Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

Vampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.

Snowpiercer (2013 USA, Sydkorea m.fl)

Ett försök att stävja den globala uppvärmning går inte riktigt som man tänkt sig. Världen kastas in i en evig vinter och livet på vår planet utplånas med ett undantag. En miljardär (antar jag),  Wilford,  inser i god tid vad som håller på att hända och bygger ett hypermodernt tåg samt ett spår som sträcker sig kring världen. Ett varv tar ganska precis ett år. När katastrofen är ett faktum avgår tåget med passagerare, åren går och till slut är Wilford en legend som kanske fortfarande lever ensam i förarhytten och kör tåget genom de istäckta vidderna. Livet på tåget är behagligt för de som lever närmast loket, de som vistas i de bakre vagnarna lever ett miserabelt liv men man ruvar på revolt och förbereder sig att ta över tåget.

Jag gillar iden även om många praktiska frågor om livet på tåget dyker upp i huvudet under filmens gång. Frågor som jag inte får några tillfredsställande svar på men om jag ska vara ärlig så stör de mig inte nämnvärt. Jag accepterar premisserna och låter filmen rulla på. Man har samlat ihop en hel del kända skådisar bla Ed Harris, John Hurt, Tilda Swinton (utrustad med ett mycket bisarrt tandgarnityr) och Chris Evans för att nämna några. Trots detta och trots en enkel men effektiv historia lyckas inte filmen göra något större intryck på mig. Karaktärerna blir just bara karaktärer och jag bryr mig inte så värst mycket över hur det går för vare sig tåget eller dess passagerare. Jag är mest nyfiken på vilken vändning historien kommer att ta innan eftertexterna rullar för att det kommer att bjudas på någon form av överraskning i finalen anar man snabbt, det är liksom en sådan där film som ska innehålla en tvist. Slutet är ok men det blir lite av en ”jaha upplevelse” inte bra och inte dåligt bara lite beigt. Tåget är dock snyggt, åtminstone insidan för utsidan verkar vara ett modelltåg som susar fram i ett vintrigt Märklinlandskap.

Regi: Joon-ho Bong

Betyg: 5/10

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10

I Claudius (Storbrittanien 1976)

När jag fyllde år i vintras så fick jag ett par dvd-boxar av Herr Filmitch varav den ena var ”I Claudius”, en tv-serie jag tydligt minns att jag skymtat som barn (innan jag skyndsamt skickades i säng då serien inte är ämnad för hela familjen). Varje gång den gått i repris har jag tänkt se den men alltid missat den då den alltid visats på opraktiska tider. Ivrigt började jag titta på första avsnittet och somnade efter en kvart. Jag lät boxen ligga en vecka och försökte igen. Detta andra försök varade bara tio minuter innan jag somnade tungt. Sedan blev boxen liggandes, halvt bortglömnd i dvd-hyllan. Då och då funderade jag på att försöka använda den som sömnmedel åt barnen när de vissa kvällar var hyperaktiva p.g.a. för mycket lördagsgodis och läsk men var rädd att de då skulle falla i djup törnrosasömn i hundra år.

Det var först för ett par veckor sedan den plötsligt åkte in i dvd-spelaren igen,  främsta anledningen var en osedvanligt usel tv-tablå och en brist på andra filmer att se. Den sekundära anledningen var envishet uppblandad med skam över att kanske uppfattas som otacksam för min födelsedagspresent. Jag plåååågade mig genom första avsnittet…och hälften av det andra sedan hände något fantastiskt. Jag fastnade med hull och hår.

”I Clauduis” bygger på en bok med samma namn och handlar om Claudius liv i det kejserliga hovet i antikens Rom under de första kejsarnas regeringstid. När serien börjar är Augustus kejsare och serien skildrar intrigerna och maktkamperna under de tre följande kejsarnas regeringstid, allt genom Claudius ögon och öron. Då Cladius led av diverse fysiska lyten så var han inte så ansatt av andra släktingars mordplaner och paranoida konspirationer då han antogs vara sinnesslö och för dum för att utgöra ett hot. Den historia som berättas är engagerande på samma sätt som vilken såpa som helst med vändningar och trådar som löper genom hela berättelsen. Persongalleriet är ganska stort och det blir ibland svårt att hålla reda på alla namn men på det stora hela är det en tät och väl berättad serie.

Problemet är dock att den är så väldigt utdaterad. Serien sändes första gången 1976 och det märks. Produktionen liknar i det närmaste tv-teater trots bra scenografi (som till och med fick pris) och det blir lite högtravande och bajsnödigt ibland. Jag hittar tre orsaker till varför. I sann BBC- anda har man velat skildra romarnas vardag på ett korrekt sätt. Hur såg en dansuppvisning ut? Vad spelade man för spel på lördagskvällen? Hur går en middag till o.s.v. Hedervärt och intressant i sig men det drar ner tempot och spänningen då man så tydligt märker att det man ser är med i rent utbildningssyfte. Den teatrala tonen hos skådespelarna är ibland på gränsen till outhärdlig och många av skådespelarna har sina rötter i just teatern och det märks…med besked.

Antingen var Augustus extremt intensiv till sättet eller så är Brian Blessed det. Antagligen det senare.

Gesterna och uttrycken ryms ibland inte i den lilla tv-rutan och då det i princip inte finns någon bakgrundsmusik samt att klippningen inte är av det snabba dramatiska slaget, så finns ingen stabil grund för överspelet att vila på. Vissa skådespelare klarar sig dock utmärkt. En ung John Hurt gör ett  minst sagt obehagligt porträtt av den skogstokige kejsaren Caligula, för att bara nämna en bedrift i mängden. Den tredje anledningen att serien är så svår att komma in i är i mitt tycke att den är filmad med videokamera (U-matic skulle jag tippa på) vilket är typiskt för Brittiska serier på 70-talet (Kommer någon ihåg Onedin Linjen?).

John Hurt som Caligula här med den häst som han utnämnde till senator.

Bilden känns platt och lite färglös och levererar en ganska påtaglig studiokänsla. Ibland blänker det till i rustningar och sköldar då strålkastare råkar reflekteras. Allt det här gör att det är svårt att ryckas med eftersom själva produktionen blir så tydlig.

Men om man lyckas ta sig igenom en ett eller ett par avsnitt så kan man som jag själv fastna, det kräver dock att man har överseende med seriens ålder och att man lyckas skaka av sig känslan man eventuellt bär med sig från moderna tv-serier som exempelvis Rome och Spartacus- blood and sand. Det ryktas om en re-make med HBO vid rodret så jag håller nere mitt betyg en aning i väntan på den.

Betyg 6/10

Melancholia (2011 Danmark)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag begriper mig inte riktigt på Lars von Trier. Filmerna har ofta en märklig kvinnosyn, de kan vara trista men samtidigt spännande och vad han vill säga med sina berättelser är mig en gåta. Likväl återvänder jag till Triers filmer för det är någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att jag finner de intressanta.

Melancholia är uppdelad i två akter där de två systrarna Justine och Claire har huvudrollerna.Den första akten handlar om Justines katastrofala bröllop och den andra delen rör sig om Claire som kastas mellan hopp och förtvivlan då en nyupptäckt planet, Melancholia, eventuellt kommer att kollidera med jorden.

Filmen startar med slutet, i långsamma scener ackompanjerade till Wagners Tristan och Isolde får vi se hur jorden förintas. Jag fann dessa scener otroligt vackra och såg faktiskt om de ett par gånger. Bröllopet som sedan skildras är en olustig tillställning. Justine verkar lida av någon form av depression och ligger hela tiden på gränsen till ett sammanbrott. Flera av gästerna ogillar varandra och förloämpar varandra när tillfälle ges. Mitt i det trots allt förhållandevis stillsamma kaoset har vi en förtvivlad bröllposarragör som är mycket rolig samt brudens svåger som står för kalaset och försöker rädda det som räddas kan.

Den andra delen är en ganska stillsam betraktelse av vår planets undergång. Claire oroas av planten Melancholia, hennes man försöker lugna henne och menar att vetenskapsmän hävdar att planeten bara kommer att passera. Systern slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan över vad som ska ske.

Melancholia ger upphov till många frågor och tolkningar och även en hög obesvarade frågor. Jag misstänker att man skulle kunna skriva en mindre avhandling om filmen men jag valde att bara se på Melancholia utan att fundera alltför mycket och som film ger den ett något splittrat intryck. Var för sig är de båda delarna mycket bra. Bröllopet är ångestframkallande men samtidigt  tragekomiskt och underhållande. Den andra akten är vacker, stillsam och rofylld speciellt om den ställs i kontrast till det kaosartade bröllopet. Tyvärr passar filmens två delar ihop ganska illa och jag känner en viss rastlöshet mot filmens slut. Melancholia känns på tok alldeles för lång. Egentligen skulle man nog se filmen i två sittningar och inte i ett svep.

Foto, story och rollbesättning med bl.a Stellan Skarsgård, John Hurt, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland är mycket bra men filmen känns alldeles för lång och faller på eget grepp tyvärr. Jojjenito och Fiffi har lite andra åsikter.

Regi: Lars von Trier

betyg: 6/10

Outlander (2008 USA)

Vikingafilmer är en genre där det verkar vara svårt att lyckas. Nu har jag i ärlighetens namn inte sett speciellt många vikingafilmer men lite skamset får jag erkänna att jag faktiskt fann The 13th warrior underhållande.

Outlander är en mix av vikingar, sf och en gnutta skräck och gore. Talesättet lyder ”Ju fler kockar….” men i det här fallet blev åtminstone jag positivt överraskad och fick nittio minuters underhållning.

Ett rymdskepp krashar på jorden och en av besättningsmedlemmarna, Kainan, överlever. Det visar sig att han hamnat i Norge under vikingatiden. Kainan tillfångatas av en vikingastam som b.la består av den vise hövdingen (John Hurt), hans vackra och självständiga dotter (Sophia Myles) och den hetlevrade krigaren som ska gifta sig med hövdingens dotter. Triangeldrama och konflikt som vanligt; åtminstone till en början. Historen tar en snabb vändning när det visar sig att Kainan haft med sig en fripassagerare på skeppet som nu börjar glufsa i sig vikingar på löpande band.

Jag gillade genremixen, först hade jag faktiskt avfärdat filmen som alltför korkad men sjukskriven och sängliggandes med mosig hjärna funkade storyn alldeles utmärkt (kan hända att det var en förutsättning). Alla klyschor som tänkas kan är med och man vet precis hur det går men filmen har trots allt en viss charm. Monstret är bra så länge vi tittare bara får se det delvis så fort odjuret presenteras i sin helhet faller illusionen och filmen blir mindre spännande men det är ganska vanligt i s.k monsterfilmer. James Caviezel som spelar Kainan är helt godkänd i huvudrollen som den lite stele rymdmannen. Kanske inte en film att jaga rätt på men klart underhållande. Åh!  Jag höll på att glömma att Ron Perlman är med som vikingen Gunnar, bara en sån sak höjer tittarvärdet.

Regi: Howard McCain

Betyg: 6/10