Spiderman: Far from home (2019 USA)

Spoilers förekommer – bara så ni vet.

Peter Parker hoppas på att få ta lite ledigt efter händelserna i Endgame. Han har varit borta i fem år, hans mor och Happy Hogan verkar ha en fling och Tony Stark är död. När hans klass ska åka på studieresa i Europa hoppas han få ta en paus från nätsvingandet och lägga sin uppmärksamhet  på M.J som han är kär i. Nu blir det inte riktigt som han tänkt sig: Nick Fury tränger sig på och mer eller mindre tvingar honom att slå sig ihop med en ny superhjälte vid namn Mysterio för att bekämpa en invasion från en annan dimension. Det blir svårt för Parker att rädda världen samtidigt som han försöker få ihop det med Mary Jane och är Mysterio en hjälte att lita på?

Detta var en rulle som slank ned lätt. Filmen är över två timmar men det märktes inte. Det är lite hejsan hoppsan över filmen, en hel del att skrocka över och inte alldeles för allvarligt. M.a.o en ganska så perfekt sommarfilm. Roligast i filmen var de två inkompetenta lärarna Mr. Harrington och Mr. Dell som är med på klassresan. De var en frisk fläkt i filmen. Jag skulle gärna ha sett mer av dessa två sköna typer speciellt Mr. Dell spelad av J.B. Smoove. Storyn är väl mest en ursäkt att fylla två timmar men den funkade bra, be mig inte bara att redogöra för handlingen om någon vecka som sagt en lättsedd och lättglömd film. Jag gillade nog denna film aningens mer är Spiderman: Homecoming vilket beror på att  att jag slipper Tony Starks putslustigheter av förklarliga skäl. Jake Gyllenhaal som spelar Mysterio är mycket bra och han lyckas med att lyfta figuren till att bli riktigt intressant till skillnad mot serietidningsförlagan. Det var en sak med filmen som väckte mina funderingar och en annan som gjorde mig mycket irriterad.

När det rör The Blip som man kallar återkomsten av alla människor som försvann iom Thanos Snap rör Marvel till det för sig. Vilka som försvunnit och hur detta löses verkar inte följa någon röd tråd. Om man funderar närmare på det blir det en enda soppa så jag gör bäst i att låter bli. Lika illa blir det när filmen ger svaret på var folk dök upp igen iom The Blip. De materialiseras på samma plats där de försvann något som betyder att en hel del folk måst ha strukit med. Försvann du när du t.ex var på ett flygplan är återkomsten förödande och hur kom Spiderman hem från Thanos hemplanet?  The Blip och dess konsekvenser bör man nog inte rota i vare sig på film eller genom egna funderingar.

Det som irriterar mig är denna förbaskade envishet i att man ska livet av sina skurkar. Obadiah Stane, Killmonger, Klaw och nu Mysterio alla hade varit värda en rematch tycker i alla fall jag.

Trots detta var det en förnöjsam upplevelse och häromdagen lanserade man MCU phase 4 med nya filmer, ett antal tv-serier och planer för Blade, FF och X-men så den som gillar genren kan lugnt luta sig tillbaka. Det kommer mera.

Regi:Jon Watts

Betyg: 6/10

Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

Djungelboken (2016 USA)

jungle_book_ver7_xlgJag anar att handlingen i dagens film inte är så mycket att orda om då de flesta troligen har sett Disneys tecknade version från 1966.

Pantern Bagheera hittar ett barn i djungeln och då detta är en saga äter han inte upp pojken utan lämnar barnet till en flock vargar där han får växa upp. Efter några år får den ondsinta tigern Shere Khan nys(nos?) om att vargarna huserar ett människobarn och kräver att de lämnar över Mowgli (som pojken nu heter) till honom. Bagheera beslutar sig för att föra Mowgli i säkerhet men Shere Kahn följer efter.

Djungelboken 2016 är inte en tecknad film utan en CGI-fest där inte mycket förutom  Neel Sethi som spelar Mowgli är verkligt. Filmen skulle ha kunnat bli en oerhört plastig historia men istället är det en riktigt snygg film och en fest för ögat. Regissören Favreau har valt och göra djuren en anings större än vad de är i verkligheten vilket ger ett maffigt intryck. Man har också hyrt in kända och duktiga skådisar som ger både röst och personlighet till djuren. B.la Scarlett Johanssen (ormen Kaa), Christopher Walken (Kung Louie) och Idris Elba som Shere Kahn för att nämna några. Den sistnämnde är riktigt ruggig och filmen kanske inte lämpar sig för de allra minsta i familjen något som Susanne Osten kanske invänder emot.

Detta är en film som lämpar sig bäst på bio då det är en snygg djungel regissören totat ihop för tittaren. Djungelboken är säkerligen lätt glömd efter en tid men för stunden duger den gott och lämpar sig nog bäst att se på bio. Jag såg filmen i 3D och det funkade bra där en del scener gav det där lilla extra som nog var tanken med 3D formatet då det kom och inte som oftast nu ett skyll för att ta ett högre biljettpris. Överlag verkade folk vara nöjda med filmen om jag nu tolkat snacket rätt bland publiken på vägen ut från bion till den något gråa verkligheten.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 6/10

 

Zathura (2005 USA)

1373762555_zathura-posterNågon kanske minns filmen Jumanji som handlade om ett spel där spelplanen kom till liv om någon dristade sig för att testa spelet?  Filmen Zathura har i stort sett samma handling som Jumanji men istället för ett spel om djungeln och vilda djur handlar det om äventyr i rymden. Som en bonus kan tilläggas att man i Zathura slipper Robin Williams som förpestade Jumanji med sin närvaro. Den karln ser ständigt gråtmild ut så fort han är med i en s.k familjefilm. Varför vet jag inte.

Bröderna Danny och Walter kommer inte speciellt väl överrens efter sina föräldrars skiljsmässa. När deras far måste åka till arbetet i ett akut ärende blir de två ensamma hemma i huset med sin storasyster. Danny hittar ett spel, Zathura, i källaren men storebror Walter har inte lust att spela så Danny testar spelet på egen hand. Det visar sig att Zathura ”är på riktigt” och bröderna får kämpa mot en felprogrammerad robot, utomjordiska ödlor och annat smått och gott som hör till äventyr i rymden.

Om man sett Jumanji lär man snart märka att Zathura är en karbonkopia av den filmen. En förklaring till detta är att båda filmerna är baserade på författaren Chris Van Allsburgs böcker, en författare som tydligen är förtjust i att upprepa sig själv lite då och då. Han har också skrivit boken Polarexpressen, även den blev till en film som inte är så pjåkig, om man står ut med att se missbildade barn.

Jag hade i alla fall en trevlig stund så jag får passa på att tacka lillebror Marcus för filmtipset. Jag kände inte till filmen alls som tydligen floppade när den kom. Zathura är fartfylld, det har häftiga effekter och de två barnskådisarna är helt uthärdliga, något som Marcus f.ö. intygade att de var. Det var ett krav för att jag överhuvudtaget skulle se filmen. Kirsten Stewart är med på ett hörn som brödernas storasyster och då hon inte har så många repliker stör hon inte filmupplevelsen speciellt mycket. Inget mästerverk men som sagt en trevlig stund.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 6/10

Iron man 3 (2013 USA)

ir 3Med Iron Man 3 kickar Marvel igång det som kallas för phase 2, dvs en ny serie superhjältefilmer som så småningom ska leda till Avengers 2. Den tredje filmen om Iron Man startar med att Tony Stark inte kan sova om nätterna då han har ångest över sina utomjordiska upplevelser i Avengers. Vidare attackeras Amerikanska intressen av en terrorist som kallar sig för The Mandarine. När en av Starks vänner skadas i ett av The Mandarines attentat blir kampen personlig.

Jag hade hoppats på att filmserien om Iron man skulle lyfta sig en aning från den ganska trista tvåan men ack nej. Filmen är för ofokuserad till en början för att raskt ta fart en kort stund, tappa i tempo för att sluta i en final med en himla massa ospännande explosioner. Filmen är påkostad men oväntat tråkig och själlös.

Jag måste också erkänna att jag börjar tröttna på Starks ständiga one-liners. Jag förundras över hur Pepper Potts står ut med karln. Visst han ser bra ut och är rik och det kanske räcker för Potts men jag hade blivit galen om jag levt med denna man. Stark är oförmögen att föra en normal konversation visst det var roligt i första filmen och Iron man funkade som lite comic-relief i Avengers men att ha en huvudperson som spottar ur sig one-liners en hel film blir tröttande i längden. Det gör också att jag bryr mig inte speciellt mycket över hur det går för den pladdrade Stark.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

SPOILER VARNING  SPOLIER VARNING SPOLER VARNING

Som serienörd måste jag dock protestera å det grövsta mot en tvist i filmens manus. Jag köper gladligen att det görs förändringar av böcker och serier till film, ja det är tom nödvändigt för att berättelsen ska passa mediet. Kubrick gjorde sin version av The Shining som i mångt och mycket är bättre än boken av Stephen King. Jag köpte att filmen Kick-ass var avsevärt ljusare än Millars serie. Jacksons LOTR slår Tolkiens sång & matguide alla dagar som sagt jag är inte den som är den. Men…. ca 90 minuter in i filmen får jag lov att stålsätta mig för inte spontant kasta mig in i bilen köra till Arlanda ta ett plan till L.A och leta upp dessa två män.

shanedrew640

De heter Drew Pearce och Shane Black och står för filmens manus och regi. Jag vill greppa dom i örat och vråla: THE MANDARIN ÄR IRON MANS ÄRKEFIENDE OCH INTE EN FÖRSUPEN ENGELSK LANDORTSSKÅDIS!!!!! (på engelska naturligtvis)sedan skulle jag ta planet hem igen.

Om man ska göra en förändring av en berättelse ska det vara till det bättre inte till det sämre. Ben Kingsley är visserligen bra som försupen landortsskådis men jag vill ha The Mandarin och inget annat när jag löser en biljett till Iron Man 3. Det känns som jag blev lovad ett julbord men fick korv med pulvermos istället. Det känns som Blofeld utlovas som skurk i nästa Bondfilm men det är Lasse Kronér castas i rollen som Bonds ärkefiende. Det känns som…..ja ni har nog fattat vid det här laget.

Varför man gjorde så här kan diskuteras. Jag anar att man inte ville stöta sig med världens största filmmarknad, Kina. Sommarens World war Z har skrivits om av de skälen och frågan är om vi inte snart får en liten stämpel på amerikanska filmer ”godkänd av Kinas kommunistparti”

Oavsett mina invändningar så duger filmen för en stunds underhållning men jag är f.n hjärtligt trött på Iron mans liv och leverne och ser gärna att någon annan trikåklädd figur intar biograferna.

Regi: Shane Black

Betyg: 4/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10

Very bad things ( 1998 USA )

Kyle och Laura ska gifta sig. Kyles vän fastighetsmäklaren Robert Boyd arrangerar en svensexa i Las Vegas. Killarna festar hårt så hårt att aftonen slutar med två lik. Som ”tur” är visar det sig att fastighetsmäklaren är en psykopat som inte backar för omoraliska handlingar. Med en viss övertalning skaffar det skärrade sällskapet undan liken och nu gäller det bara att alla håller käften. Lättare sagt än gjort. Robert backar dock inte för att tysta den som inte kan hålla truten.

Det här är en s.k svart komedi som jag fann väldigt rolig när jag såg den på bio. Vid en omtittning tolv år senare känns den inte lika fräsch. Främst att jag upplever den som pratig ( trots alla lik ) och inte minst väldigt SKRIKIG. De gapas och skriks filmen igenom. I och för sig är det väl inte helt orealististiskt när man är stressad och folk dör till höger och vänster men det blir jobbigt att höra i längden.

Däremot är castingen i det närmaste perfekt. Slater är  klippt och skuren i rollen som den slemmige Boyd och Diaz är mycket underhållande som den blivande bruden vars drömbröllop ska bli av till varje pris. I övriga roller har vi b.la Jon Favreau och Leland Orser som som är ganska roliga i rollerna som mycket stressade män i en ohållbar situation. Tidens tand har nött ned Very bad things men det är fortfarande en helt ok film.

Regi: Peter Berg

Betyg: 5/10