faktiskt kan spela rollfigurer och inte bara göra karikatyrer på svarta.

Regi:  Etan Cohen

Betyg: 5/10

MV5BMTcwNzUzMjU1OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMTM0NDQ2MQ@@._V1__SX1557_SY903_Step brothers (2008 USA)

Will Ferrell och John C. Reilly spelar  Brennan och Dale, två vuxna män som vägrat att växa upp. Deras ensamstående föräldrar har av outgrundliga anledningar låtit dem hållas under alla år. När kärlek uppstår mellan Brennans mamma och Dales pappa (suveränt spelade av Mary Steenburgen och Richard Jenkins) och de gifter sig bryter helvetet ut då de två förvuxna barnen ska samsas under samma tak.

Iden till filmen är helt vansinnig men jag köper konceptet på stående fot. Step brothers är en fruktansvärt rolig film som för ovanlighetens skull håller hela speltiden ut. Ovan nämnda kvartett är fantastiskt roliga och när Adam Scott kommer i filmen som Brennans slemmige lillebror Derek når komedin nya höjder. Jag har sett filmen ett flertal gånger och den håller fint vid var omtittning.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

 

Tale of tales (2015 Italien)

tale_of_tales_poster_120x160_bdDet har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10

Carnage (2011 Frankrike m.fl)

Polanskis senaste film startar med ett slagsmål mellan två pojkar. Barnens föräldrar träffas för att diskutera igenom händelsen som civiliserade människor och det går bra till en början men samtalet börjar urarta och utvecklas till en verbal konflikt där alla inblandade ligger i luven på varandra.

Filmen har fått ett ganska positivt mottagande ute i bloggvärlden b.la har Pladd, Movies noir,och Fiffi skrivit om Carnage. Då filmen är baserad på en teaterpjäs finns det en viss risk med att den blir stel och överdrivet konstruerad men Polanski har lyckats väl med transfereringen från scen till film. En anledning kan vara att pjäsens författare har varit med i den bearbetningen. Att Polanski lyckats med att få fyra mycket bra skådisar i rollerna gör inte saken sämre.

En del kritik av filmen rör händelseförloppet att det ena paret hela tiden är på väg att lämna lägenheten men dras gång på gång tillbaka in argumentationen och bostaden av olika skäl . Jag stör mig inte så mycket på detta trick som används titt som tätt. Det ger en illusion om att trots berättelsen fysiskt står still gör löftet om vidare förflyttning att det på något bakvänt sätt rör på sig. T.ex utspelas filmen Suburbia i en gränd där man är på väg bort men hela tiden händer det något som gör att karaktärerna stannar kvar speltiden ut. Nu visste jag om att hela filmen skulle utspela sig på en och samma plats och var därmed mentalt förberedd. Jag har förståelse om man vill ha en viss omväxling i scenografin.

Jag har två små invändningar. Polanski är lite yxig när han låter den verbala konfliken segla upp. Judy Fosters karaktär är helt enkelt för konfliktsökande och man ser redan vart det bär hän innan grälet tar fart. Jag hade önskat en mer indirekt väg in i argumentationen.

Filmens andra halva när alla grälar med varandra känns det som att Polanski tappar greppet över berättelsen. Jag får intrycket av att jag följer fyra tennismatcher samtidigt som man leker hela havet stormar. Underhållande, oh ja, men jag saknar finessen, de pinsamma situationerna samt de verbala nålsticken som präglar Carnages första halva.

Mitt slutomdöme blir en underhållande och otroligt välspelad tragisk komedi som dock tappar greppet och mitt intresse mot slutet men den är definitivt sevärd för det är väl de flesta filmer där Waltz och Winslet är med i rollistan? En liten iaktagelse: Ingen kan väl äta mat med en sådan njutning som Christoph Waltz. Oavsett om han äter strudel eller smulpaj ser han ut att njuta till fullo.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 7/10