The Night clerk (2020 USA)

Bart lider av grav asperger men har hittat ett passande jobb som nattportier. Då Bart är lite av en fuling har han installerat dolda kameror på hotellets rum. Han spelar in gästerna och sitter sedan hemma i sin källare och glor på filmerna. En natt ser han ett mord begås på ett av rummen och plötsligt är han huvudmisstänkt. Det blir än mer problematiskt för Bart då den undersköna och vänliga hotellgästen Andrea (spelad av självaste Ana de Armas) riskerar att bli mördarens nästa offer.

Jag hade min förhoppningar att Ana de Armas skulle lysa upp vintermörkret något men det sket sig rejält. Hon verkar ha en 2/3;s karriär, på varje bra film hon gör går det två rejäla stinkare. Vart ska vi börja i nysta i detta sorgebarn till film? Vi kan börja med att än en gång får man som tittare genomlida en Hollywoodproduktion med ett funktionshinder som rafsas ihop lite på höften och bygger på en och annan fördom. Filmen är fullproppad med logiska luckor och alla rollfigurer beter sig märkligt, allt från Armas rollfigur som agerar helt obegripligt till mordutredaren som verkar ha fått sin polisbricka i ett flingpaket. Armas och Tye Sheridan som spelar huvudrollerna gör vad de kan med sina risigt skrivna rollfigurer så ingen skugga ska falla på dem. De behövde väl pengarna och Sheridan fick betalt för att hångla lite med Aramas. Inte tvi vale.

Vid eftertexterna funderar jag mest på två saker: Av alla manus som flyter runt i Hollywood var detta verkligen det bästa man hittade? Den andra frågan rör Helen Hunt som spelar Barts mamma. Vad är det för fel på hennes ansikte? Det ser ut som en dödsmask. Läpparna rör sig när hon talar i övrigt är helan fejan död. Överdos av botox? Någon sjukdom? Vad det än beror på blir resultatet i alla fall creepy.

Inte bottenbetyg (Armas är ju med!). Verkligen inget att lägga tid på  om man inte likt jag vill se allt hon är med i.

Regi: Michael Cristofer

Betyg: 2/10

American Ultra (2015 USA)

Om man tar och mixar filmerna The Long kiss goodnight samt The Bourne Identity och kastar in Jesse Eisenberg samt Kristen Stewart i smeten blir resultatet dagens film American ultra – fast resultatet är långt ifrån lika bra som ovan nämnda filmer.

Mike är en slacker som bor hos sin flickvän Phoebe. När han inte jobbar på det lokala snabbköpet tillbringar han dagarna med att röka på i hemmets soffa. Han tänker överraska sin flickvän med en resa till Hawaii men får en ångestattack, något han tydligen alltid får när han är från sin hemstad en längre tid. Köpet av flygbiljett registreras av CIA och en kader lönnmördare skickas till den lilla hålan för att eliminera Mike då han ovetandes bär på en hemlighet.

Om man inte kan acceptera Jesse Eisenberg som mördarmaskin (något som i rättvisans namn är att verkligen sträcka på trovärdigheten) kan det vara svårt att svälja American Ultra. Jag lyckades motvilligt med detta och resultatet blev inte så pjåkigt men filmen dras med ett stort problem. Det är svårt att veta om det är en actionthriller eller actionkomedi man tittar på. En hel del scener är lite småroliga, samtidigt är filmen både våldsam och har en allvarligare ton. Jag som tittar på filmen får då besvärligt att komma in i berättelsen då den velar lite väl mycket mellan sina genrer med resultatet att det blir varken eller.  På plussidan ligger bra fightscener och en hel del action som är klart godkänd samt många kända skådisar i små och stora roller.

Vill man slå ihjäl lite tid på blodig action och få en någorlunda acceptabel rulle till livs är American ultra helt ok fast med facit i hand skulle jag nog istället sett om de två filmerna som inledde dagens inlägg.

Regi:Nima Nourizadeh

Betyg: 4/10

Kick-Ass 2 (2013 USA)

kick-ass-2När vi återser Dave Lizewski (Kick ass) och Mindy Macready (Hit girl) har det gått en tid sen sist. Dave har hängt av sig dräkten men känner sig sugen på att börja patrullera på gatorna som Kick-Ass. Mindy har lovat sina fosterföräldrar att hon ska göra sitt bästa för att leva ett normalt liv. Ett löfte som inte är det lättaste att hålla då: Dave tjatar på henne att hon ska återuppta rollen som Hit girl, skolan är en avsevärt svårare social miljö att klara sig i (med allt vad mode, hackordning och vilka band man ska gilla) än New Yorks skuggsida. Att en ny superskurk, The Motherfucker, har gjort entré med siktet inställt på Kick-Ass gör Mindys beslut att gå i förtidspension som superhjälte än svårare. Vi  som sett den tidigare filmen vet hur det kommer att sluta:Kroppsvätskor och annat slafs.

Efter att ha läst uppföljarna Kick-Ass 2 samt Hit girl som ligger till grund för den här filmen var jag tveksam till hur filmatiseringen skulle bli. Förra filmen var blodig men innehöll även ganska mycket humor, serien Kick-Ass var dock inte så rolig utan ganska mörk och t.om lite smådeppig. Uppföljarna var direkt obehagliga så jag var som sagt tveksam över hur adaptionen skulle lyckas. Turligt nog har man tänkt till ordentligt och lämnat de värsta excesserna i serien bakom sig. Filmen Kick-Ass 2 är likt sin föregångare gjord med gott humör och på sina ställen otroligt rolig även om man ibland tangerar gränsen till larvighet. Skådisarna är bra och naturligtvis är det Chloë Grace Moretz som är filmens starkaste lysande stjärna. Även Jim Carrey dyker upp som Colonel Stars and Stripes,  en roll han klarar av med bravur.

Nu har iofs nyhetens behag falnat något. Jag myser när Hit girl går loss på skurkarna, klart att jag skrattar när The Motherfucker visar sig vara mer än lovligt korkad men det känns inte lika nytt och fräscht och överraskande som i förra filmen. Jag har lite svårt för Daves voice-over som gott kunde bantats ned en aning och en del dialog hade mått bra av att finslipats lite. Det är petitesser men kombinerat med bristen av nyhetens behag blir det inte toppbetyg till filmen. Å andra sidan varför sitta och klaga på småsaker när jag hade en mycket trevlig stund i biofåtöljen.

Regi: Jeff Wadlow

Betyg: 8/10

Assault on precinct 13: 1976 vs. 2005 (USA)

assault-on-precinct-13-1976John Carpenters andra film har en handling som regissören gärna återkommer till. En grupp isolerade personer som måste tampas mot ett yttre hot (The Prince of darkness, Ghosts of Mars m.fl). I dagens film är det en handfull poliser på en polisstation som ska läggas ned som belägras av kriminella gäng. Då stationen ligger isolerad och filmen utspelar sig innan internet och mobiltelefoner räcker det med att klippa av telefonledningarna för att poliserna ska vara helt avskurna från omvärlden. Då stationen är underbemannad blir man tvungen att alliera sig med de få interner som av en händelse som finns på stationen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva natten.

Assault on precinct 13 är lågbudget så det skriker om det men Carpenter lyckas verkligen att få valuta för pengarna. Historien är välskriven och filmen har ett bra tempo, jag minns att filmen var otroligt spännande när jag såg den första gången. Nu har den känslan svalnat efter att ha sett filmen ett antal gånger men jag uppskattar fortfarande hantverket.  Att Carpenter inte är någon dussinregissör märks då filmen har ett par scener som etsats fast i minnet. Glassbilsscenen är chockerande än i dag trots att jag vet vad som ska ske och episoden när polisstationen beskjuts med vapen utrustade med ljuddämpare är annan minnesvärd scen. Musiken är mycket bra men när Carpenter skriver sitt eget soundtrack brukar det vara av hög kvalité. Om jag ska ha några invändningar skulle det vara den något torftiga dialogen samt att skådisarna kanske inte är de bästa men med tanke på att det är Carpenters andra film samt att budgeten bara uppgår till 150 000 $ kan detta ursäktas. Speciellt om man har i åtanke vad regissören skapat på senare år med en större budget.

31074-0-d5914f4dc68518add68cd78c88fc1a0aTrettio år senare kom det en remake med både större budget och fler kända skådisar. Historien utspelar sig nu på nyårsafton och man har flyttat polisstationen från Los Angeles till Detroit. Anledningen till att polisstationen attackeras är nu en helt annnan. 2005 är det korrupta poliser man ska vara rädd för.

Filmens tempo är högt och skådisarna som skrapats ihop är mycket bra. Ethan Hawke, legendaren Brian Dennehy och Gabriel Byrne för att nämna några. Just Dennhey är roligt att se, en skådis jag alltid haft ett gott öga till. Filmen från 2005 är absolut inte en dålig remake men Carpenters film har en del fördelar. I Carpenters version är skurkarna anonyma och då de är en ansktslös massa som attackerar stationen vet man aldrig riktigt vad det är för hot man ställs inför. Då skurkarna i remaken har både ett ansikte och dialog blir de mindre skrämmande. Carpenters film lyckas mer med att skapa en klaustrofobisk känsla och känns mer innovativ i sitt berättande. I remaken har man dock lyckats med utmejsla filmens karaktärer bättre och därmed bryr man sig mer om de klarar sig eller inte. Carpenters film lider lite av att i stort sett hela ensemblen är ganska anonym. Assault on precinct 13 i 2005 års tappning är en actionfilm/thriller man sett många gånger tidigare och den har ingen glassbilsscen. Originalet känns lite piggare trots sin ålder.

Betyg: 1976 – 7/10

2005 – 6/10

Carlitos way (1993 USA)

Carlito Brigante drar en vinstlott då hans skumraskadvokat Kleinfeld lyckas få honom frisläppt i förtid från sitt 30 åriga fängelsestraff pga av en juridisk teknikalitet. Carlito har fått nog av kriminalitet och bestämmer sig för att leva ett hederligt liv. Hans dröm är att spara ihop pengar och starta en biluthyrningsfirma på Bahamas. Kleinfeld fixar in Carlito som delägare på en nattklubb och när han återförenas med sina gamla flickvän Gail verkar Carlitos liv gå mot ljusare tider. Men det är svårt att bryta helt med sin kriminella identitet och mot sin vilja finner sig Carlito snart vara en en jagad man.

Det finns två regissörer som borde sysslat med något annat än att göra film förslagsvis skoputsning. Wes Anderson är den ene, Brian de Palma som gjort Carlitos way är den andre. Att se en film av De Palma är en åktur med några få toppar och många dalar av Grand canyon klass. Carlitos way hör dock till de bättre filmer De Palma gjort men det är inte hans förtjänst att filmen blivit såpass bra som den är. Den bedriften får man tacka manusförfattarna samt skådisarna Pacino och Penn för. Filmen hoppar mellan briljanta scener som t.ex biljardpartiet och filmens sista mycket spännande halvtimme och rena kalkonscener som t.ex när Carlito och Gail hoppar i säng. Skådisar som har lite rutin klarar sig bra på egen hand i filmen men de som behöver mer regi står som handfallna. Viggo Mortensen är rent pinsam att se när han ska agera latino. Om det beror på en dålig dag eller Palmas regi vet jag inte men en duktig regissör hade insett att Mortensen suger i rollen som latino.

De Palmas filmer präglas ofta av en viss självgodhet där det känns som att han försöker visa upp vilken påhittig regissör han är med hjälp av kameraåkningar och blinkningar till andra regissörer, främst då Hitchcock. Det görs ofta klumpigt och bara i syfte att tillfredsställa Palmas ego eller ja det är åtminstone så jag uppfattar det. Det dyker upp ett flertal tillfällen i Carlitos way där man märker att De Palma skrockar förtjust över sin egen förträfflighet men de är inte så värst störande den här gången.

Det som är bra med filmen är Sean Penn som spelar den sliskige advokaten Kleinfeld som drar ned Carlito i skiten. Bara Penns bisarra frisyr gör att filmen är sevärd. Al Pacino levererar ett mycket bra porträtt av den f,d puertorikanska gangstern som  desperat försöker vara hederlig. Vanligtvis tycker jag Pacino spelar Pacino men den här gången växer han och blir till något större än sig själv. Dvs han skådespelar för en gångs skull. Tack för det. Jag sitter och hejar på Carlito och vill verkligen att han ska få sin bilfirma på Bahamas. Detta gör att jag sitter som på nålar i slutet av filmen då uppgörelsen närmar sig, men De Palma sumpar till viss mån filmens slut genom att vara lite prententiös. Gillar man gansterfilmer , Penn och Pacino är filmen definitivt sevärd. Troligtvis Palmas bästa film.

Regi: Brian de Palma

Betyg: 7/10