The Invention of lying (2009 USA)

Den här filmen utspelar sig i en alternativ verklighet där människor är oförmögna att ljuga. Mark (Ricky Gervais) är lite av en loser, han har ingen tjej och har precis fått sparken från sitt jobb och riskerar även att bli vräkt. Så plötsligt far han med en osanning när han ska hämta ut sina sista slantar på banken. Mark inser nu att han kan skaffa sig en himla massa fördelar i livet då alla bokstavligen tror på det han säger. Dumt nog försöker han trösta sin döende mamma genom att berätta för henne att det finns ett liv efter detta. Ryktet om en liv efter döden sprider sig som en löpeld och situationen går snabbt överstyr när alla vill veta fler detaljer om Gud och himmelriket.

Det är inga större fel på iden att folk är oförmögna att ljuga och Gervais har fått med en hel del detaljer i filmen som är ganska så fyndiga t.ex finns det inga spelfilmer utan bara dokumentärer då en spelfilm i grund och botten är en lögn. Det som inte funkade för mig var att Gervais även lagt till att folk inte bara är oförmögna att ljuga, de måste av någon dunkel anledning även säga vad de tycker. Följden av detta blir att människor är oerhört otrevliga mot varandra i vardagen. Detta grepp var roligt första kvarten men ju längre filmen höll på desto mer ansträngt och uttjatat kändes det och i praktiken är hela filmen uppbyggd på ett enda skämt som mals om i 90 minuter.

Det är en tunn soppa som serveras och filmen duger möjligtvis en regnig eftermiddag men det finns bättre filmer att välja. Ett plus var dock Rob Lowe som spelar en riktigt sliskig arbetskollega till Mark. Han var till skillnad mot de allt tröttare skämten underhållande hela filmen.

Regi: Ricky Gervais, Matthew Robinson

Betyg: 3/10

War dogs (2016 USA)

parnisostvolami563_1War dogs är ännu en av dessa rise and fall historier som jag är så omåttligt förtjust i. David harvar runt i Florida som massör, ett inte speciellt glamoröst jobb då klientelet verkar bestå av skrynkliga gubbar som gör sexuella inviter. När han stöter på sin barndomskamrat Efraim slår dessa unga män sina påsar ihop och lyckas mot alla odds bli relativt stora aktörer på den amerikanska vapenmarknaden. De köper upp vapen billigt och säljer vidare till den amerikanska armen. När de lyckas ro en jätteorder i hamn verkar det dock som de två kan ha tagit sig vatten över huvudet.

Detta var en otroligt underhållande film trots att ämnena vapenhandel och krig inte är speciellt trevliga. Regissören Todd Phillips som även gjort Baksmällefilmerna har knåpat ihop en sanslös och på sina ställen helt absurd historia. Det mest absurda är dock att man tydligen (åtminstone i filmens värd) utan några större problem kan bli grossist i vapen. Det som gör att Efraim och David lyckas så bra med sitt företag är att de högaktningsfullt skiter i lagar och regler. Vart vapnen kommer ifrån och vem man handlar med är inte speciellt viktigt utan mer av karaktären små problem som är till för att lösas på vägen.

Trots en speltid på två timmar blev filmen aldrig tråkig. En bidragande orsak till detta var just den absurda känslan jag fick under speltiden och satt undrades över om det verkligen kan och får gå till så här. Någon uns av sanning har nog historien då det är en s.k BOATS men hur sann historien är vet jag inte då jag inte googlat dessa företagsamma herrar. Teller och Hill som spelar huvudrollerna kompletterar varandra bra och de är understödda av en hel del bra skådisar i birollerna. Då filmen har en dansscen i slowmotion hamnar den definitivt på plussidan hos mig. Det går alltid bra att stoppa in en dansscen i de flesta filmer och som sagt gärna i slowmotion.

Under tittningen satt jag och irriterade mig över vem skådespelerskan som spelade Davids flickvän var. Jag visste att jag hade sett henne förut men kunde inte placera skådespelerskan. Den gåtan löste sig iom filmens eftertexter.  Det var Ana de Armas känd från magplasket Knock knock. Man kan säga som så att hon verkar ha tagit en hel del skådespelarlektioner sedan den filmen så låt inte hennes medverkan avskräcka för en titt.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

True story (2015 USA)

Lägger in en spoilervarning här för den som tänkt se filmen.

MV5BMTAzNTc5MTA0NzleQTJeQWpwZ15BbWU4MDU1MDM2NzMx._V1__SX889_SY754_Den prisade journalisten Michael Finkel åker dit rejält när det uppdagats att han ljugit i ett reportage. Finkel får sparken och får svårt att skaffa nytt jobb. När Christian Longo som misstänks ha mördat hela sin familj åker fast i Mexiko blir Finkel intresserad av fallet då han får reda på att mördaren använt sig av hans namn som falskt alias. Finkel tar kontakt med Longo och de träffas regelbundet fram till den kommande rättegången. Finkel försöker få fram sanningen om morden och blir samtidigt motvilligt fascinerad av mördaren.

Det är ett par bra saker med filmen. Jag gillade tempot som är mycket stillsamt utan att för den skull bli tråkigt. Jonah Hill och James Franco som spelar journalisten respektive mördaren är mycket bra i sina roller. Det stora problemet med True story som f.ö är baserad på en sann historia är att den leder ingenvart. Filmen har ingen slutkläm och när eftertexterna rullar sitter jag som ett frågetecken och undrar över varför denna tragedi var värd att filmas. Det slutar med att Longo blir dömd för mord vilket man anade redan från start.  Det kanske är filmens tvist – att det inte är någon tvist?  Filmen är baserad på en bok som kan vara läsvärd om den nu beskriver en mördares psyke och hur det känns att samtala med en individ av detta slag. True story ger mig tyvärr ingenting mer än bra skådespelarprestationer och ett stillsamt tempo men jag har sett väderleksrapporter med mer nerv än denna film.

The Nerd Bird har också sett filmen och var mer positivt inställd.

Regi: Rupert Goold

Betyg: 3/10

The Wolf of Wall street (USA 2013)

wolf-of-wall-street-poster2-610x903Det finns en och annan likhet mellan den tidigare näringsministern Björn Rosengren och Jordan Belfort, huvudpersonen i dagens film. Båda var förtjusta i lättklädda damer samt att lura på aktier till okunnigt folk. Då Belfort är amerikan blir naturligtvis hans excesser så mycket större än vår ministers. The Wolf of Wall street är som alla andra filmer nuförtiden  baserad på verkliga personer och händelser. I slutet av 80-talet började den unge börshandlaren Belfort tjäna ofantliga summor på att prångla värdelösa aktier till människor. I takt med framgången försvinner den moral som Belfort har och snart har han och hans medarbetare helt tappat konceptet och kontrollen över sina liv.

Det var mycket länge sedan Martin Scorsese gjorde en bra spelfilm. Jag får gå tillbaka till 1995 och filmen Casino. The Wolf of wall street påminner mycket om Scorseses tidigare filmer den redan nämnda Casino samt Goodfellas. Filmerna är långa, håller ett högt tempo, har en voice over som guidar tittaren genom berättelsen, har en människa som saknar moral i huvudrollen och alla är s.k ”rise & fall” berättelser. Filmen är mycket bra, jag gillar tempot den är mycket rolig då situationerna är så absurda att jag tvekar om de verkligen har hänt men bortsett från apan på kontoret och att man utövade kast med dvärg ska tydligen allt ha skett. DiCaprio (en skådis som jag vanligtvis är ganska nollställd inför) är otroligt bra i rollen som Belfort och, än en likhet med tidigare nämnda filmer, Jonah Hill är mycket bra i rollen som hans obalanserade kollega Donnie Azoff. I Goddfellas och Casino spelades denna karaktärstyp av Joe Pesci. Filmen blir aldrig trots sin längd på tre timmar tråkig men den hade nog mått bra av att vara en kvart-tjugo minuter kortare för om jag använt mig av klocka hade jag nog kollat på den några gånger under filmens sista timme.

Viss kritik har getts filmen. Dels för synen på kvinnorna samt att Scorsese inte ger någon moralisk pekpinne dvs han fördömer inte Belforts beteende.  Det är ingen nyhet människor förnedras dagligen av andra människor, det är bara att slå på tv:n. Belfort har möjligheten att göra detta och tar chansen. Filmen tar inte ställning för sin kvinnosyn utan visar en grupp män som har och tar möjligheten att dra fördel av sina pengar i kombination med en taskig människosyn. Man får heller inte glömma att The Wolf on Wall street  även visar människor som för rätt summa pengar villigt låter sig förnedras, en nog så intressant fråga som inte diskuteras.  Att Scorsese inte likt som så många av sina kollegor drar fram moraliska pekpinnar är skönt. Bra med en regissör som låter publiken tänka själv. Säkerligen kommer en och annan fram till att Belfort och hans anhang är sköna snubbar som man vill efterlikna men det är ingen nyhet. Gordon Gekko och Tony Montana är andra skrupelfria karaktärer som hyllats och hämtar man exempel ur verkligheten är de desto fler. Frågan är egentligen om Belfort är unik. Han gör det som kapitalismen och marknaden möjliggör nämligen att dra nytta av och utnyttja sina medmänniskor att han sedan inte håller sig till spelreglerna är en annan sak för vem gör det i finansvärlden? Jag ställer mig lite frågande inför denna kritik. The Wolf on Wall street visar verkligheten vill man att Scorsese ska försköna denna? Och som sagt jag tackar regissören att han låter mig tänka själv.

Jag erkänner att jag skrattade mycket under filmens gång för det är många scener som är roliga i sin absurditet. Ska jag skämmas för detta? Jag vet inte för egentligen är The Wolf on wall street en djupt tragisk historia men jag väljer att skratta åt eländet som skildras istället för att gråta. Det är lättare.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 9/10

Filmspanarna såg den här filmen förra helgen vad de tyckte?

Fripp

Fredrik on Film

Har du inte sett den

The Velvet Café

Fiffi

Moneyball (2011 USA)

Billy Beane är manager för Oaklands baseballklubb och han har tröttnat rejält på att alltid ligga i underläge mot de rikare klubbarna i serien. Oakland har aldrig en chans att köpa de bästa spelarna och egentligen handlar spelet numera om vilket lag som har råd att hålla sig med det bästa laget. När Billy råkar ståta på ekonomen Peter Brand som har sina egna teorier om hur man ska sätta ihop ett lag lyssnar han och tror på Peters ganska okonventionella ideer. Problemet för Billy är nu att sälja in iden för lagets tränare, ägare och alla andra i organisationen. Inte det lättaste då alla tänker ”så här har vi gjort i alla tider”.

Trots att jag är ganska ointresserad av sport så gillar jag genren sportfilmer. Varför det är så vet jag inte riktigt men man gillar alltid en story om en underdog och det är de flesta sportfilmer på ett eller annat sätt. Moneyball handlar om baseball en sport som kanske inte är så välkänd för oss svenskar men det spelar ingen större roll. Filmen lyckas väl med att ge mig känslan av att ”nu gäller det” trots att jag inte känner till spelets detaljer. Moneyball kanske inte handlar så mycket själva utövandet av sporten utan mer om taktiken och spelet bakom kulisserna.

Det är ett rent nöje att se Brad Pitt som Beane och Jonah Hill i rollen som ekonomen Brand. Deras dialog och samspel är en fröjd för öga och öra. Som bonus har man även klämt in Phip Seymour Hoffman som den buttre och motvillige tränare Art. Filmen är sevärd vare sig man gillar sport och baseball eller inte. Två timmar går snabbt i Pitts sällskap men jag blir en aning sugen på mat under filmens gång för Pitt äter sig bokstavligen igenom filmen. Undrar om han har inskrivet i sina kontrakt att han måste ha fri tillgång till mat under sina scener?

Regi: Bennett Miller

Betyg: 7/10