All that Jazz (1979 USA)

”Ladies and gentlemen, let me lay on you a so-so entertainer, not much of a humanitarian, and this cat was never *nobody’s* friend. In his final appearance on the great stage of life – uh, you can applaud if you want to – Mr. Joe Gideon!”

Det var ett tiotal år sedan jag såg Bob Fosses självbiografiska musikal och var lite sugen på en omtitt. Den stora frågan var om den fortfarande håller?

All that Jazz eller Showtime som den hette i Sverige handlar om regissören Joe Gideon. Det är en man med många järn i elden. Han ska precis sätta upp en ny musical och är i full fart med förarbetet samtidigt som han håller på och klipper en film. På det privata planet är det lika trassligt han då sätter på allt som rör sig samtidigt som han har en flickvän och försöker hålla en god kontakt med sin sin dotter och exfru. Nu är inte Gideon någon renlevnadsmänniska, var morgon startar han igång kroppen med uppåttjack för att sedan ta dagens första cigg i duschen. Det är inte så konstigt att Gideon ständigt dras med en rökhosta och plågas av att det sticker i vänsterarmen.

Visst höll All that jazz för en återtitt. Jag älskar denna lite smått maniska och stundtals surrealistiska film om en mans spikraka marsch mot graven. Hade det varit en rak story utan några konstigheter hade filmen troligen inte gjort ett lika stort intryck på mig. Under filmens gång samtalar nämligen Gideon med döden i spelad av Jessica Lange. De diskuterar hans liv och misslyckanden och de både vet vad som snart kommer ske.

Filmen ger också en ganska så mörk bild av Fosse/Gideon som iofs är charmig men i grund och botten är han en människa som inte har tid eller förmåga att uppskatta livet. Han är huvudpersonen i livets teater allt annat är hinder eller små förtretligheter i jakten på att skapa perfektion.

Gideon spelas f.ö av Roy Scheider kanske inte en skådis man väntar sig finna i en musikal men han fixar rubbet med beröm godkänt. Musikalnumren är bra och ett par av låtarna sätter sig men det är filmens sista tio minuter som gör att All that Jazz hör bland mina favoriter i genren. Finalen är ett makalöst musikalnummer,kanske tom det bästa som någonsin har gjorts, där Gideon rannsakar sitt liv och relationer.

Nu gör inte en scen en hel film tur då att All that Jazz är både välregisserad, välspelad och har en handling som berör mig även om huvudpersonen är en skitstövel. En lite ruffig musikal så långt ifrån glitter och glamor man kan komma.

Vid denna omtitt upptäckte jag att Sandal Bergman hade en liten roll. Kul spaning.

Sofias filmval för dagen är jag lite småsugen på att se.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 9/10

 

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10

The Twilight zone The Movie (1983 USA)

220px-twilightzonemoveposterDen här filmen är baserad på en mina favorit tv-serier. The Twilight zone hade premiär under 60 talet och bestod av korta berättelser som ofta serverade en moralkaka eller två och då i form av skräck eller sf. Serien har kanske inte stått emot tidens tand vidare bra men den är förbaskat mysig och trevlig men ett och annat avsnitt är än i dag lite ruggigt.

Filmen The Twilight zone består av fyra berättelser varav en (Kick the can) är nyskriven. George Miller, Steven Spielberg, John Landis och Joe Dante står för regin i var och en av historierna. Bäst är Millers film om en flygrädd man, de övriga berättelserna är helt ok även om effekterna i It´s a good life inte har åldrats med värdighet och Spielbergs Kick the can kan av en del upplevas som lite väl sentimental men det är väl å andra sidan Spielbergs signum?

Det är inte den bästa filmen att välja om man vill se en 80-talare men det är en charmig film och man lyckas ganska väl med att skapa lite gammaldags Twilight zone känsla och det är inte fy skam.

Regi: George Miller, Steven Spielberg, John Landis, Joe Dante

Betyg: 5/10

Interstellar (2014 USA)

interstellar-photos-pictures-stillsInterstellar är den första filmen jag ser tillsammans med en annan filmspanare – en trevlig upplevelse. Jag, Sofia och hennes man träffades i Örebro för att se Nolans senaste film. Lovorden har haglat och förväntningarna har varit i topp bland folk. Personligen har jag lyckats hålla mig undan den värsta mediastormen, noterat ett och annat betyg samt hållt mina förväntningar nere å andra sidan är det inte ofta som jag blir speciellt upphetsad över saker o ting nu för tiden, det har väl med åldern att göra.

Interstellar var det ja. Musiken av Hans Zimmer är vidunderligt bra, skådisarna top-notch, fotot utsökt m.a.o buisness as usual när det gäller Nolan. Filmen handlar kortfattat om att mänskligheten sakta men säkert håller på att dö ut pga matbrist. En grupp vetenskapsmän har lokaliserat ett s.k maskhål i närheten av Saturnus och skickar den f.d piloten Cooper för att finna nya världar som mänskligheten kan kolonisera. Jag berättar inte mer än så då jag vill undvika s.k spoilers men kan åtminstone avslöja att berättelsen innehåller en stor portion kvantfysik där Nolan töjt en del på vad vetenskapen anar i dag men å andra sidan är det en film i sf-genren.

Jag har ett stort problem med Nolan och hans filmer from The dark night och framåt – de är helt enkelt för långa. Interstellar klockar in på 2:50 vilket är minst en halvtimme för långt om ni frågar mig och min röv. Jag vill dock påpeka att filmen blir aldrig tråkig det är den alldeles för välgjord för att kunna bli men berättelsen liksom pyser fram och bortsett från ett par tre scener som är en anings pulshöljande lunkar berättelsen på. Inget fel i det om filmen varit två timmar men min röv kände verkligen av gravitationen sista halvtimmen som är filmens svagaste parti.  Nolan ballar här ur i en sentimental smet som känns lite främmande för att vara just Nolan. Har regissören fikat för mycket med Spielberg och Jackson på sista tiden?  Om jag nu bortser från det smetiga i finale har jag trots allt lite svårt för Nolans upplösning. Det känns lite som att regissören målat in sig i ett hörn men löser problemet med lite kvantfysiskt mumbo-jumbo som här får tjänstgöra som filmens deus ex machina. Ok det är en sf-film men finalen är inte speciellt elegant utförd.

Bortser jag från filmens längd och den något svaga slutet har man en välgjord sf-film som är väl värd att se åtminstone en gång. Att det är en film som inte grep tag i mig är en annan sak men det är nog svårt att få se en mer välgjord film i år och om inte  Matthew McConaughey får en nominering som bästa manliga skådis beror det på att juryns bakdelar inte klarade av filmens längd. 

Vad Sofia tyckte om filmen kan ni läsa här.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 7/10

Andra som sett filmen

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Filmparadiset

FLMR

Movies noir

The Nerd bird

Har du inte sett den

Mackans film

 

Cliffhanger ( 1993 USA )

Både jag och Fiffi lider av en aningens höjdskräck. Efter att ha sett Vertige/High lane fick båda ett oförklarligt (?) behov av att se klättrarfilmen nr 1. Vad fiffi tycker finns här.

Filmbolaget Carolco hade två filmer på gång i början av 90-talet.  Dels en komedi med Sylvester Stallone och John Candy samt en actionfilm som skulle regisseras av Renny Harlin. Av olika anledningar lades båda projekten ned. När man nu satt med två arbetslösa stjärnor ( Harlin var en het, mycket het regissör under första halvan av nittiotalet ) varför inte kombinera Harlin och Stallone? Resultatet blev Cliffhanger.

Ett gäng skurkar lyckas nästan med en spektakulär kupp, nämligen att råna en flygade värdetransport på 100 miljoner $. Men bara nästan, tyvärr tappar de väskorna fulla av pengar ute i vildmarken. Lägligt nog störtar deras plan i samma område så nu gäller det bara att hitta de tre väskorna. Det är nu hjälten kommer in i dramat, Gabe Walker spelad av Sylvester Stallone. Gabe har arbetat inom räddningstjänsten i området men har ( naturligtvis ) en personlig tragedi i bagaget. Han misslyckades att rädda sin bäste väns flickvän och då vi har med Sly att göra bär han naturligtvis hela skulden för olyckan på sina massiva axlar. Skurkarna kidnappar hans numera f.d bästa vän för att leda dom till pengarna. Gabe satsar både liv och lem för att hitta pengarna och rädda sin vän.

Filmen är naturligtvis full av logiska luckor. Skurkarna som har utarbetat en smart kupp tappar av och till både sans och vett när manuset kräver det. Sly klättrar runt i de snöiga bergen endast iförd en tajt t-shirt så han ska kunna visa sina muskler. Kanske den manliga motsvarigheten till kvinnor som i tid och otid rycker av sig kläderna på vita duken? Japp det här är dumaction på högsta nivå men för en gångs skull så älskar jag det!

Skälen är många. Öppningscenen är en riktig nagelbitare den skulle definitivt hamna på en lista över de mest spännande scenerna jag sett. Det är ett ganska kompetent gäng skådisar som springer runt bland bergen. Michael Rooker spelar Gabes kollega, ledaren av skurkarna är John Lithgow, en roll som egentligen var vikt åt Christopher Walken men han hoppade av projektet. Lithgow är mycket bra som skurk han lyckas med konststycket att samtidigt vara både en iskall men samtidigt nervig mördare. Cliffhanger blir aldrig tråkig, hela tiden förändras situationen i filmen och övertaget mellan skurkarna och Gabe pendlar ständigt. Tempot är högt. Broar sprängs, det klättras uppför lodräta klippväggar, folk spetsatas på stalaktiter och helikoptrar kraschar.  Man lyckas även  med konststycket att för en gångs skull  inte gräva ned sig i påklistrad sentimentalitet vilket i det närmaste är standard i filmer av det här slaget. Full fart från början till slut och jag sitter glatt och flinar.

Regi: Renny Harlin

Betyget blir åtta skimrande ishackor.