The Trial of the Chicago 7 (2020 USA)

När Demokraterna hade sitt partikonvent  i Chicago 1968 samlades allehanda lösa element i staden. Hippies, fredsaktivister, Black panthers m.m för att protestera mot Vietnamkriget. En anledning till att jag aldrig deltar i manifestationer vare sig IRL eller digitalt är att hur fint ändamålet än verkar vara ballar det oftast ur på ena eller andra sättet.

Detta händer naturligtvis i Chicago, polisvåld, förstörelse och upplopp. När allt lugnat ned sig beslutar sig staten för att statuera ett exempel och man anklagar 8 stycken utvalda personer för konspiration mot staten. Rättegången är en travesti på rättvisa, en av de anklagade har ingen försvarsadvokat, domaren är partisk och stundtals förvirrad och myndigheterna manipulerar aktivt rättegången.

The Trial of the Chicago 7 är en BOATS och om jag skulle kunna bortse från detta är det en bra rättegångsfilm med en hel del skådisar som gör ett fint jobb b.la Frank Langella och Sacha Baron Cohen fast den sistnämnde är alltid lite knepig att se i en vanlig roll då jag alltid tänker på honom som Borat. Filmen har ett bra tempo, frågorna som tas upp är viktiga för en fungerande demokrati och då jag inte var helt insatt i händelseförloppet blev det också lite spännande angående utgången av rättegången. Det var dock ett par scener i filmen b.la det sliskiga Patch Adams/Döda poeters sällskap slutet som gjorde att jag ville kolla upp händelseförloppet lite närmare och visst hade man tagit sig rejäla friheter med storyn.

Regissören Aaron Sorkin har gått all in för att de anklagade ska få tittarnas sympatier. I verkligheten låg ansvaret för upploppen hos både demonstranterna och myndigheterna. Även i rättegången har man tagit sig en hel del friheter och tolkat händelser välvilligt till de anklagades favör. Dessa saker gör att jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag begriper att man måste ibland skarva lite på verkligheten i filmer av detta slag för att förenkla historien men det får aldrig gå överstyr så berättelsen blir mer lögn än verklighet. Jag har även förtvivlat svårt för när historiska personer skildras mer rättrådiga eller onda än vad de egentligen var. Om man nu känner sig nödgad att göra detta såg då inte att filmen är baserad på verkliga händelser. Kanske är det ordklyveri men jag skulle känna mig avsevärt bekvämare med uttrycket inspirerat av verkliga händelser.

Trots detta är filmen som sådan ett bra rättegångsdrama och om jag för mitt inre trollar bort (men det är svårt) att det är en BOATS så duger den mer än väl.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Looper (2012 USA)

Den här filmen fångade mitt intresse då den behandlar tidresor, något som jag är omåttligt förtjust i. Att trion Willis, Blunt och Gordon-Levitt hade huvudrollerna gjorde inte saken sämre.

Joe arbetar som bödel åt ett framtida brottssyndikat. Personer som brottsyndikatet vill bli av med skickas bakåt i tiden där Joe väntar med en hagelbössa.. Ett ganska praktiskt sätt att bli av med besvärliga människor. Problem uppstår dock när Joe en dag finner att han ska avrätta sitt framtida jag. Berättelsen är avsevärt mer komplicerad än så men ovanstående får räcka som resume´ resten får ni själva se om ni känner er hågade.

Jag tyckte mig känna igen historien och visst hade jag läst om ett liknande upplägg i novellen Arbetet som publicerades i antologiserien Det hände imorgon. Nu är Looper en avsevärt mer komplicerad berättelse än novellen men jag undrar lite om inte Rian Johnson som både skrivit och regisserat filmen hämtat sin inspiration från den korta berättelsen. Hur som helst är Looper en film som sätter hjärnan i arbete för historien slingrar sig fram mellan tidsparadoxer, alternativa händelseförlopp och ovanliga och ganska vervärdiga sätt att döda en människa på.

Looper kan delas in i två akter: Filmens första halva som presenterar år 2044 och Joes arbete är filmens starkaste del. Upplägget är snyggt och jag blir spänd och förväntansfull på hur berättelsen kommer att utveckla sig.  I filmens andra halva där jag väntar mig att det ska bli riktigt spännande gör regissören det motsatta och Looper stannar nästan upp helt i sitt berättande. Den blir t.o.m lite småtrist. Iofs är det ganska skönt med en regissör som vågar ta lite andra vägar än vad man förväntar sig men här blir tyvärr inte resultatet speciellt lyckat. Filmens andra halva känns mest som en lång transportsträcka och väntan på finalen.

Jag blev något besviken men Looper är trots mina invändningar klart sevärd. Gordon-Levitt (i märklig sminkning men man vänjer sig) sköter sig bra men både Willis och Blunt är ganska lama i sina roller något som kanske kan bero på att de kommer in i berättelsens sega halvlek. Filmens stora överraskningen är Pierce Gagnon som spelar Blunts son. Fantastisk prestation av en riktigt obehaglig karaktär.

Action-Lunkan var med på filmen och var nog mer nöjd över filmen än vad jag var. Då han druckit champagne och ätit goda ostar tillsammans med fagra kvinnor kvällen innan var hans humör på topp, något som kan förklara hans positiva kynne. Själv hade jag tillbringat kvällen med att rätta prov. Olika falla ödets lotter.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 6/10

Combo: The Dark knight rises (2012 USA)

Troligtvis är vi sist på bollen när det gäller att se och skriva om sommarens blockbuster, åtminstone i bloggvärlden. Jag ville vänta en stund med att se filmen för att slippa trängas alltför mycket i biomörkret nu blev det så att jag inte riktigt orkade hålla mig men med ett extrastort säte klarar man av det mesta i biomörkret, bla att spilla kaffe på sig själv.

Vad skönt att jag inte var med utan gick vid ett annat tillfälle. Spill i biomörkret tycker jag inte om. Då vi inte gick tillsammans denna gång så blir det lite av en minikombo där jag slänger in lite småkommentarer i texten. Så när det är kursiv stil så är det alltså jag, Marcus som talar…eh…skriver.

Det har gått åtta år sedan händelserna i förra filmen. Gotham är numera en laglydig stad och behovet av Batman är obefintligt. Bruce Wayne har hängt av sig capen och isolerar sig från omvärlden efter de tragiska händelserna i förra filmen. Men under Gothams gator smids det ondsinta ränker. Terroristen Bane har en sinister plan som tvingar Wayne att än en gång bli Batman och tala med förställd röst.

Regissören Nolan knyter här ihop säcken med tredje och sista(?) delen av sagan om Batman. Nolans filmer om Batman är i stort sett lika bra vid en jämförelse. Till filmernas styrka hör till att de alla haft mycket bra skådisar i stora och små roller samt att de varit genomarbetade och haft starka manus. Ovanstående gäller även för The Dark knight rises.

Jag tycker Nolan har lyckats bra med att just knyta ihop säcken, särkilt då denna film speglar den första filmens dramaturgi vilket gör att hela triologin får en karaktär av första akt, mellanakt och slutakt.

Naturligtvis finns det ett och annat problem med filmen, något mästerverk är det inte men man får ungefär det man väntar sig om man sett de två tidigare filmerna. En del har haft problem med en och annan ologiskhet i berättelsen. Jag brukar inte spana efter sådana fel när jag ser på s.k underhållningsfilmer det måste vara ganska rejäla manusmissar för att jag ska reagera. Så autopilotsdebatter, helande av ryggskador och oskäggiga poliser går mig helt förbi. Egentligen har jag bara två invändningar mot filmen: Batmans röst är så otroligt löjlig att jag får kämpa mot instinkten att hålla för öronen när han talar. Turligt nog har karaktären Batman ganska få repliker. Filmen är likt The Dark knight en aning för lång.

Jag störde mig inte så mycket på filmens längd, tyckte att 2 timmar och 40 minuter förflöt ganska fort men jag vet ju att Herr Filmitch är en rastlös person, särskilt på bio. I stora säten är jag mindre rastlös din krumme fan.

Man kunnat skippa Catwoman och fått en aningens kortare och mer tajt film. Nu är inte Hathaway dålig i rollen som Miss Kyle men det blir lite för mycket av det goda. Ja man kunde åtminstonde givit hennes karaktär en mer betydande roll . Nolan ska hinna med att presentera de nya karktärerna, hålla reda på de gamla samt få ihop en story det blir för mycket. Filmens första halva är bäst sedan börjar jag känna mig lite mätt på Gothams öden och äventyr och mina tankar börjar vandra under föreställningens andra halva. Jag tyckte tvärtom att andra halvan var mest engagerande och bitvis riktigt spännande.

Bortser man från dessa saker har man en actionfilm som är bra. Zimmers musik är mycket bra, i filmens sista minuter når den nya höjder. Klippningen tillsammans med musiken bjuder på ett fantastiskt slut.

Måste ärligt talat säga att jag är lite trött på Zimmer, allt han gör låter som Pirates of the Carribean fast med olika trummrytm. Visst funkar musiken men lite mer variation skulle ju inte skada.

Tom Hardy är mycket bra som (i seriernas värld ointressante) Bane. Tyvärr hade jag läst en recension där en kritiker skrev att Bane hade en brödrost inmonterad ansiktet – en tanke som hela tiden var närvarande när jag såg karktären i bild. Trots brödrostar och en i mina ögon ganska trist skurk lyckas Nolan och Hardy göra Bane till en intressant och ganska obehaglig figur. Banes röst var dock inte densamma som i de trailar jag sett undrar varför man ändrade på detta?

Banes röst  är en historia för sig när det gäller saker att vara ambivalent inför. Ena stunden passar den jättebra andra stunden blir effekten snudd på komisk. Karln låter ju ungefär som en överjovialisk aspackad Sean Connery. Batmans röst (eller harklande) kan man åtminstone konsekvent reta sig på. I Banes fall blir jag bara förvirrad. 

Som grädde på moset har vi även de gamla bekantingarna Gary Oldman och Michael Caine samt till nytillskotten Joseph Gordon-Levitt som den unge poliskonstapeln Blake och Anne Hathaway i rollen som Catwoman. Skådisarna håller hög klass. Det är hos karaktärerna och i den (kanske för mycket) genomarbetade storyn där filmen finner sin styrka. Det var även roligt att se Aidan Gillen (Game of thrones) samt Desmond Harrington (Dexter) i små roller. Slutomdömet blir lite bättre än Spiderman men lite sämre än The Avengers. Avslutningsvis anser jag att coolast i filmen är ljudet när Batmans motorcykel svänger runt på en 50-öring.

Kan inte annat än att hålla med, det är Nolans främsta styrka, genomarbetade manus och bra casting. 

Regi:Christopher Nolan

Betyg: 8/10

Marcus betyg: 8/10

50/50 (2011 USA)

En blick på affischen räckte för att jag skulle avfärda 50/50. Seth Rogen har nämligen det oangenäma rekordet i avbrytna filmtittningar. Både Pineapple express och The Green hornet har stängts av i förtid mycket beroende på denne ”skådespelare”. Jag tänkte inte ge karln en tredje chans. Men så läste jag om filmen hos Movies-noir, Velvet cafe, Fripp och Fiffi, alla var  positivt inställda till filmen. Vanligtvis brukar jag se filmer som folk varnar för (jag kan ana att både The Hike och Stag night sakta men säkert närmar sig en tittning). Jag bestämde mig för att göra tvärtom, se en film som rekommenderades. Jag är glad att jag gjorde det.

50/50 handlar om Adam som har ett ganska vanligt liv. Han arbetar på en radiostation, en flickvän där man närmar sig sambostadiet, ett komplicerat förhållande till sina föräldrar och en kompis som han umgås och tjafsar med. Pga ryggvärk går han till en läkare som ger honom diagnosen cancer samt 50% chans att överleva. Resten av filmen handlar om Adams kamp mot cancern men även hur hans närmaste påverkas av Adams sjukdom. På både gott och ont.

I vanliga fall är jag inte speciellt förtjust i filmer av det här slaget. De har en tendens att drypa av sentimentalitet och känslorna känns artificiella. 50/50 är annorlunda. Jag upplever 50/50 som en uppriktig och ganska ärlig sjukdomsfilm där jag bryr mig om huvudpersonen. Kommer han klara sig eller inte? Filmen har en känsla och ton som gör att jag blir osäker. Berättelsen är också intressant då dramats huvudpersoner utvecklas på ett eller annat sätt – i en del fall inte alls åt det förväntade hållet. Skådisarna var bra, speciellt kvartetten Joseph Gordon-Levitt, Bryce Dallas Howard, Angelica Houston och Anna Kendrick i rollen som Adams kurator. Seth Rogen skulle jag klarat mig bra utan men man kan inte få allt här i världen.

Regi: Jonathan Levine

Betyg: 7/10

500 days of summer (2009 usa)

En kille som är nästan bestatt av tanken på den sanna kärleken blir tillsammans med en tjej som inte tror på den. Filmen skildrar deras förhållande under 500 dagar.

Handlingen kan sammanfattas på baksidan av en post-it lapp men det behöver inte betyda att filmen är dålig. Detta är en alldeles fantastisk bitterljuv bagatell som lyfter till oanade höjder tack vare charmiga skådisar, fantastisk musik och ett mycket kreativt berättade (animationer, musikalinslag m.m) av parets kärlekshistoria. Se den!

Regi: Marc Webb

Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Zooey Deschanel

Betyg: 10/10

G.I.Joe:Rise of the cobra (2009)

gi-joe-rise-of-cobra-20090803002735763_640w

När NATO trupper fraktar ett nytt topphemligt vapen blir de attackerade av en okänd grupp som försöker ta vapnen, i sista stund blir de räddade av de internationella styrkan G.I Joe. Två av de överlevande NATO soldaterna går med i G.I Joe, När sedan terroristerna trots allt lyckas komma över de hemliga vapnen gäller det att rädda världen.

Filmen är regisserad av Stephen Sommers (Mumien, van Helsing) och den har Sommers alla kännetecken: folk som har skrattretande brytning (i denna film skotska), kvinnor i sexiga outfits, dialog och skådespeleri som studtals tangerar kalkonklass men hans filmer är ofta mycket underhållande och innehåller en berättarglädje som gör att i alla fall jag bortser från det tidigare nämnda. Filmen är fartfylld och det blir aldrig tråkigt, vill man ha två timmars action blir man inte besviken. En biljakt i Paris är bland de häftigare jag sett på länge. Jag har dock mina misstankar att dockorna som är förebilden för filmen  hade klarat av skådespeleriet minst lika bra som sina mänskliga motsvarigheter.

Regi: Stephen Sommers

Skådespelare: Sienna Miller, Dennis Quaid m.fl

Betyg: 6/10