Halloween (1978 – 2018 )

Jag säger som i fallet med Scream – om ni inte gillar spoilers håll er undan. Halloweenfilmerna är en enda röra. Här handlar det om tiotalet filmer där det är reboots och ändrade tidslinjer om vartannat. Jag tänker här bara ta upp de fyra filmerna som har Jamie Lee Curtis i huvudrollen som Laurie och skiter i de fyra uppföljarna samt Rob Zombies utskällda två försök. Filmerna som berörs i inlägget blir följande:  Halloween (78), Halloween II (81), H20 (98) samt Halloween (18).

Handlingen i filmerna går i korthet ut på att den mordiske psykpatienten Michael Myers har som mål att döda Lauire Strode. Motivet varierar – ska man tro filmerna från 81 och 98 beror det på att han vill göra rent hus och mörda sin syster då han redan mördat sin andra syster i öppningsscenen i första filmen. I uppföljaren härom året valde man dock att strunta i att Laurie är Michaels lillasyster. Filmmakarna ignorerade alla tidigare filmer förutom Carpenters original vilket var nog tur med tanke på vilken soppa denna serie har utvecklats till under årens lopp.

Just de fyra ovannämnda filmerna är jag ganska så förtjust i. Mördaren Michael Myers är en obehaglig typ som inte talar och förföljer sina offer i varierande promenadtakt (han är snabbast i H20 och slöast i Halloween II). En vitmålad Kapten Kirk mask täcker hans ansikte som vi aldrig får se förutom ett kort ögonblick i finalen i första filmen. Detta gör att Myers är mer av en naturkraft än en mördare och hur kan man resonera med en naturkraft? När man försöker sig på att förmänskliga Myers eller hittar på trams som telepatisk kontakt och märkliga sekter blir han med ens mindre ruggig. Dessa filmer har även en stark skådespelarensemble med b.la Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence. Än ett skäl till att jag gillar dessa filmer är att Carpenter står för eller åtminstone har inspirerat filmmusiken som kort och gott är fantastisk.

Den första filmen är en klassiker som trots en något seg men stämningsfull start arbetar sig fram mot en av de bättre finaler jag sett i en skräckfilm.  Tvåan tar vid där första filmen slutar. Här jagas Laurie av Myers på stadens sjukhus. Denna film är lika bra som filmen från 78. Carpenters musik har jackats upp och syntarna är än fläskigare. Personligen finner jag sjukhus vara lite småruggiga så miljön är perfekt. Om man jämför med första filmen är tempot högre och morden räligare.

Efter denna rulle följde det ett antal trista uppföljare med en alltmer sliten Donald Pleasence som leder jakten på Michael Myers. 1998 tog man tag i filmserien och fick Curtis att reprisera sin roll. Filmen är ok men man märker att de kikat en hel del på Scream filmen som kom ett par år tidigare, en förklaring kan vara att filmerna har samma manusförfattare. Filmplanschen liknar Screams,  rollgalleriet består av coola ungdomar och rapparen LL Cool J gör en komisk roll som vakt. Resultatet blir lite mellanmjölksaktigt men det är ett rejält kliv framåt i kvalitet jämfört med filmerna som kom innan. Trist nog tappade man bollen på stört och vi talar tyst om Halloween resurrection. Zombies filmer hade nog varit ok om de inte hade handlat om Michael Myers utan stått på egna ben.

2018 tog man sig i kragen igen och den senaste Halloween filmen visade sig vara en bra film. Jag saknade dock några rejäla jaktscener i filmen. Myers mördar sig fram på måfå i jakt efter Laurie. Han verkar denna gång lida av någon form av kompletteringsbehov då Laurie iofs inte längre är hans syster men väl den enda som överlevde den där ödesdigra kvällen för drygt 40 år sedan.

Hur väl funkar Halloween filmerna som skräckisar? Jag anar att den första filmen nog kan ses som seg för dagens unga och att en och annan anser att H20 har mer familjedrama än slasher över sig. Personligen funkar filmerna bra för mig, musiken spelar definitivt stor roll, alla fyra filmer har eller är inspirerade av Carpenters ledmotiv. Vidare finner jag Myers lyckad som mördarmaskin och alla filmerna har en eller flera scener som jag finner vara rejält spännande. Om jag skulle jämföra med Scream filmerna som jag skrev om häromdagen är de förra kanske bättre som filmer men Halloween funkar bättre för mig som skräckis.  Kollar man på ett snittbetyg hamnar Halloween precis snäppet över Scream men om jag skulle blanda in alla filmer med Myers som mördare skulle definitivt snittbetyget för serien falla som en gråsten.

Regi: John Carpenter, Rick Rosenthal, Steve Miner,  David Gordon Green

Betyg:

Halloween: 8/10

Halloween II: 8/10

H20: 5/10

Halloween: 7/10

 

In the mouth of madness (1994 USA)

in-the-mouth-of-madness-cover-sam-neill-john-carpenterNär skräckförfattaren Sutter Cane spårlöst försvinner kontaktar ett försäkringsbolag utredaren John Trent (Sam Neil ). Hans specialitet är att avslöja försäkringsbedrägerier och det är just det man missänker att Canes försvinnande är. Trent tar sig an fallet men i samband med detta börjar han plågas av mardrömmar och obehagliga visioner. Trivialtetar av detta slag får inte Trent att backa från sitt fall och han får upp ett spår efter Cane. Spåret leder till delstaten New Hampshire och en stad som inte verkar finnas utmärkt på någon karta. Tillsammans med en kollega från försäkringsbolaget reser Trent till New Hampshire för att finna den mystiska staden.

Det var ett bra tag sedan jag såg den här filmen och det blev en trevlig återtitt. Storyn som kan sägas vara en blandning av Lovecrafts Chuthulu myt samt  berättelserna om pjäsen The King in yellow och det var en mix som funkade väl. Visst kan man kan tycka att Trent borde reagera lite starkare över alla övernaturligheter som kommer hans väg och visst är en del av filmens effekter lite daterade och i del fall hellre än bra men det är små förtretligheter som lätt kan ignoreras.

mm1Det jag däremot har svårt att ignorera är den rent ut sagt bedrövliga filmmusiken komponerad i sedvanlig ordning av Carpenter. Här har regissören valt att köra på hårdrocksspåret och oavsett vad man tycker om hårdrock så är det troligen den sämsta filmmusik som finns. Hade Carpenter valt ett annat musikspår har troligen filmen känts än mer ryslig nu blir det en intressant story som skaver lite här och där (mest i öronen).

Fiffi kollar in vad vårt grannland Norge har att bjuda på inom genren.

Regi: John Carpenter

Betyg: 7/10

 

Escape from New York (1981 USA)

escape-from-new-york-posterDags för en riktig klassiker av John Carpenter. Året är 1997 och brottsligheten har ökat lavinartat i USA. När filmen gjordes 1981 pekade statistiken på just detta så Carpenter är inte ute och cyklar men vi kan vara tacksamma att trenden bröts. I ett desperat försök att stävja utvecklingen har man stängt av staden New York som nu är ett enda jättelikt fängelse. Presidenten kraschar med sitt plan i New York och tas tillfånga av stadens invånare. Då USA är i krig med Sovjet och presidenten har ett förslag till en fredsplan är det av yttersta vikt att man hittar honom snabbt. Myndigheterna satsar allt på ett kort och skickar in den nyligen dömde militären Snake Plissken för att rädda presidenten. Plissken har endast 24 timmar på sig att lyckas med sitt uppdrag. För att hålla honom i schack injicerar polisen en minibomb i hans kropp som kommer att detonera om Plissken inte är tillbaka med presidenten inom ett dygn.

En gång i tiden verkade det som att Carpenter inte kunde göra något fel. Innan den här filmen hade han gjort b.la Halloween och The Fog, filmen efter Escape from New York var The Thing. Det är en tight berättad historia utan några transportsträckor som är mycket spännande ja t.om mycket spännande. Escape from New York  har en viss b-films känsla över sig en del effekter lämnar ett och annat att önska och Carpenter har nog struntat i en och annan omtagning misstänker jag. Detta spelar inte så stor roll då regissören lyckats bra med sin berättelse och filmens miljöer är bra trots en del uppenbara kulissbyggen. En mer välpolerad film innehållandes massa specialeffekter hade nog inte skänkt samma känsla utan hade troligen känts mer opersonlig.

Escape from New York har en stark rollista. Kurt Russell spelar Plissken. Personligen är jag övertygad om att Vin Diesel sneglat på Plissken när han gjorde sina filmer om Riddick då karaktärerna påminner mycket om varandra. Lee van Cleef, Harry Dean Stanton och Donald Pleacense förgyller också filmen med sin närvaro. Founk/soullegenden Isaac Hayes spelar filmens storskurk The Duke of New york som åker runt bland ruinerna i en Cadillac(?) med kandelabrar på kylaren. Utöver handling, miljö och skådisar måste även Carpenters musik nämnas. Filmen har ett otroligt bra soundtrack som nästan ligger i klass med Halloween. Det finns bara gott att säga om filmen och betyget blir också därefter. Escape from New york  tål att ses om och känns trots sin ålder fräsch och spännande. Det ryktas om en nyinspelning (någon förvånad?) men den är jag ganska ljummet inställd till.

Regi: John Carpenter

Betyg: 9/10

Prince of darkness (1987 USA)

imagesCAPQTZYPPrince of darkness är signerad John Carpenter som har gjort ett pärlband av bra filmer som t.ex Halloween, Escape from New York och The Thing. Han ligger också bakom flera filmer som inte är lika smickrande att ha i sitt C.V. Tacksamt nog hör dagens film till den förstnämnda kategorin.

Redan efter fem minuter är jag fast i filmen då det börjar med en katolsk präst (ett säkert kort på att det pågår luriga saker) som på sin dödsbädd överlämnar ett skrin med en nyckel till en kollega. Carpenters ödesdigra musik försätter mig i rätt stämning och sedan rullar det bara på. En collegeprofessor blir kontaktad av en präst som vill att han ska undersöka något som prästen upptäckt i en gammal övergiven kyrka. Professorn samlar ihop ett team studenter och tekniker som sätter upp ett labb i kyrkan. Redan på en gång anar vi tittare att allt inte står rätt till. En grupp hemlösa dras likt zombies mot kyrkan och när forskningsteamet begriper vad det är man hittat är det redan försent att fly.

Som sagt – makalöst härlig stämning och det kryper i kroppen på mig när den till en början aningslösa forskargruppen traskar runt i den övergivna kyrkan. Carpenter håller ett bra tempo under filmens gång och han varvar äckel med spänning. Filmen blir aldrig tråkig och är mer eller mindre spännande under hela speltiden. När mysteriet väl får sin lösning är det en ganska hisnande tanke och manusförfattaren (Carpenter) har tänkt till lite extra när han kokade ihop en komplott med Gud, Jesus, Satan och hemliga katolska sekter. Att sedan Donald Pleasence är med som katolsk präst med darr på stämman gör inte det hela sämre och fans av Alice Cooper kan glädjas åt att han extraknäcker som skådis, dock utan repliker.

Prince of darkness hör till de bättre filmer Carpenter gjort och jag är glad att jag såg om den. Tragiskt nog medförde titten att jag utan att tänka mig för kastade in en till film av Carpenter (Ghosts of Mars) – något jag bittert fick ångra.

Regi: John Carpenter

Betyg: 9/10

Assault on precinct 13: 1976 vs. 2005 (USA)

assault-on-precinct-13-1976John Carpenters andra film har en handling som regissören gärna återkommer till. En grupp isolerade personer som måste tampas mot ett yttre hot (The Prince of darkness, Ghosts of Mars m.fl). I dagens film är det en handfull poliser på en polisstation som ska läggas ned som belägras av kriminella gäng. Då stationen ligger isolerad och filmen utspelar sig innan internet och mobiltelefoner räcker det med att klippa av telefonledningarna för att poliserna ska vara helt avskurna från omvärlden. Då stationen är underbemannad blir man tvungen att alliera sig med de få interner som av en händelse som finns på stationen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva natten.

Assault on precinct 13 är lågbudget så det skriker om det men Carpenter lyckas verkligen att få valuta för pengarna. Historien är välskriven och filmen har ett bra tempo, jag minns att filmen var otroligt spännande när jag såg den första gången. Nu har den känslan svalnat efter att ha sett filmen ett antal gånger men jag uppskattar fortfarande hantverket.  Att Carpenter inte är någon dussinregissör märks då filmen har ett par scener som etsats fast i minnet. Glassbilsscenen är chockerande än i dag trots att jag vet vad som ska ske och episoden när polisstationen beskjuts med vapen utrustade med ljuddämpare är annan minnesvärd scen. Musiken är mycket bra men när Carpenter skriver sitt eget soundtrack brukar det vara av hög kvalité. Om jag ska ha några invändningar skulle det vara den något torftiga dialogen samt att skådisarna kanske inte är de bästa men med tanke på att det är Carpenters andra film samt att budgeten bara uppgår till 150 000 $ kan detta ursäktas. Speciellt om man har i åtanke vad regissören skapat på senare år med en större budget.

31074-0-d5914f4dc68518add68cd78c88fc1a0aTrettio år senare kom det en remake med både större budget och fler kända skådisar. Historien utspelar sig nu på nyårsafton och man har flyttat polisstationen från Los Angeles till Detroit. Anledningen till att polisstationen attackeras är nu en helt annnan. 2005 är det korrupta poliser man ska vara rädd för.

Filmens tempo är högt och skådisarna som skrapats ihop är mycket bra. Ethan Hawke, legendaren Brian Dennehy och Gabriel Byrne för att nämna några. Just Dennhey är roligt att se, en skådis jag alltid haft ett gott öga till. Filmen från 2005 är absolut inte en dålig remake men Carpenters film har en del fördelar. I Carpenters version är skurkarna anonyma och då de är en ansktslös massa som attackerar stationen vet man aldrig riktigt vad det är för hot man ställs inför. Då skurkarna i remaken har både ett ansikte och dialog blir de mindre skrämmande. Carpenters film lyckas mer med att skapa en klaustrofobisk känsla och känns mer innovativ i sitt berättande. I remaken har man dock lyckats med utmejsla filmens karaktärer bättre och därmed bryr man sig mer om de klarar sig eller inte. Carpenters film lider lite av att i stort sett hela ensemblen är ganska anonym. Assault on precinct 13 i 2005 års tappning är en actionfilm/thriller man sett många gånger tidigare och den har ingen glassbilsscen. Originalet känns lite piggare trots sin ålder.

Betyg: 1976 – 7/10

2005 – 6/10

The Thing (1982 USA)

Varning: Spoilers förekommer.

När John Carpenter gjorde en nyinspelning av The Thing from another world  (som f.ö är en av  skräckfilmerna som visas på TV:n i Carpenters Halloween) valde han att återgå till Campbells roman. Det enda som Carpenter behållt från 1951 års film är titeln som framträder i bild på samma sätt som trettio år tidigare.

Nu är man tillbaka på sydpolen och filmen startar med en fantastisk öppningsscen. En hund jagas av en helikopter över de arktiska snövidderna ackompanjerad av Morricones suggestiva musik. Hunden lyckas ta sig till en amerikansk forskningsstation och i samband med detta förolyckas även helikoptern så varför hunden jagades är en gåta för personalen på stationen. Då helikoptern kommit från en norsk närliggande bas åker man dit och finner att alla är döda eller försvunna. Man hittar anteckningar och ett videoband. Det visar sig att norrmännen hittat ett flygande tefat. På natten visar hunden sitt rätta jag. Hunden är tefatets pilot som maskerat sig som hund och sätter nu igång att kopiera stationens medlemmar.

Vetenskapsmännen försöker lista ut ett sätt att bekämpa varelsen samt en metod att avslöja vilka som fortfarande är människor. Att man inte litar på varandra gestas väl då den gemytliga stämningen från 1951 års version är som bortblåst. Vi som tittare har inte heller en susning om vem som är människa eller varelse. När jag såg filmen för första gången satt jag på helspänn sista timmen då jag hade inte en aning om vilken väg berättelsen skulle ta. Carpenter vågar även utmana sina tittare då han inte förklarar allt in i minsta detalj. Tittaren får ana sig till hur en del saker hänger samman. Jag har sett filmen ett antal gånger vid det här laget och det finns fortfarande ett och annat händelseförlopp som jag inte har helt klart för mig, något som inspirierar till vidare omtittningar.

Om nu inte detta räcker finns det fler bra saker att nämna med filmen: Morricones musik har jag tidigare nämnt. Skådisarna är, förutom Kurt Russell (med ett skägg som skulle göra tomten grön av avund), relativt okända men bra . Miljön, is snö och en halvsunkig forskningsstation som redan innan den fick utomjordiskt besök var ruggig passar ypperligt för en skräckfilm.Slutet där Carpenter lämnar oss tittare att tolka slutet själva är likt början en höjdare. Egentligen fanns det ett alternativt lyckligt slut men Carpenter valde tack och lov att lämna MacReady och Childs kvar i snön och kylan till tonerna av Morricones fantastiska musik.

En rolig detalj är att den här filmen tydligen är ett stående inslag vid midvinterfesten på en del forskningsstationer i Antarktis.

Regi: John Carpenter

Betyg: 10/10

Masters of Horror s.01 ( 2005 Usa )

 Deer Woman S01E07 Regi: John Landis

Polisen Dwight  har tappat stinget. Han har placerats på avdelingen som rör brott där djur är involverade. Oftast rör det sig om hundar som biter folk och andra trista, om man är polis, fall. När man finner ett lik som verkar ha blivit ihjältrampat av en hjort hamnar fallet på Dwights bord. Det som förbryllar polisen är att liket hittas i en bil, inte direkt ett vanligt tillhåll för hjortar. Flera liknande dödsfall sker och det verkar som Dwight fått en hjortseriemördare på halsen.

Nog var jag tveksam när jag läste om den här episoden regisserad av John Landis. Den verkade helt enkelt vara för larvig t.om i skräcksammanhang. Jag hade desto roligare när jag såg den, köper man bara det lite halvfjantiga konceptet med hjortkvinna som likt vårt skogsrå lockar män i fördärvet är det en ganska underhållande och rolig historia. Man diskuterar ibland kvinnosynen i media men efter den här episoden kan man nog ta en diskussion om synen på män.Underhållande bagatell.

Betyg: 6/10

 

Cigarette Burns S01E08

En biografägare med finansiella problem får i uppdrag att spåra upp en legendarisk film: La Fin Absolue du Monde. Filmen har bara visats en gång och drev då åskådarna till vanvett.  Efter visningen försvann filmen spårlöst. Ju närmare biografägaren kommer sitt mål desto mer luckras gränsen mellan dröm och verklighet upp.

Här har Carpenter gjort sitt bästa verk sedan In the Mouth of Madness. Berättelsen verkar vara inspirerad av Chambers’ The King in Yellow som delvis handlar om pjäs där åskådarna riskerar att bli galna. Carpenters avsnitt känns både orginellt och fräscht att sedan berättelsen är både suggestiv och obehaglig gör den inte direkt sämre. Säsongens bästa avsnitt av Masters of Horrors.

Betyg 8/10

ALIM:Halloween (1978 USA)

Halloween startar med något som måste vara ett rekordsnabbt ligg en halloweenafton 1963. Sexakten följs av ett mord där förövaren är den 6 årige Michael Myers och offret är hans storasyster. På mentalsjukhuset behandlas Michael av läkaren Sam Loomis. Loomis inser efter en tid att Michael är ondskan personifierad och gör allt i sin makt för att hålla sin patient inspärrad livet ut. Det hjälper inte efter femton år på instution rymmer Michael med siktet inställt på sin gamla hemstad Haddonfield. Dr. Loomis är honom hack i häl.

Halloween gjordes för en spottstyver i filmsammanhang, 320 000$ men har spelat in 60 miljoner $ så man kan lugnt säga att filmen blev en formidabel succe´. Naturligtvis märks det att det är en lågbudgetfilm men Carpenter lyckas mer än väl med att förvalta sin knappa budget men allt går inte att dölja. Efter att ha sett filmen ett antal gånger reagerar jag på att Illinois där Haddonfield ligger varkar vara ovanligt grönt för att vara senhöst. Det beror på att filmen spelades i under våren i Californien. För att skapa lite höstkänsla köpte man papperslöv och målade löven i höstfärger. Budgeten förklarar även bristen på halloweenpynt i husen. Man köpte en mask som föreställer James T. Kirk (Star trek) och målade den vit. Detta kom att bli Myers signum likt Jasons (Friday 13th) hockeymask. Valet av masken är mycket lyckat då Myers utstrålar total omänsklighet med sin vita mask. Med en större budget kan man misstänka att filmakarna haft råd med en smikös som troligen gett Myers någon form av missbildning istället och vips hade filmen blivit mindre ruggig. Carpenter har lyckats knåpa ihop en bra film med små medel.

Peter Cushing och Christopher Lee erbjöds att spela rollen som doktor Sam Loomis. De tackade nej och erbjudandet gick Donald Pleasence, något som jag är glad för då han gör en paradroll som den hetsige doktorn. Jamie Lee Curtis gör huvudrollen som tonårstjejen Laurie. Curtis är dotter till skådespelerskan Janet Leight som b.la gjort Psycho För att vara Curtis långfilmsdebut gör hon mycket bra i från sig.

 

Detta är en klassiker i genren och även en av mina tidigare favoritfilmer, men frågan är om den håller än idag? En del filmfantaster anser att man måste se på filmer i sitt sammanhang dvs är de trendsättande, hur nyskapande var de när de kom osv. Jag delar inte denna åsikt, om en film är tillräckligt bra håller den oavsett ålder. Carpenters film har tappat lite under årens gång. Den främsta anledningen till detta är att Halloween lider lite av sitt långsamma tempo. Carpenter gör dock sitt bästa för att hålla oss tittare på alerten. Filmmusiken är bland det bästa som skrivits och den ger en ödesmättad stämning filmen igenom. Musiken skrev f.ö av Carpenter på fyra dagar. Regissören satsar också på många s,k jump-scares kanske lite väl många om ni frågar mig. Det blir lite löjligt på sina ställen. Kameraarbetet är den tredje komponenten som Carpenter använder sig av för att hålla vårt intresse uppe. Kameran rör på sig hela tiden och man får en ständig känsla av att personen i bild är bevakad. Kameran blir våra ögon. Egentligen händer det inte så mycket, det är först de sista 20 minuterna som Halloween tar ordentlig fart men då är det å andra sidan 20 klassika minuter.

Otaliga uppföljare har kommit den ena värre än den andra men Halloween 2 (1981) samt H20 är sedvärda.

Regi. John Carpenter

Skådespelare: Donald Pleasence, Jamie Lee Curtis

Betyg: 7/10