Saturday night fever (1977 USA)

Det var mycket länge sedan jag såg denna film, tom så länge sen att jag bortsett från att Travolta var med hade jag helt glömt bort vad filmen handlade om. Min känsla var att det skulle vara glitter och glamour i discovärlden men istället blev det en smådeppig film som handlar om drömmen att fly den torftiga vardagen.

Tony är i tjugoårsåldern, jobbar i en måleriaffär och bor hemma hos sina föräldrar. På fritiden hänger han med sina kompisar och det enda han lever för är helgerna då han går och dansar på haket 2001 Odyssey. Där och då är han kung och det är den enda ljusglimten i ett annars så torftigt liv. När han stöter på den, åtminstone till ytan, sofistikerade tjejen Stephanie bestämmer sig de två för att bilda par i en kommande danstävling på discot. Tillsammans med Stephanie när Tony drömmen om att lämna Brooklyn för ett liv på Manhattan.

Som sagt, jag trodde detta var en glitter och glamour film men istället blev det en studie av en bunt sorgliga existenser som hankar sig fram i vardagen under skyskrapornas skugga. Tony och hans vänner är inte speciellt sympatiska, de behandlar tjejerna i sin närhet som skit, är lite småkorkade och är inte direkt några rollfigurer man hejar på. Tonys föräldrar är uppslukade av den äldre sonen som är präst och lever sina liv genom honom. Stephanie är bara sofistikerad på ytan och är egentligen av samma skrot och korn som Tony och hans vänner.  Det enda som skiljer henne något från de övriga rollfigurerna är att hon inte gett upp än och försöker göra något åt sin situation.

Filmen skänker en viss lättnad åt vardagseländet när Tony dansar på diskot. Travolta har en egensinnig dansstil som är oförglömlig och det är märkligt att han inte dansat mer i sina filmer det är en skamligt outnyttjad förmåga. Men även diskot är lite sunkigt med kantstötta figurer. Skådisarna och regin känns av och till improviserad vilket ibland ger ett amatörmässigt intryck men i denna film passar greppet och jag måste säga att Saturday night fever var en mycket positiv återtitt även om filmen inte var vad jag förväntat mig. Tilläggas bör att musiken med Bee Gees har åldrats med behag och håller än.

Tackar Henke för påminnelsen om filmen.

Regi: John Badham

Betyg: 7/10

Face/off (1997 USA)

MV5BMTU4MjA5NTc2NV5BMl5BanBnXkFtZTgwOTI2Mzk5MDE@._V1__SX1857_SY903_Face/off kom på 19 :e plats på FLMR:s ultimata actionfilmslista. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt för vad jag mindes så var det en bra film men minnet kan som sagt spela en ett spratt eller två.

Filmen som regisserats av legendaren (något jag numera ställer mig allt mer tveksam till) John Woo har en story som är riktigt bra. FBI agenten Archer (John Travolta) har i flera år jagat de två terroristerna och bröderna Castor (Nicholas Cage) och Pollux. Face/off börjar med att Castor och hans bror Pollux infångas i den förstnämndes fall går det så illa att han hamnar i koma.  Det uppdagas att brödraparet planterat en bomb någonstans i L:A och för att få Pollux att tala går Archer med på att ta över Castors identitet. Genom avancerad plastikkirurgi får han Castors ansikte och man ändrar även Archers röst och kropp och vips har den något lönnfete Travolta förvandlats till den mer slimmade Cage. Tyvärr så vaknar Castor upp ur sin koma och tar över Archers identitet mao till det yttre har hjälte blivit skurk och vice versa

Så långt är jag med på färden. Antingen accepterar man alla ologiska saker eller inte men Face/off håller sig åtminstone inom de ramar den sätter upp. Filmens stora problem är John Woos regi samt att han castat inte en utan två skådisar som verkligen satt konsten att spela över på piedestal. Jag vet inte hur jag kunde missa detta när jag såg filmen sist men minnet är som det är.

Cage och Travolta spelar över så det värker i ögonen, allt är så övertydligt så jag undrar vad Woo tror om sina medmänniskors förmåga att uppfatta saker och ting. Antingen hyser Woo mycket låga tankar om de som ska se filmen eller så är han själv dum i huvudet och har mycket svårt att begripa sig hur människor agerar. Det kan iofs bero på en krock mellan västerländsk och österländsk kultur men i Broken arrow funkade både Woos regi och Travoltas överspel. Varför funkar det inte i Face/off?  Några anledningar kan vara: I dagens film kanske man gjorde misstaget att ge Woo fria tyglar och hans värsta excesser fick fritt spelrum. Vidare är Face/off en thrilleractionfilm medan Broken arrow är ren action i det sistnämnda behöver man inte ha med lika mycket av mänskliga relationer som i en thriller. Det är när dessa ska gestaltas som Woo drattar på ändan för filmen är verkligen skrattretande dålig så fort några känslor ska förmedlas till oss tittare. Woo lyckas även med att förstöra actionscenerna då de innehåller alltför mycket av både överspel och slowmotion.Slutligen kanske det är som så att om man stoppar in Cage och Travolta i samma film blir det för mycket av det goda. Kort och gott: Filmen är ren dret (skit på värmländska)

Regi: John Woo

Betyg: 3/10

 

Carrie vs. Carrie (1976, 2013 USA)

Carrie-PosterResultatet av filmen Carrie som kom 1976 var både vatten och vin. Då den var baserad på författaren Stephen Kings första bok fick folk upp ögonen för författaren och han kunde därefter leva på sitt författarskap, något jag tackar för. Den ledde också till att regissören Brian De Palma fick ett stort genombrott som regissör och det är tyvärr inte lika muntert för hur bra skulle inte filmer som The Untouchables och Scareface vara om någon annan regisserat dem? I höstas var det  så dags för en remake av filmen från -76. Jag skrockade förnöjt och såg fram mot filmen dels pga av att den hade en annan regissör och dels för att den hade två duktiga skådespelerskor i huvudrollerna, Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. Vilken film som skulle vara den bästa vid en jämförelse var en walk in the park. Eller?

Carrie är en tjej som mobbas i skolan och hon har det inte lättare hemma då hennes mor är ohälsosamt religiös. Att beteckna mamman som galen är en underdrift. Mamman håller dottern i järngrepp men i samband med att Carrie får sin första menstruation upptäcker hon att hon besitter telekinetiska krafter. Detta medför att Carrie börjar bygga upp en visst mått av självkänsla något som inte uppskattas av hennes mor. Värre är att Carrie blir bjuden på skolans avslutningsbal, något som hennes värsta antagonist Chris inte tänker acceptera. Kombinationen telekinesi, mobbning, skolbal och religion kommer visa sig vara en fatal mix.

carrie_2013_ver2_by_myrmorko-d5s9bqvDet bär mig emot att säga detta men De Palmas film är den bättre av de två trots att det finns ett par tre scener i filmen från -76 som är otroligt irriterade. Skälen till detta är två: Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. De gör absolut inget fel i sina prestationer som Carrie och hennes mamma men de skaver i sina roller. Moore känns inte galen trots självmutilation och rabblande av bibeltexter och Chloë Grace Moretz upplevs inte som ett osäkert mobboffer hur mycket hon än slokar med sina axlar och mumlar. Piper Laurie och Sissy Spacek som gestaltade paret i filmen från -76 är mer övertygande. Karaktärerna övertygar mig inte i filmen från 2013. De Palmas film känns mer ruggigare trots spännande frisyrer (speciellt då Tommy Ross som är Carries dejt till balen). En förklaring kan vara att den modernare filmen är lite för effektfull och Carrie trixar där med sina krafter i värsta superhjälteanda. 1976 års version är helt enkelt mörkare i anslaget. Det är en smaksak men remaken är mer förklarande och utvecklar en del händelser något som De Palma struntar i på både gott och ont. Tack vare detta blir det en och annan scen i sjuttiotalsfilmen som ger den en liten komisk touch.

Carrie-carrie-1976-16640946-853-480

Fantastisk frisyr från 1976.

De övriga skådisarna sköter sig bra men filmen från -76 kan stoltsera med namn som John Travolta, Amy Irving, Nancy Allen och Sydney Lassick så även här blir det fördel De Palma. Nu tycker jag nog att båda filmerna är helt ok kanske inget man behöver springa benen av sig för att se men för en dvd-kväll kan man nog vara nöjd men om man bara ska en av versionerna är den äldre att föredra.

Regi 1976 Brian De Palma

2013 Kimberly Peirce

Betyg: 1976 6/10,

2013 5/10

Grease (1978 USA)

tumblr_m8h9vnE8lG1qgpddwo1_1280För många år sedan frågade jag min far hur det var under det glada 50-talet. Svaret kom snabbt och utan vidare förklaring: ”Inte så jävla glatt om du nu trodde det”. Efter att ha sett Grease kan man kanske vara böjd att tro honom då ungdomarnas liv under denna tidsperiod verkar ha präglats av en ständigt närvarande sexuell frustration och förvirring.

På skolan Riverdale sjuder det av åtrå och förtryckta sexuella behov, åtminstone bland de manliga eleverna vars enda syfte med tillvaron verkar vara att få en möjlighet till att ha sex. Ynglingarna är införstådda med att det kan komma krävas både list, bilar och t.om våld för att nå sina drömmars mål.  ”Tell me more tell more did she put up a fight”  en strof ur låten Summer nights som åtminstone gör mig lite konfunderad över vilket budskap filmen vill förmedla till sin unga målgrupp.

Till pojkarnas stora frustration så nöjer sig de kvinnliga eleverna sig med pussar och den högsta drömmen för tjejerna verkar vara att få bära sin pojkväns skolring, ett bevis på att deras partner respekterar sin flickvän (tror dom). Den enda som inte håller igen på sexet är Betty ledaren av tjejgänget The Pink ladies men hon blir å andra sidan manusmässigt straffad för sin fysiska åtra med en graviditet och filmen sämsta sång.

I centrum för denna malström av återhållen sexualitet står Danny Zuko, ledaren för killgänget T-Birds och den inflyttade australienskan Sandy. De har ett av och på förhållande som är på då Danny står emot sina sexuella drifter men av de gånger han tappar kontrollen. Till slut inser paret att för att deras förhållande ska lyckas måste de kompromissa: I Dannys fall innebär det att han får släppa lite på sin tuffa attityd. Det gestaltas i filmen med att han går med i skolans friidrottslag och byter ut skinnjackan mot en jacka med skolans emblem. Sandys transformering innebär att hon uppenbarar sig på skolavslutningen i lycra(?)tights, snäv blus, permanent samt är lika hårt sminkad som medlemmarna i Kiss var på 70-talet sjungandes: ” I need a man
who can keep me satisfied”. Danny blir så upphetsad av detta vandrande (och sjungande)löfte om sex att han bokstavligen faller som en fura. Tydligen sprider sig upphetsningen då alla plötsligt har en partner och mitt i glädjen avslöjas det att Betty inte är gravid (falskt alarm). Att alla avgångselever är glada över att sluta skolan är något jag kan förstå då filmen utspelar sig på den tiden då det inte behövdes 200 högskolepoäng för att svabba golv. Arbetsmarkanden såg ljus ut, åtminstone för männen.

Ett annat sätt att se på filmen är att kanske inte tänka så förbannat mycket utan ta den för vad den är vid en ytlig titt. En lättsam kärlekshistoria med otroligt starka låtar och en underhållande koreografi. Det sistnämnda syftar jag dels på Travoltas något originella dansstil samt att filmens statister beter sig ganska märkligt i bakrunden under en del scener. Varför de håller på och grimaserar vilt och har konstiga rörelsemönster vet jag inte mer jag får känslan av att allt inte står rätt till bland statisterna, vare sig mentalt eller fysiskt. Jag har heller aldrig sett en film med så mycket koreograferat juckande (i alla fall där skådisarna har kläderna på sig (ouch!) ). Grease är också trogen en annan tradition som rör amerikanska skolfilmer – skolåret verkar vara otroligt kort, och de flesta skådisar som ska spela 18 åringar spelas av folk som närmar sig de trettio. Strunt samma, det är hur som helst otroligt underhållande och jag tröttnar aldrig på denna musikalpärla till nostalgichimär. Favoritlåtarna är Summer nights och den smått bisarra Beauty school dropout.

Vad Sofia valt för dagen hittar ni här.

Regi: Randal Kleiser

Betyg: 9/10

From paris with love ( 2010 usa )

En tjänsteman på den amerikanska ambassaden i Paris har ambitioner att bli hemlig agent, han får mer än vad han någonsin önskat när blir beordrad  att assistera agenten Wax under ett uppdrag i Paris.

Ännu en film med en överspelande Travolta i konstigt skägg. Berättelsen är skriven av Luc Besson som ytterst sällan gör/skriver bra filmer nu för tiden. Det sprängs, skjuts och dödas på löpande band utan vare sig någon större handling eller personporträtt, en tråkig, oinspirerad och larvig actionfilm.

Regi: Pierre Morel

Skådespelare.: John Travolta, Jonathan Rhys Meyers

Betyg: 2/10

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009)

taking-of-pelham-123-0Ett tunnelbanetåg blir kapat och lösen är satt till 10 miljoner. Tidsfristen är endast en timme innan man börjar döda gisslan. Den stackare som får denna soppa i sitt knä är Walter Garber som jobbar på trafikkontrollen för tunnelbanan. Ledaren för kaparna vägrar tala med någon annan än Garber som nu måste försöka rädda gisslan från att dödas.

Detta är den andra nyinspelningen av berättelsen som filmades för första gången 1974 med bla Walter Matthau i rollen som Garber och Robert Shaw som ledaren för kaparna. Vi får istället hålla oss tillgodo med Denzel Washington som är lika bra som vanligt och en John Travolta som upprepar exakt samma överspända och överspelande skurkroll som i Face off och Broken Arrow. Det enda nya som Travolta tillför sin roll är en mustach av guds nåde. Filmen rullar på och är varken bra eller dålig, en thrillernas motsvarighet till Big Mac: Man vet vad man får och blir inte besviken men inte heller överraskad och exhalterad.

Regi. Tony Scott

Skådespelare. John Travolta, Denzel Washington m.fl

Betyg: 5/10