The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10

A Nightmare on Elm street (1984 USA)

En grupp ungdomar plågas av rejäla mardrömmar. Vad som är än obehagligare är att det verkar som de alla delar samma dröm där de jagas av en man i en röd-grön tröja med bränt ansikte. När sedan ungdomarna trillar av pinn i samband med att de sover inser en av de drabbade, Nancy, att hon på något vis måste lösa mysteriet då hon står näst på tur, men hur bekämpar man en dröm? Tillsamman med sin oerhört sömniga pojkvän Glen (Johnny Depp i sin första roll) försöker hon komma åt mördaren.

A nightmare on Elm street är en klassiker i skräcksammanhang och jag minns att jag tyckte den var både nyskapande och oerhört spännande när jag såg den första gången 1984. Filmens styrka ligger i manuset som är både originellt och tight. Vanligtvis startar en skräckis med att något hemskt händer för att sedan ta lite tid på sig för att bygga upp berättelsen eller om man vill vara elak fylla ut tiden till en långfilm. Här startar filmen på en gång med en drömsekvens och regissören håller kvar greppet hela vägen in i mål. Han lyckas också väl med att göra oss tittare osäkra på om vad som är dröm eller verklighet. Även filmmusiken av Charles Bernstein är mycket bra då den lyckas bygga upp en ryslig stämning.

Vid en omtitt finns det lite saker som stör mig (vad annars?). Heather Langenkamp som spelar Nancy är inte en bra skådis och redan en kvart in i filmen stör jag mig på henne. Med Freddy skapade regissören en ikonisk skräckfigur som spelas av Robert Englund.  Freddy är för uppsluppen för min smak men å andra sidan om han inte vore det så skulle han inte vara Freddy, det blir dock lite för mycket oneliners och putslustigheter och trots sitt ruskiga utseende är inte Freddy speciellt skrämmande. Slutet är också svagt men vad jag förstår var det mot regissörens vilja det stoppades in. Invändningar till trots så är A Nightmare on Elm street en bra skräckis även om den inte är lika skrämmande längre – åtminstone för mig.

Regi: Wes Craven

Betyg: 7/10

 

Black mass (2015 USA)

Johhny Depp spelar den kriminelle bossen James ‘Whitey’ Bulger som härjade i Boston under flera decennier. Trots sin bakgrund fick han till ett avtal med FBI som inget annat ville att sätta dit den italienska maffian. Bulgers barndomsvän som arbetade inom FBI sydde ihop avtalet och man lovande att mer eller mindre lämna Bulger och hans kumpaner ifred om han förmedlade information till polisen. En människa med ett uns av sunt förnuft inser att detta är ett avtal som är skräddarsytt att gå käpprätt åt helvete vilket det också gjorde. Den största gåta är att planen överhuvudtaget realiserades.

Depp är mycket bra i sin roll som  Bulger, Joel Edgerton brukar vara stabil men här funkade han inte riktigt utan tangerar tom överspelets ädla konst av och till. De övriga skådisarna Cumberbatch, Bacon och Sarsgaard  har alldeles för lite speltid för att sätta sin prägel på filmen.

Det stora problemet med Black mass är att den i och för sig berättar en intressant historia men filmen spretar åt alla möjliga kanter och håll och har ingen styrsel. Jag får aldrig grepp på vare sig rollfigurer eller handling. Regissören Scott Cooper berättar sin historia från A till B men tappar hela tiden fokus. Händelser och personer passerar i snabb revy och jag blir aldrig riktigt klok på hur betydelsefulla de är för berättelsen. Det är många ämnen som berörs men de får aldrig en chans att sätta sig innan Cooper hastar vidare till nästa händelse. Min känsla av filmen blir att det är ett snabbt hoprafsat reportage över klantiga FBI agenter och hänsynslösa gangstrar i Boston och inte så mycket mer.

Regi: Scott Cooper

Betyg: 4/10

Mortdecai (2015 Storbr)

Aristokraten Mortdecai har stora problem. Han har en skatteskuld som inte kan betalas och antar ett erbjudande om att spåra en försvunnen tavla som den den brittiska regeringen vill lägga vantarna på. Nu är inte Mortdecai den ende som letar efter tavlan, en hel del skumma element söker också efter dyrgripen. Turligt nog för Mortdecai har han med sig sin lojala livvakt Jock som är mer än kompetent när det vankas våldsamheter. Aristokratens problem slutar inte med detta då Mi5 agenten Martland som gett Mordecai uppdraget försöker charma hans fru Johanna. Något han verkar ha goda chanser att lyckas med då dramats huvudperson anlagt en gräslig mustasch som ger henne kväljningar vilket i sin tur resulterat i att äktenskapet kylts ned en aning.

Mortdecai  kommer aldrig att gå till filmhistorien. Det är en tramsig historia som man troligen glömt bort en månad efter man sett filmen. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag hade en mycket trevlig stund under titten. Det är skönt att av och till få se filmer som verkar ha gjorts enkom för att skådisar och annat inblandat folk ska ha lite roligt för det är precis vad samtliga inblandade verkar ha haft under inspelningen. Filmen utstrålar en trevnad som smittar av sig på mig som tittare och alla skådisar verkar riktigt mysa i sina roller. Johnny Depp, Paul Bettany och Gwyneth Paltrow är skådisar jag ställer mig lite halvljum inför i vanliga fall men här funkar de mycket bra. Jag kanske är lite tramsig av naturen men jag skrockade gott ett par tre gånger under filmens gång så om man är sugen på en lättglömd och oförarglig film kan man gott ge Mordecai en chans. Tycker jag.

Regi: David Koepp

Betyg:6/10

Into the woods (2014 USA)

Det finns två skäl till att se Into the woods: Emily Blunt och Anna Kendrick. Två andra halvdana skäl till att filmen kan vara Lucy Punch medverkan (tyvärr alltför kort) och att man får en insikt i att Oscarsjuryn som nominerade Meryl Streeps insats är helt ute och seglar. Å andra sidan har kanske Oscarsgalan spelat ut sin roll – åtminstone när det rör sig om årets bästa filmer och prestationer.

Det finns desto fler skäl till att inte se Into the woods: Meryl Streep och Johnny Depp är med i rollistan – de känns lika fräscha som mögligt bröd. Filmens Rödluva är oerhört irriterande. Filmen är alldeles för lång och sövande. Hela projektet har en aura av bättre bekostad skolpjäs över sig. Det främsta skälet är dock att Into the woods är en musikal med makalöst dåliga melodier. Inte en enda sång satte sig. Sekunden efter att käften stängts på den skådis som sjungit sitter jag och undrar i mörkret: Hur gick melodin?

Avslutningsvis kanske jag ska nämna att filmen handlar om massa sagofigurer som springer runt i en kulisskog och sjunger melodier som ingen (troligen inte ens kompositören) kommer ihåg. Om ni finner det lockande kom inte sedan och klaga på att ingen varnade er efter ni kastat 100:- i sjön.

Även Fiffi och Movies noir har sett filmen. Se vad de tycker om detta dravel.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10

Transcendense (2014 USA)

Transcendense är en film som ställer stora och djupa filosofiska frågor om vår identitet och när en människa upphör att vara just en människa? I en nära framtid ligger forskningen nära upptäckten av artificiell intelligens. Den här forskningen är inte helt okontroversiell och det har bildats nätverk bland medborgarna som saboterar arbetet och man backar inte ens för att mörda framstående vetenskapsmän. Will Caster (Johnny Depp) är en ledande forskare inom området men utsätts för ett attentat. Då han är döende satsar hans fru och nära vän, tillika kollegor allt på ett kort och laddar upp Wills medvetande i en dator. Det verkar som att försöket lyckas men frågan är om det verkligen är Will som laddats över eller om det är datorn som låtsas vara Will.

Oerhört intressant tema för en sf-film som väcker mina tankar. Synd bara att utförandet är lika oerhört trist. Transcendense börjar bra när konflikten mellan forskarna och dataterroristerna presenteras och berättelsen fångar mitt intresse trots att Depp har huvudrollen. Har inte den skådisen gjort sitt nu? Likt Nicholson, DeNiro och Sir Anthony har har han slutat skådespela och nöjer sig numera med att spela sig själv, lite sluddrande tal och en halvt om halvt excentrisk karaktär i film efter film. Det blir både tråkigt och oengagerat.  När Will laddas upp till datorn är nog tanken att det är nu saker och ting ska börja hända, istället blir det tvärtom och resten av filmen känns som en enda lång transportsträcka till det smetiga slutet. Det jag filosoferar om under eftertexterna är inte vad som definierar en människa utan om Christopher Nolan hyser agg till sin f.d fotograf Wally Pfster som regisserat filmen. Det var nämligen Nolan som ansåg att Pfster var rätt man för detta intressanta men småtrista manus. Det kan också vara som så att Pfster är en filmfotograf som passerat sin kompetensnivå.

Regi: Wally Pfster

Betyg: 4/10

 

Ed Wood (1994 USA)

Den här filmen har legat ett tag i omtittarhögen och sent i lördagskväll (natt?) hamnade den i DVD-spelaren. Tim Burtons film handlar om den egensinnige filmregissören Ed Wood som dras med epitetet ”världen sämste regissör”. Vi får följa Wood under den period av sitt liv när han blev vän med den av narkotikabruk nedgångene skådespelaren Bela Lugosi. Bela vem? Lugosi var från Ungern och blev främst känt för sin roll som  Dracula i Universals klassiker med samma namn. Wood och Lugosi finner varandra och den förstnämde stoppar in den slitne skådisen i sina filmer.

Det kanske inte låter så spännande men Ed Wood är en film som gör mig lite glad. Det är en trevlig berättelse om en handfull människor som kanske inte riktigt passar in i samhället men de är alla vänliga själar som gör sitt bästa för att förverkliga sina drömmar. Vi har Wood som brinner för att göra film och lyckas otroligt nog skrapa ihop pengar till sina obskyra filmer. Andra intressanta karaktärer är Bunny Breckinridge som drömmer om att få göra ett könsbyte och Criswell en självutnämnd siare eller varför inte den svenske fribrottaren Tor Johnson. Alla dras de till Wood eller om det är Wood som dras till dem. Tillsammans skapar detta sällskap filmmagi på sitt alldeles egna lilla vis.

Martin Landau som spelar Lugosi gör här en av sina paradroller och ger ett gripande porträtt av en bortglömd och nedgången stjärna. Landau är en många bra skådisar i filmen. Den ende som jag har lite svårt för är Depp som spelar Wood. Han ger ett flåshurtigt intryck men Wood var kanske så där intensiv i verkligheten?  Även om Burton stuvat om lite i historien om Ed Wood och ändrat på ett och annat för att få lite mer drama och flyt i berättelsen stör det inte nämnvärt. Det är väl nästan regel i s.k BOATS filmer att man ska rucka lite på verkligheten?

Nu var det det här med världen sämste regissör. Jag kollade in Glen or Glenda samt delar av Plan 9 from outer space på youtube. Det är inga filmer som jag rekommenderar men så dåliga är de inte, kanske lite småtråkiga men Lugosi är åtminstone underhållande i Glen or Glenda. Jag har sett avsevärt sämre filmer men genom att ge Wood utmärkelsen världens sämste regissör kan man säkerligen sälja dessa undermånliga verk lite lättare.

Regi: Tim Burton

Betyg: 8/10

Platoon (1986 USA)

Första gången jag såg Platoon befann jag mig på en båt mellan Sverige och England. Det gungade kraftigt och jag höll på att spy upp mina inälvor. Jag var övertygad om att jag skulle dö och lekte med tanken om att hoppa överbord för att förkorta pinan. I ett desperat försök att tänka på något annat än att hela världen höll på att gå under slank jag in på båtens bio. Det hjälpte. Nu fick jag se folk som hade det än jävligare än jag att sitta på en gungade båt omgiven av spyor var en baggis jämfört med helvetet i Vietnam som Oliver Stone visade på duken.

Just Vietnamkriget har varit ett trauma för amerikanerna. Man förlorade kriget, man hade svårt att motivera varför man slogs och krigets grymheter kablades ut på tv. Det hade gjorts filmer om Vietnamkriget men vad jag förstått så skildrade ingen film kriget i dess brutala realism. Stone ändrade till viss mån på detta då Platoon skildrar soldaternas bedrövliga vardag i kriget och filmen är delvis baserad på Stones egna upplevelser i kriget. Filmens handling är inte speciellt komplicerad. Chris Taylor har frivilligt anmält sig till tjänstgöring för att följa familjetraditionen då hans far och farfar har stridit i de båda världskrigen. Chris lär sig snart att man egentligen inte vet varför eller mot vem man strider. Vardagen är mördande tråkig samtidigt som döden hela tiden lurar runt hörnet. Chris mål blir att överleva tjänstgöringstiden ut.

Platoon var lite som en käftsmäll när den kom. Filmen ifrågasatte krigets mekanismer och visade krigets vansinne på ett mer jordnära sätt än i t.ex Coppolas Apocalyse now . Filmen har inga egentliga hjältar i traditionell mening karaktärerna är mer eller mindre sympatiska personer. Efter att ha sett filmen kan jag inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan anmäla sig för militärtjänstgöring.

Platoons styrka ligger just i att den är jordnära och att man kan identifiera sig med karaktärerna. Det rör sig inte om något omöjligt uppdrag man ska utföra utan kort och gott om att överleva vardagen. Vare sig man gillar genren eller inte är det en film som berör. Det finns flera scener som är starka och obehagliga i filmen utan att de för den skull är speciellt grafiska. Stone lyckas väl med att förmedla desperationen och krigsångesten. Regissören har kritiserats för att han bara skildrat kriget ut amerikanska soldaters synvinkel men det ÄR en film som handlar om AMERIKANSKA soldater i Vietnam. Jag ställer mig frågade inför den kritiken och finner den i ärlighetens namn korkad.

Filmen innehåller en hel radda med nuförtiden kända skådisar i små o stora roller; Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger (kanske i sin bästa roll?), Keith David och Johnny Depp m.fl. Nu är det en film av Stone och han kan inte riktigt hålla igen och en och annan scen blir skrattretade då regissören tar i så han nästan spricker (se bilden). Han är också lite väl svart/vit i skildringen av konflikten mellan de två sereganterna Elias(Dafoe) och Barnes (Berenger) men klarar man av dessa små skavanker är Platoon en mycket bra film som tål att ses både en och två gånger.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

Dark shadows (2012 USA)

Film är bäst på bio. Ja det vill i varje fall filmbolagen hävda. Pyttsan! Jag är inte speciellt känslig av mig och det är sällan jag stör mig på folk i biografen men det här biografbesöket var rent ut sagt för djävligt. Jag fick en upplevelse av att ha hamnat mitt i en av FN:s hjälpsändingar till svältande människor. De slörpades dricka, snaskades godis, grävdes i chipspåsar och skakades i popkornkartonger så till den milda grad av att jag var när att ställa mig upp vråla ”Ät upp! Tugga klart och titta på filmdjäveln i lugn och ro!” Jag är glad för att filmen var texad, hade det varit en svensk film hade det inte gått att höra vad som sades. Efter denna klagovisa fortsätter vi till dagens film.

Dark shadows är Tim Burtons senaste alster. Då vi har med Burton att göra kan man snabbt konstatera att: Johnny Depp är med och spelar en outsider, Chistopher Lee gör en liten roll, Danny Elfman gör musiken, Helena Bonham Carter är med i rollistan, scenografin är mörk och lite småryslig, filmen har smålarvig humor samt ett komplicerat förhållande till en pappa finns instoppat i manus.

I slutet av 1700 talet vänslas rikemanssonen Barnabas Collins med fel tjänsteflicka. Hon är nämligen en häxa. Då han inte besvarar hennes kärlek förvandlar hon honom till en vampyr och fänglsar Barnabas i en kista. Tvåhundra år senare slipper Barnabas ur sitt fängelse. Han upptäcker att häxan, Angelique, har tagit över staden hans förfäder grundade och att den släktspillra han har kvar är på dekis. Barnabas smider en plan för att få familjen på grön kvist samt att hämnas på Angelique.

Burton försöker verkligen att göra allt rätt och kör på i samma hjulspår som så många tidigare. Om det har lyckats tidigare ser jag inget fel i detta, varför ändra på ett vinnande koncept? De flesta filmer Burton gjort har jag uppskattat t.om Planet of the Apes. Men den här gången funkar det inte alls för mig. Larvig humor blir bara larvig när den görs utan själ eller hjärta. Det som tidigare kändes orginellt med Burton känns numera ganska oinspirerat och tråkigt. Berättelsen velar än hit och dit, storyn är inte svår att begripa men scener läggs på scener och jag får intrycket av att Burton filmat episoder han funnit intressanta och sedan länkat ihop dem till en film. Berättelsen saknar helt enkelt flyt. Det hjälper inte ens att han skrapat ihop ett ganska trevligt gäng med skådisar, att Alice Cooper gör ett gästspel eller att berättelsen utspelar sig på sjuttiotalet. Filmen är tråkig, trist och blodfattig. Den enda som väcker mitt intresse är Eva Green i rollen som häxan Angelique. Dark shadows är faktiskt så trist att jag somnar trots allt slafsande och smaskande omkring mig. Min dotter väcker mig när jag börjar snarka. ”Oj då” viskar jag efter att ha sovit i tjugo minuter. ”Missade jag något?” ”Nej” säger hon och hon har rätt.

Regi: Tim Burton

Betyg 3/10

Life’s too short

Ångest kan komma i många olika former i den nya tv-serien av Ricky Gervais gestaltas ångesten av en 107 cm lång man vid namn Warwick Davis. Davis har det inte lätt i livet. Hans fru har begärt skilsmässa, Warwicks ”15 minutes of fame” är över sedan lång tid tillbaka och skatteverket vill ha en himla massa pengar som han inte har. Davis låter sig inte nedslås av dessa världsliga petitesser då hans ego är större än hans kropp.

Life’s too short står och faller med att om man tycker Gervais är rolig eller inte. Humorn, stilen och upplägget är densamma som i The Office och The Extras. Vi får följa Davis i ett antal förnedrande situationer som han ordnar till alldeles utmärkt på egen hand. Precis som i The Extras kryddas serien med kändisar som t.ex Sting, Johnny Depp och Liam Neeson. Gervais nöjer sig dock inte med detta. Davis är som bekant en dvärg och tv-avsnitten är fullproppade med situationer som försätter honom i fysiska pinsamheter. Han blir inlåst i badrummet då dörrhandtaget sitter för högt, han fastnar i hundluckan när han ska smita in hos ex-frun, han trillar i backen när han kliver ut ur sin Hummer etc etc.

När jag ser Life’s too short vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag ligger och vrider mig av ångest i soffan över de sociala klavertrampen som Davis gör. Ibland är jag tvungen att blunda när det blir för pinsamt, man skulle kunna tro att jag satt och tittade på en skräckfilm. Jag vet inte heller hur jag ska förhålla mig till de otaliga skämt som rör Davis längd. Är det politiskt korrekt att sitta och skratta år en människa som har ett funktionshinder? Troligtvis inte men jag gör det ändå. Life’s too short är psykiskt utmattande men samtidigt otroligt underhållande. Gillar man pinsamma och ångestfyllda situationer är Life’s too short ett bra val om inte bör den ignoreras.

Betyg: 9/10

Comborecension: Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten ( 2011 USA )

Den här gången såg vi filmen vid olika tillfällen, jag fick inte följa med Marcus på bio ( skäms han för mig? ). Filmitch i kursiv text. Så var det då åter dags för Jonny Depp att vackla omkring och sluddra i bästa Dudley Moore- anda i ett par timmar av mitt liv. Med tanke på vad jag tyckte om förra filmen så var ju inte förväntningarna på topp precis. Då jag somnade under trean är det egentligen ganska märkligt att jag gick och såg den här filmen. Jag vidhåller att den första filmen är bra men de två tidigare uppföljarna är dåliga. En förklaring till mitt märkliga beteende är att jag har som tradition att se en Bruckheimer på bio under sommaren och då får jag ta vad som bjuds. Egentligen en ganska korkad tradition då jag brukar sitta och gnissla tänder när Bruckheimer är producent.

Denna gång är det Ungdomens Källa Jack Sparrow  är på jakt efter, vilket även Kapten Svartskägg med sin dotter, Englands Kung och Spanjorerna är.  Denna kapplöpning kryddas med diverse spektakulära scener ( jag tyckte inte filmen var speciellt spektakulär, möjligtvis en scen och den kommer vi till snart) och det sedvanliga småstjafsande karaktärer emellan som vi känner igen sedan tidigare. Hon lurar honom, som lurar, henne ,som lurar en tredje o.s.v. Och det är just detta småtjafsande som driver mig till vanvett. Det var jättecharmigt i första filmen, nödvändigt i andra och outhärdligt i tredje. Denna gång känns det ungefär lika roligt som att höra ett barn berätta skämtet om tomaterna för hundrade gången och då är detta ändå en betydligt rappare film än sina föregångare. Här kan jag inte göra annat än att hålla med. Tanken är nog att det ska vara lite så där småcrazy och roligt men det blir faktiskt bara jobbigt.

Man vågar exempelvis lita på att vi som publik förstår att man i filmen i huvudsak färdas med båt , så vi slipper evighetssekvenser med skepp och musik mellan varje exotisk inspelningsplats.  Det var alldeles för mycket båtåkande i min smak då större delen av resan mot ungdomens källa användes till att Depp skulle få möjlighet att munhuggas med Cruz. Men visst är det upprepningar det rör sig om, det är mest miljöerna som är utbytta.  En del scener sticker dock ut, bland annat scenen med sjöjungfrurna är riktigt bra och visst, detta är inte den typ av film som skall nagelfaras eftersom det handlar om yta och underhållning.  Just sjöjungfrusekvensen gillade jag. Här tog äntligen filmen fart efter en timmes tjafsande. Det blev t.om spännande.

Men jag kan inte riktigt låta bli att skrapa på ytan och då ser jag logiska plotthål, och jag finner mig ställa frågor som inte ens manusförfattarna tycks ha ställt sig och…ja jag köper det helt enkelt inte. Här visar jag och erkänner min totala okunnighet. Vilket jävla plothål!? Du berättade att det fanns ett stort hål i plotten, jag satt och tittade och funderade med något sådant upptäckte jag aldrig.

Kanske har konceptet tjatats ut så mycket att jag vill tycka illa om det, kanske lyser Hollywoods löpande band-tänkande igenom för mycket. Hursomhelst lämnade jag biografen med känslan av att filmen s.a.s. tjatat på mig att tycka om den, som  att den försöker för mycket samtidigt som den är fullt medveten om att alla gladeligen hostar upp biljettpengarna vare sig den är bra eller ej. Som jag t.ex.  Det underliga i sammanhanget är att jag tänkte ge filmen en femma i betyg men för varje dag som går sedan jag såg den så tycker jag gradvis sämre om den.

Med den fjärde installationen av Depps piratäventyr har man helt gått på säkra kort. Tristast i filmen är faktiskt Depp i rollen som Jack Sparrow, det räcker nu tycker jag. Man ska nog vara tacksam att Knightley och Bloom inte är med i filmen man får åtminstone se några nya ansikten. Jag lägger mig aningen högre i betyg. Sjöjungfruarna och några  nya karaktärer gör att filmen åtminstone blir ett fall framåt.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 3/10 Filmitch 4/10

Nick of time ( 1995 USA )

Fans av tv-serien 24 torde uppskatta John Badhams alster med Johnny Depp och Christopher Walken. Precis som tv-serien utpelar sig filmen i realtid.

Gene Watson ( Depp ) får sin dotter kidnappad och om han inte utför ett mord kommer förövarna att döda dottern. Mr.Smith ( Walken ) bevakar varje steg Gene tar så att han inte kan be om hjälp, försöker han med detta kommer kidnapparna att mörda dottern.

Johnny Depp har en ganska nedtonad roll och lyckas väl med att spela stressad och svettig familjefar. Det tar inte inte lång stund innan jag ”glömmer” bort att det är Depp som har huvudrollen. Walken är Walken på gott och ont men visst är han härlig att se med bakårslickat hår och ondsint blick. Större delen av berättelsen går ut på att Gene försöker skaka av sig Mr.Smith för att på något sätt skaffa hjälp. Filmen följer mer eller mindre schemat: Depp har en plan – misslyckas – får en tillsägelse alternativt lite stryk av Walken – Depp utarbetar en ny plan etc. etc. Kan tyckas tjatigt men filmen är faktiskt ganska spännande om man lyckas med att bortse från skurkarnas idiotiska plan att använda sig av en lönnmördare som knappt hållt i en pistol tidigare. Man bör även ta och blunda för ett och annat hål i  plotten. klarar man av detta får man en helt godkänd thriller med ett lite annorlunda upplägg, men jag får lov att erkänna att 24 var både bättre och mer spännande.

Regi: John Badham

Betyg: 6/10 

Alice in wonderland ( 2010 usa )

Alice råkar trilla ned i ett hål när hon jagar en kanin och hamnar i en annan värld där alla verkar veta vem hon är. Det visar sig att Alice varit här tidigare som barn men glömt bort sina äventyr när hon blivit äldre. Underlandets invånare sätter sitt hopp till att Alice ska bryta den röda drottningens terrorvälde. För att lyckas med detta måste Alice döda draken Jabberwocky.

Kul att se duktige Crispin Glover (Tillbaka till framtiden) det är alldeles för långt mellan gångerna han spelar en större roll. I övrigt är detta faktiskt en ganska trött film av Tim Burton som brukar göra bättre ifrån sig. Visst är filmen fantasifull och har en del snygga scener men jag hade hoppats att Burton hade kunnat klämt ur mer av Carrolls psykadeliska saga. Depps hattmakare är en riktig besvikelse. Disneys tecknade version från 1951 känns faktiskt piggare.

Regi: Tim Burton

Skådespelare: Johnny Depp, Mia Wasikowska

Betyg: 4/10