Ghost story (1981 USA)

Ett grupp äldre gentlemen(?) har en liten klubb där de sitter och skrockar tillsammans om kvällarna. De berättar historier, dricker whiskey och verkar ha det ganska så mysigt tillsammans. Att samtliga medlemmar plågas av mardrömmar  skulle de aldrig erkänna för varandra, speciellt inte då mardrömmarna rör en gömd och glömd hemlighet i herrarnas förflutna. När så en av klubbmedlemmarna dör i något som verkar vara ett anfall av total förvirring och hans son dyker upp i den lilla staden börjar saker och ting hända. De ser ut som att något i de äldre herrarnas förflutna har vaknat till liv och är ute efter hämnd.

Filmen Ghost story är baserad på boken med samma namn av författaren Peter Straub. Han är kanske mest känd för allmänheten som Stephen Kings samarbetspartner i böckerna The Black house och The Talisman. Straub har dock skrivit ett antal läsvärda berättelser på egen hand b.la Ghost story, Shadowlands och den mycket obehagliga novellen Blue rose.

Filmens största nackdel är nog att har man läst boken så känns filmen ganska så tunn  futtig och urvattnad. Det är en småryslig och inte helt ointressant historia men med tv-films känsla över sig trots att det var en biofilm när det begav sig. De äldre gentlemännen är bra i sina roller och där kan man återfinna b.la Fred Astaire och John Houseman. Hur man tänkte när man castade Craig Wasson i rollen som den återvändande sonen vet jag ej men bra skådis är han i vart fall inte utan känns helt malplacerad i filmen. Speciellt ryslig är inte filmen men handlingen är intressant och miljöerna, en småstad och bitande vinter funkar alltid för mig så helt oangenäm var inte titten. Min rekommendation är att man läser boken istället.

Regi: John Irvin

Betyg: 5/10

Annonser

Rolllerball (1975 USA)

rollerball_ver2Sf-filmer från 70-talet kan ibland kännas en aning daterade. Folk har en tendens att glida runt i kroppsstrumpor, musiken är plipp-ploppig och datorer består mest av massa lampor som blinkar. Undantag finns dock och dagens film är ett sådant. Året är 2018 och världen styrs av ett antal multinationella företag. Krig finns inte längre men man har sporten rollerball. Det är en våldsam sport som går ut på att två lag utrustade med motorcyklar och spelare rullskridskor möter varandra där syftet är att placera en stålkula i ett mål. Matcherna är blodiga, skador en garanti och dödsfall är inte ovanliga. Den bäste spelaren är Jonathan E som spelar för staden Houston. Efter att ha fullkomligen dominerat spelet i en match mot Madrid ber ledaren för ett av företagen att Jonathan frivilligt ska dra sig tillbaka från sporten. Skälet till detta är oklart för Jonathan som vägrar att gå i pension. De styrande svarar då med att ändra på reglerna till spelet allt för att Jonathan ska förolyckas under de två kvarvarande matcherna.

Filmen Rollerball är lite som en berg och dalbana. När det är match är det spännande och actionfyllt. Just matcherna är bra filmade och koreograferade men speltiden däremellan är  lite småtrist och många scener känns mest som utfyllnad. Jag upplever filmen som onödigt lång. Det man lyckats bra med är att få miljöerna tidlösa man har inte gödslat med en massa attiraljer och effekter för att få omgivningarna att kännas framtidsmässiga. Det är en del små finesser men i övrigt upplever jag inte Rollerball som speciellt daterad vilket lätt sker när man anstränger sig för hårt för att skänka en film en futuristisk aura. Med ett mer jämt flyt i berättelsen hade detta kunnat vara en riktigt höjdare. Trots att Rollerball stundtals är lite småseg är filmen absolut värd en titt. James Caan spelar Jonathan E med sedvanlig irritation som är lite av skådisens signum, John Houseman gör sig bra som osympatisk företagsledare och musiken  Bach’s Toccata och Fuga i D moll är ett väl passande soundtrack. Slutscenen gav mig f.ö ståpäls och det sker inte så ofta i filmsammanhang.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 6/10