Bullet head (2017 USA)

Efter ett misslyckat rån flyr tre rånare in i ett övergivet (och mycket stort) kommunalt förråd. Deras bil har havererat och bytet är fortfarande kvar i det medhavda kassaskåpet. Det finns inte så mycket att göra än att invänta solnedgången och sedan fly i skydd av mörkret. Rånarna är dock helt omedvetna om att lagret använts för illegala hundkamper och i byggnaden finns det en hund som även är mycket avogt inställd till människor.

Detta hade kunnat bli en mycket spännande film, vilket också var min förhoppning, men filmens regissör har inte material till en långfilm och blandar därför in små sidohistorier som rånarna berättar för varandra medan de får tiden att gå. Något de fortsätter med efter att den blodtörstiga besten gjort entree. De är lite väl avslappnade för min smak. Visst blixtrar det till när hunden dyker upp lite då och då som gubben i lådan men i övrigt lunkar filmen på. Vidare har regissören krånglat till det med att även ge hunden en bakgrundshistoria och filmens slut var alldeles för sentimentalt för min smak. Om man istället hade koncentrerat sig på elak hund + potentiella offer + jakt och krypande spänning hade filmen blivit avsevärt bättre men jag anar att regissören hade större ambitioner än detta och krånglade till det för sig alldeles i onödan.

Regi: Paul Solet

Betyg: 4/10

Annonser

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Rounders ( 1998 USA )

Matt Damon spelar Mike, en välartad juridikstuderande yngling som har en ordentlig flickvän, fin lägenhet och alla gillar honom. Man kan med lätthet säga att livet leker för Mike.  Han har egentligen bara en last:  poker. När filmen börjar satsar han alla sina pengar på ett bräde i ett parti mot korthajen KGB som är en lite lagom farlig figur då han har kontakter med den ryska maffian. John Malkovitch, som spelar KGB, når i Rounders nya höjder i konsten att spela över. I ful röd träningsoverall och en bisarr engelska med rysk brytning, som får mig att sitta och gapskratta, spelar han skjortan ( kortspelandet talar jag om nu ) av Mike. Mike lovar sin flickvän att aldrig spela poker igen och det löftet håller han tills hans vän Worm ( Edward Norton ) släpps ut ur fängelset. Worm torde vara en av de sämsta vänner någon kan ha. På något sätt lyckas Worm dra in Mike i kortspelandet, få Mike att torpedera sin blivande juristkarriär, få flickvännen att dumpa honom samt att ordna en nätt skuld på 15 000 $ till KGB. För att reda upp situationen tvingas Mike till en rematch i poker mot KGB  som f.ö fortfarande bär samma fula röda träningsoverall, han kanske har köpt på sig ett helt lager.

Även om jag gillar s.k spelfilmer och kan finna kortpartier mycket spännande t.ex 21, Casino Royale och, ja,  t.om Maverick har jag ett par problem med filmen och de heter Mike och Worm. Worm är helt enkelt en äcklig liten ryggradslös figur som utnyttjar sin vän Mike. Då Worm fuskar i poker blir  inte matcherna speciellt spännande. Vanligtvis sitter man och hejar på huvudpersonen men här vill jag att Worm ska  avslöjas och få stryk. Mike är å andra sidan helt enkelt korkad som låter sig utnyttjas av Worm gång på gång vilket gör att jag bara blir irriterad på honom. Det får vara någon form av måtta med vänskapslojalitet.

Till filmens fördel hör en ganska stark skådespelarensamble; Martin Landau, Famke Jenssen, Matt Damon, John Turturro och Edward Norton. Att de kanske inte gör sina mest minnesvärda rollprestationer i karriären är väl en annan femma men låt gå. Filmen blir heller aldrig riktigt tråkig och två timmar går ganska snabbt. Trots en del klyschor så pausar jag faktiskt för att hämta kaffe och det räcker för godkänt.

Inlägget har skrivits på uppdrag av Pokerlistings.

Regi: John Dahl

Betyg: 5/10

Con Air ( 1997 USA )

Ett flygplan som transporterar några av USA:s värsta brottslingar kapas av fångarna. Med på planet sitter en f.d fånge, Poe, som ska transporteras hem. Turligt nog för polisen är Poe en riktig hedersknyffel och gör allt för att kaparnas plan ska misslyckas.

En film som man nog bara ska titta på och inte ha några större ambitioner mer än att bli underhållen och det kan i och för sig räcka långt. Con Air är signerad Bruckheimer som är filmens  producent . Då Bruckheimers actionfilmer är gjorda efter samma mall  är det ungefär lika angeläget att diskutera filmens regissör som att diskutera vem som steker hamburgarna på Burger King, man vet vad man får och blir inte överraskad. Con Air är fartfylld men inte speciellt spännande då man i god tid kan räkna ut vad som kommer att hända, som vanligt är filmen fylld med ett gäng förhållandevis kända namn i både små och stora roller och den är så där lite tokrolig som bara en Bruckheimer film  kan vara. Roligast är Nicholas Cages frisyr en mycket bisarr kreation.

Regi: Simon West

Skådespelare: Nicholas Cage, John Malcovich

Betyg: 6/10

Colour me kubrick (2006)

2007_colour_me_kubrick_003I London kring 1990  var den världsberömde men mycket skygge filmregissören Stanley Kubrick mycket aktiv. Han startade projekt och hade affärsmöten med olika rockband, designers och författare. Naturligvis var det inte Kubrick utan bedragaren Alan Conway. Det är detta filmen Colour me Kubrick, som av någon konstig anledning heter ”Me, myself and Kubrick” på svenska, handlar om. Vi får följa Conways bedrägerier genom filmen vare sig mer eller mindre.

Bedrägerierna som Conway gör är ganska futtiga, det rör sig mest om att få gratis sprit, hotellrum och mat det är inga större summor som det rör sig om. Filmen är bitvis ganska underhållande men den faller på två saker: Det blir ganska långtråkigt i längden att se hur Conway skaffar sig gratismiddagar och man får inte reda på något om personen Conway. Varför gör han dessa bedrägerier och vad är hans drivkraft? Resultatet blir att man som tittare inte bryr sig om hur det går vare sig för offer eller bedragaren. John Malcovich som i denna film för konsten att spela över till nya höjder är mycket underhållande i rollen som Conway. En rolig detalj är att filmmusiken är tagen från olika filmer som Kubrick har regisserat t.ex 2001 och The Shining.

Det är för mig obegripligt  hur folk kunde bli lurade av Conway. Den riktige Kubrick är till höger.Kommentar överflödig.

280stansp2311bb

Regi: Brian.W.Cook

Skådespelare: John Malkovich, Tom Allen m.fl

Betyg: 4/10