Döden till mötes (1988 USA)

Döden till mötes är den sista filmen med Peter Ustinov i rollen som Hercule Poirot (det blev tyvärr bara sex filmer). Enligt mig är han den bäste att gestalta denna belgiske mästerdetektiv, David Suchet får ursäkta. I detta mysterium reser Poirot till Palestina och stiftar under resan bekantskap med en hel del människor, med på resan är b.la familjen Boynton där änkan Emily styr sina barn med järnhand. Lyder de inte hennes minsta vink blir det inget arv. En bit in på resan hittas kärringen mördad och det faller på Poirot att lista ut vem som ville se tanten död. En hel del kommer det visa sig.

Precis som i de flesta av Agatha Christies deckare rullar storyn på i samma hjulspår. Alla karaktärer introduceras, någon mördas, Poirot går runt och förhör alla, Poirot samlar slutligen alla misstänkta för att avslöja vem som är mördaren. Det kan iofs kännas trist men ibland är det mysigt att kolla in filmer eller läsa böcker som bara är variationer på samma tema. Som konsument behöver man inte anstränga sig nämnvärt utan det är bara att slappna av och åka med på resan. I Christies berättelser bör man nog inte tänka efter allt för mycket för då riskerar plotten att rasa likt ett korthus. Folk beter sig onaturligt vilket inte är speciellt märkligt då egentligen inte ens är rollfigurer utan tvådimensionella karaktärer som likt schackpjäser ska flyttas runt mot finalen och Poirots avslöjande. Även här blir det av och till lite tokigt (så även i denna historia), då Poirot sällan har bevis för brottet utan bygger sina fall på indicier, att mördaren sedan är korkad och erkänner får stå för han eller henne då det är få domstolar som skulle ge en fällande dom byggd bara på Poirots bevisning. Nu är detta trivialiteter, Christies deckare roar för stunden och inte så mycket mer och jag gillar dem men i små portioner.

Döden till mötes är en Golan-Globus produktion vilket medför ett och annat när det rör filmisk kvalitet, så även om folk som Lauren Bacall, Carrie Fisher och John Gielgud är med så hjälper det inte mycket då den är halvsunkigt producerad och regisserad. Personregin är väl sisådär vilket verkligen märks hos de skådisar som inte kan gå på rutin och gamla rävar som Bacall och Gielgud lär nog ha pustat ut när inspelningen var över. På det hela duger dock filmen men det beror nog mer på att det är jag som myser ikapp med Ustinov än att filmen är bra.

Regi: Michael Winner

Betyg: 4/10

Hamlet (1996 Storbr/USA)

1651Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

144180

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

still-of-kenneth-branagh-and-michael-maloney-in-hamlet

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

still-of-kenneth-branagh-in-hamlet-(1996)-large-picture

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

 

 

 

 

Shakespeare söndag: Julius Caesar (1953 USA)

ckWZX2DLXOQQF4bjbGJ0ggYJG1uShakespeares tragedi Julius Caesar har filmatiserats en handfull gånger och det är nog denna version som är den mest kända. Kanske främst beroende på att filmen har en halvt om halvt legendariskt trio i huvudrollerna: James Mason i rollen som Brutus,  Cassius spelas av John Gielgud och slutligen Marlon Brando som Marcus Antonius. Caesar spelar av Louis Calhern en skådis vars namn var helt okänt för mig men enligt IMBD har han gjord en hel del kända filmer. Om man kan sin antika historia innehåller filmens handling inga större överraskningar. Shakespeare har ändrat i några detaljer för att få bättre flyt på storyn men i övrigt håller den sig relativt väl till vad som skedde kring mordet på Caesar.

Dramat huvudperson får nog sägas vara Brutus som övertalas av Cassius att delta i mordet på Caeser. Anledningen till komplotten är att man anser att Caesar blivit för mäktig och det är bara en tidsfråga innan han utnämns till kung. Efter stor vånda och tvivel accepterar Brutus sitt öde och deltar i mordet. Attentatet går som smort men efter mordet lyckas Marcus Antonius vända folkopinionen mot mördarna som tvingas fly och de inblandades öde avgörs i slaget vid Filippi

Ja hur var nu filmen? Det är minst sagt en blandad kompott. Då jag vet precis hur det ska gå blir det lite tradigt att höra på Brutus monologer då jag s.a.s sitter med facit i hand. Turligt nog spelas Brutus av Mason som enligt mig är filmens stjärna. Masons minspel under själva mordet är skådespeleri av hög klass och han gestaltar sin Brutus med en skörhet som gör att åtminstone jag finner en viss sympati för honom. Nu var inte Mason speciellt glad då han fann att Brando skulle vara med i filmen. Han insåg att Brando troligen skulle stjäla uppmärksamheten vilket han också gjorde. När jag tidigare hört om filmen är det just Brandos insats som uppmärksammats lite orättvist mot Mason kan jag tycka. Brando har förärats med filmens höjdpunkt ”Friends, Romans, countrymen, lend me your ears” som är Shakespeare i högform men i övrigt tyckte jag nog att Brando mest såg väldigt svettig ut. Det kanske inte fanns anti-shine på den tiden? Gielguds skådespeleri är ganska stelt i han går mest runt och ser ut som att han har fått något uppkört i röven. Rekvisitan är fin men förutom Brandos tal till massorna och Masons insats vet jag inte om filmen var så värst engagerande. Hoppas Sofia hittade något roligare.

Regi; Joseph L. Mankiewicz

Sofias val för dagen finner ni här.

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanarna: Orgier – Caligula

caligola-928924lOrdet orgie betyder en hämningslös utsvävning av något och kommer från det grekiska ordet orgia som syftade på religiösa riter där deltagarna strävade efter att hamna i extas. Nuförtiden tänker nog gemene man mer på ett frossande i mat eller kanske främst på gruppsex när man hör ordet orgie. Personligen tänker jag på romarriket vilket kan bero på att jag som barn (och vuxen) läste/läser Asterix där det förekommer en och annan barntillåten orgie med romare som förlustade sig på allehanda vis. Steget till dagens filmval blir då inte så stort när ämnet rör orgier. Hade jag vetat vad jag skulle fått se hade jag definitivt valt en annan film. Visst jag hade hört rykten och viskningar om filmen men en film med Peter O’Toole, John Gielgud, Helen Mirren och Malcolm McDowell kunde väl inte var så illa (det sista namnet på listan är iofs ingen kvalitetsgaranti)?

Caligula handlar om den famöse romerska kejsaren (37 – 41 e.kr) med samma namn och 9b09e13648e841b65d07af9f00355935_1_origbeskriver hans uppgång och fall och så mycket mer behöver inte sägas om filmens handling. Filmens tillkomst är desto mer intressant. Grundaren av herrtidningen Penthouse Bob Guccione hade länge velat göra en långfilm och beslöt sig för att producera en film om Caligula. Den kände författaren Gore Vidal skrev manus och man lyckades få med en hel del kända namn i rollistan. Filmens regissör Tinto Brass startade med att skriva om Vidals manus som i sin tur krävde att få sitt namn bortplockat från produktionen. En skådis lämnade produktionen då hon anande åt vilket håll det hela barkade. Slutligen så klippte Bob Guccione om filmen och lade till lite fler ”extra scener” av det mer porriga slaget. Hela havet stormar med andra ord och resultatet blev därefter: En orgie i dålig smak, uselt skådespeleri och nakna kroppar.

Både O’Toole, och Gielgud svär sig fria från att veta vad det var för sorts film de spelade in men det tror jag inte ett dyft på då filmen torde vara Naken Jannes våta dröm. I och för sig påstås det att O’Toole var konstant full under inspelningarna men han var banne mig inte medvetslös då han har repliker i filmen. Om man inte visste något om romarriket skulle man lätt kunna tro att det rådde brist på tyg i det mäktiga riket. Jag har aldrig tidigare skådat en så stor ansamling av könsorgan och rumpor. Det spelar ingen roll vad som utspelar sig på rutan alltid är det något arsle eller snopp som tittar fram i rutan (blottade bröst är utom tävlan då det mer eller mindre är öppet mål). Folk får gärna vara nakna om de vill men när det är naket för nakenhetens skull blir det bara pinsamt och spekulativt. Filmen är fullproppad med våld och sex som bara är med för att man ska höja på ögonbrynen och har inget värde i sig självt och det är ganska logiskt att om det är detta man lägger krutet på i en film blir resten lidande. Pinsamma scener, bedrövliga repliker, knepiga kameraåkningar och korkad dialog gör detta till ett riktigt bottenskrap bland alla filmer jag sett under årens gång.

Jag brukar säga att även dåliga filemer har något att ge. Wiseaus The Room förmedlade åtminstone regissörens passion för sitt projekt och Pasolini försökte åtminstone presentera ett budskap, om än något dunkelt, i Salo men Caligula känns bara spekulativ och är i ärlighetens namn smärtsamt trist. Till på köpet kommer jag aldrig mer kunna njuta av Aram Chatjaturjans ljuvliga Spartakus (ledmotivet i Onedinlinjen) då jag numera får en inre bild av Malcolm McDowell som dansar runt och visar röven (öppningsscenen i Caligula).

Regi: Tinto Brass

Betyg: 1/10

Förhoppningsvis tog de andra filmspanarna sig an mer angenäma orgier.

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

 

 

Brideshead revisited (1981 Storbr)

Brideshead revisted (En förlorad värd) är en nätt liten tv-serie på ca 12 timmar som handlar om självberhärskning och religiös ångest. Det är  en av de segaste och mest utdragna produktioner jag sett. Hans Villius Svart på vitt, historia kring ett fotografi är rena rockvideofesten i jämförelse. Man kan undra vad det är för människa som mitt under den svenska sommaren bestämmer sig för att lägga 12 timmar av sitt liv för att titta på detta? Man kan också verkligen ställa sig frågan vad det är för person som efter att ha tidigare gett upp vid inte ett utan två tillfällen att se serien väljer att ge spektaklet en tredje chans?

Tv-serien baserar sig på Evelyn Waughs roman med samma namn. Under 2:a världskriget stationeras kaptenen Charles Ryder vid en gigantisk herrgård. Han upptäcker att godset är Brideshead som han har plågsamma men även ljuva ihågkomster av. Vi får ta del av hans minnen från en svunnen tid (i ca 11 timmar). Charles börjar på Oxford 1923 och blir god vän med Sebastian Flyte. Sebastian är adelsman och yngste sonen i den katolska adelsfamiljen Flyte. Charles blir mer och mer involverad i familjen Flyte som inte har det så lätt. Sebastian är alkoholist, pappa Flyte bor i Vendig i med sin älskarinna och äldsta dottern Julia har ett olyckligt äktenskap mao det är som det brukar i familjedramer. En orsak till alla problem är familjens katolska tro som ligger som ett blött konfliktfyllt täcke över hela familjen.

Berättelsen skrider fram och John Mortimer som bearbetat bok till film verkar inte ha velat ändra på något. Står det i boken att någon vandrar genom en lång korridor får vi se någon vandra genom HELA den långa korridoren. Seriens klippare Anthony Ham lär ha haft ett ganska enkelt arbete. Jag erkänner att jag nickade till några gånger under tittningen men upplever inte att jag missade något av vikt. Att skådisarna som iofs är mycket bra verkar ha gått på något lugnande hetsar inte heller direkt upp stämningen. Jeremy Irons släpiga valiumindränkta röst som vocieover förstärker mina misstankar om lugnande läkemedel. En voiceover som f.ö formligen svämmar över av pretentiösa liknelser som t.ex ”Likt en dykare som tvekar inför hoppet i vattnet”. Det tar ganska exakt elva timmar innan någon visar lite känslor av vikt.

Samtidigt som serien egentligen är bedövade långtråkig så har den något som gör att jag fastnar. Jag ska erkänna att jag höll på att kasta in handduken för tredje gången men karaktärerna ville inte ge mig någon ro. Efter en veckas paus återvände jag till Brideshead och stillsamheten. Jag fascinerades av att alla kämpar för att inte tappa ansiktet. Ett avslöjande om otrohet bemöts ungefär med ett ”Det var ju tråkigt”. Förolämpningar tas emot med en nick och ett leende. Sebastian sitter dyngfull på en middag och alla kämpar med att låtsats som det regnar. De religiösa grubblerierna kändes främmande för mig men jag fick ändå en inblick i den djupt religiösa familjen Flytes liv och förstod de sociala hinder som uppkom i det protestantiska England. Över hela berättelsen svävar en känsla av vemod och det svenska namnet En förlorad värld är ett passande namn på serien och dess tema.Skådisarna är mycket bra (om än en aning loja), Anthony Andrews som den plågade Sebastian, Jeremy Irons som den inbundne Charles Ryder, Diana Quick i rollen som Julia var nog den aktör jag gillade mest och hennes sammanbrott mot slutet är magnifikt. Som grädde på moset är även Laurence Oliver och John Gieguild med som excentriska äldre män.

Filmens miljöer är utsökta. Gräset är aldrig grönare än i England, naturen trolskt lummig och husen fantastiska. Inredningarna skulle ge Peter Lamm ett slaganfall. Rummen är proppfulla med ekbord, porslinspjäser, tunga gardiner, byster och teserviser, en fröjd för ögat.

Jag kan nog inte rekommendera tv-serien till någon för samtidigt som den är intressant, vacker, välspelad och vemodig är den i sina stunder bedövande tråkig men för mig blev Brideshead revisted en meditativ upplevelse som jag inte lär glömma i första taget. Min fru däremot skakade på huvudet och ansåg att namnet Bortkastad tid skulle passa bättre på serien.

Betyg: 7/10