Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

Exodus (2014 USA/Storbr)

Exodus-Gods-and-Kings-posterSå var det dags än en gång för historien om Moses och flykten från Egypten. Den här gången är det Ridley Scott som regisserar och Christian Bale som spelar Moses. Jag tänker inte gå in på handlingen då jag anar att de flesta av mina läsare har gått nio år i grundskolan.

Vanligtvis är jag skeptisk till religiösa filmer som återberättar någon story ur Bibeln. Filmmakarna brukar närma sig ämnet med respekt och verkar lite rädda för att stöta sig med religiösa grupper. Jag kan förstå den approachen men samtidigt blir det lite trist. Kan man storyn och det inte tänjs på speciellt många gränser löper filmer inom denna genre en stor risk att bli lite trista och torra. Naturligtvis blev det en och annan protest angående Exodus men i mina ögon är det petitesser man tjafsat om – många religiösa människor har en tendens att vara lite väl överkänsliga.

Den största kontroversen i sekulära delen av samhället var nog att man satte in ”vita” skådisar i de stora rollerna. För att lösa hudfärgsproblemet verkar man ha blästrat skådisarna med brun utan sol samt smetat rikliga mängder med kajal under ögonen så att skådisarna får den rätta Omar Sharif looken. Konstnärligt är detta naturligtvis helt uppåt väggarna men om filmbolaget vill tjäna stålar på sin Mosefilm måste man ha lite kända namn att skylta med. Då duger det inte med mindre kända affischnamn det är tyvärr den krassa verkligheten.  Å andra sidan hade t.ex Denzel Washington som Farao och Danny Trejo i rollen som Moses blivit en avsevärt mer intressant film.

På det stora hela är Exodus en helt ok film.  Den följer grundberättelsen ganska väl och är ett stabilt om än lite ointressant hantverk.Trots att det är mycket ökenvandringar (bland det tråkigaste man kan se på film), en historia utan några större överraskningar och ganska stela skådisar är det något som gör att jag håller intresset uppe ända in i mål. Det är ett avsevärt bättre betyg än pekoralen Prinsen av Egypen  eller sömnpillret och tillika mastodontfilmen De Tio budorden.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Rounders ( 1998 USA )

Matt Damon spelar Mike, en välartad juridikstuderande yngling som har en ordentlig flickvän, fin lägenhet och alla gillar honom. Man kan med lätthet säga att livet leker för Mike.  Han har egentligen bara en last:  poker. När filmen börjar satsar han alla sina pengar på ett bräde i ett parti mot korthajen KGB som är en lite lagom farlig figur då han har kontakter med den ryska maffian. John Malkovitch, som spelar KGB, når i Rounders nya höjder i konsten att spela över. I ful röd träningsoverall och en bisarr engelska med rysk brytning, som får mig att sitta och gapskratta, spelar han skjortan ( kortspelandet talar jag om nu ) av Mike. Mike lovar sin flickvän att aldrig spela poker igen och det löftet håller han tills hans vän Worm ( Edward Norton ) släpps ut ur fängelset. Worm torde vara en av de sämsta vänner någon kan ha. På något sätt lyckas Worm dra in Mike i kortspelandet, få Mike att torpedera sin blivande juristkarriär, få flickvännen att dumpa honom samt att ordna en nätt skuld på 15 000 $ till KGB. För att reda upp situationen tvingas Mike till en rematch i poker mot KGB  som f.ö fortfarande bär samma fula röda träningsoverall, han kanske har köpt på sig ett helt lager.

Även om jag gillar s.k spelfilmer och kan finna kortpartier mycket spännande t.ex 21, Casino Royale och, ja,  t.om Maverick har jag ett par problem med filmen och de heter Mike och Worm. Worm är helt enkelt en äcklig liten ryggradslös figur som utnyttjar sin vän Mike. Då Worm fuskar i poker blir  inte matcherna speciellt spännande. Vanligtvis sitter man och hejar på huvudpersonen men här vill jag att Worm ska  avslöjas och få stryk. Mike är å andra sidan helt enkelt korkad som låter sig utnyttjas av Worm gång på gång vilket gör att jag bara blir irriterad på honom. Det får vara någon form av måtta med vänskapslojalitet.

Till filmens fördel hör en ganska stark skådespelarensamble; Martin Landau, Famke Jenssen, Matt Damon, John Turturro och Edward Norton. Att de kanske inte gör sina mest minnesvärda rollprestationer i karriären är väl en annan femma men låt gå. Filmen blir heller aldrig riktigt tråkig och två timmar går ganska snabbt. Trots en del klyschor så pausar jag faktiskt för att hämta kaffe och det räcker för godkänt.

Inlägget har skrivits på uppdrag av Pokerlistings.

Regi: John Dahl

Betyg: 5/10

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009)

taking-of-pelham-123-0Ett tunnelbanetåg blir kapat och lösen är satt till 10 miljoner. Tidsfristen är endast en timme innan man börjar döda gisslan. Den stackare som får denna soppa i sitt knä är Walter Garber som jobbar på trafikkontrollen för tunnelbanan. Ledaren för kaparna vägrar tala med någon annan än Garber som nu måste försöka rädda gisslan från att dödas.

Detta är den andra nyinspelningen av berättelsen som filmades för första gången 1974 med bla Walter Matthau i rollen som Garber och Robert Shaw som ledaren för kaparna. Vi får istället hålla oss tillgodo med Denzel Washington som är lika bra som vanligt och en John Travolta som upprepar exakt samma överspända och överspelande skurkroll som i Face off och Broken Arrow. Det enda nya som Travolta tillför sin roll är en mustach av guds nåde. Filmen rullar på och är varken bra eller dålig, en thrillernas motsvarighet till Big Mac: Man vet vad man får och blir inte besviken men inte heller överraskad och exhalterad.

Regi. Tony Scott

Skådespelare. John Travolta, Denzel Washington m.fl

Betyg: 5/10