Deadpool 2 (2018 USA)

Om den här uppföljaren finns kanske inte så mycket att säga. Gillade man första filmen om The Merc with a mouth lär man gilla denna. Deadpool försöker här att bli en bättre människa och ser det som sin mission att rädda den odräglige mutantpojken Firefist, dels från sig själv och dels från Cable, en mördare från framtiden. Cable visar sig vara en svår nöt att knäcka så Deadpool samlar ihop ett gäng mutanter för att ta upp matchen mot Cable som f.ö gestaltas mycket serietidningstroget av Josh Brolin. Att sedan Cable aldrig varit någon favorit för mig spelar inte så stor roll då kontrasten mellan den stiffe Cable och halvgalne Deadpool var underhållande.

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio, två timmar bara flög iväg och jag skrattade till en tre fyra gånger vilket är unikt då jag nästan aldrig skrattar när jag ser film. Det var en mycket underhållande resa från starten med de 007 inspirerade förtexterna till filmens stingers. Om jag skulle klaga på något så skulle det vara att man drog lite väl många metaskämt något jag sällan uppskattar då jag tappar filmkänslan lite men å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan filmens sista scen.

Det är i sina stunder lite småfjantigt och ganska så blodigt med trots(?) detta är Deadpool 2 en underhållande actionkomendi med en massa whitetrash hjältar och skurkar som gör sitt bästa för att höja stämningen. T.om så underhållande att jag fann Deadpool 2 vara snäppet bättre än ettan och jag tackar inte nej till en trea.

Regi: David Leitch

Betyg: 8/10

Annonser

Flirting with disaster (1996 USA)

1045_flirtingwithdisaster_catalog_poster_v2_approvedMel känner sig vilsen i livet då han inte vet vilka hans biologiska föräldrar är. Frågor som varför de lämnade bort honom och vilka de är/var plågar honom. När han i forskningssyfte får ett erbjudande att ta reda på vilka hans riktiga föräldrar är accepterar han. Med på resan är Tina som ska dokumentera det hela i forskningssyfte samt hans sambo Nancy. Nu är inte Tina speciellt kompetent och jakten på Mels föräldrar kommer att ta sällskapet över hela USA och kanske det varit bäst om Mel helt enkelt struntat i att få svar på de frågor som plågat honom.

Klarar man av att Ben Stiller är en ganska så usel skådis är Flirting with disaster en relativt förnöjsam film. När det rör filmens rollfigurer påminner filmen om regissören David O. Russells senare rulle Silver Linings Playbook . I dagens film och den senare verkar nämligen inte enda person vara vid sina sinnens fulla bruk. Folk har nerverna på utsidan och ingen verkar vara helt med i matchen. Det ger upphov till en hel del roliga och pinsamma scener men i längden blir det lite småjobbigt. Turligt nog så slutar filmen innan jag börjar irritera mig allt för mycket på hur korkade dessa människor är. En annan effekt av att alla är så konstiga blir att filmen verkar utspela sig i en förvrängd alternativ verklighet. En ganska så intressant känsla.

Inga större fel castingen då man tryckt in mer eller mindre kända skådisar i små och stora roller: Patricia Arquette, Alan Alda,  Richard Jenkins, Lily Tomlin m.fl, en rollista som heter duga.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

untouchables-posterThe Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

gangstersquadGangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

Men in black III (2012 USA)

En utomjordisk skurk flyr och färdas bakåt i tiden. Väl på plats i 1960 talet dödar han Agent K (Tommy Lee Jones) något som får katastrofala följder för nutiden. Agent J (Will Smith) åker efter skurken för att stoppa honom innan han mördar K. Det låter nog virrigare än vad det egentligen är när man väl ser filmen. MIB III lyckas bättre än den ganska trista uppföljaren som kom 2002. Skådisarna verkar lite piggare, storyn är både intressantare och mer rappt berättad. När man även lyckas att få med Josh Brolin i rollen som den unge Agent K lyfter filmen ett snäpp till.

Jag har kanske ett extra gott öga till MIB III då jag är svag för äventyr som rör tidsresor. Paradoxer, omskrivningar av världshistorien och annat smått och gott som följer med i genren får det att vattnas i munnen på mig. Det som är synd är att man inte riktigt lyckas med att ge en känsla av 60-tal. Kläderna finns och en och annan kändis, b.la Andy Warhol, från tidepoken är med i filmen men det räcker inte. Jag saknar atmosfären och får intrycket av att agenterna springer runt i ett kulissartat 60-tal.

Jag har ofta funderat över vad det var som gjorde den första filmen i serien så bra. Troligtvis var det att man lyckades med att blanda ett skojfriskt äventyr med tankar av det mer allvarligare och filosofiska slaget. Människans litenhet inför universum och det faktum att agenterna i organisationen ger upp sina liv gör att den första filmen får ett visst djup som uppföljarna saknar. I MIB III försöker man sig på trycka in en gnutta allvar i filmen men de försöken når inte riktigt fram till mitt hjärta. Trots detta är filmen definitivt sevärd, en perfekt fredagsfilm som lockar till lite lättsamma skratt.

Regi: Barry Sonnenfeld

Betyg: 6/10

W. (2008 USA)

Regissören Oliver Stone har tidigare betat av de amerikanska presidenterna Kennedy (JFK), Richard Nixon (Nixon) och nu kom turen till George.W.Bush. Jag trodde man skulle få se en vass, kritisk film a la´ Michael Moore men resultatet blev förvånansvärt något helt annat.

W. täcker tiden från Bushs uppväxt där han är en slarver som både super och knarkar fram till hans pånyttfödelse som ”born again christian” och AA medlem samt USA:s president. Bilden som Stone tecknar av USA:s förre president är inte speciellt smickrande (någon förvånad?) men samtidigt målar han upp en bild av en person som är ganska svår att ogilla. Det är kort och gott lite småsynd om Bush och han ger ett ömkansvärt intryck. Bush är lite socialt klumplig, disträ och enfaldig. Han ser världen i svart eller vitt och orkar inte direkt tänka igenom saker och ting. Det som driver honom är att bevisa för sin far att han duger. George Bush sr. porträtteras som en ganska osympatisk människa som inte tror speciellt mycket på sin son. Något som å andra sidan inte är konstigt med tanke på sonens tidigare karriär som alkis och loser om än en rik sådan.

Då porträttet av Bush visar på en, om än lite korkad och stönig person, ganska sympatisk människa är bilden av hans medarbetare annan. Karl Rove, Paul Wolfowitz och Dick Cheney är de riktiga banditerna speciellt Cheney verkar vara en osedvanligt vidrig människa. Utrikesministern Condoleezza Rice framställs som en virrig och osäker ja-sägare. Detta är ett problem jag har med filmen. Karaktärerna framställs stundtals vara så osannolika att W. skulle kunna klassas som satir. Samtidigt går det en rysning längs min ryggrad för om bara ett uns av personporträtten stämmer med verkligheten kan man tacka sin lyckliga stjärna att Bush satt tiden ut och inte råkade ut för något attentat eller olycka för jag vill inte tänka på hur vår värld hade sett ut med Cheney vid rodret.

Stone har som vanligt raddat upp en hel rad av kända skådisar i små och stora roller. De flesta ganska porträttlika men när det rör sig om Stones presidentfilmer föredrar jag filmerna om JFK och Nixon. W. är helt enkelt lite blek och det känns som att Stone inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till Bush. Jag saknar även lite av det engemang som brukar prägla Stones filmer på gott och ont. Det kan också vara till en fördel när man ser filmen om man är lite påläst om amerikansk politik och känner till Bush eran.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

 

Mimic ( 1997 USA )

Monsterfilmer ligger mig varmt om hjärtat men de löper en risk att bli aningen larviga när väl varelsen är vad det nu kan vara presenteras visuellt. Om man kombinerar monster med otrevliga insekter t.ex kacklackor ja då kan man åtminstone bli äcklad även om man inte blir skrämd. Det är nog den känslan jag får när jag ser del Toros film Mimic. Kanske inte så spännande, lite larvig men aningen bisarr och äcklig.

Staden New York drabbas av en oförklarig sjukdom som främst dödar barn. Vetenskapsmän lyckas spåra smittan till stadens kackerlackor och en entomolog  (insektsforskare) släpper ut genetiskt förändrade kackerlackor som dödar smittbärarna. Alla jublar och hon blir stadens hjälte. Tre år senare börjar det komma in rapporter om försvinnanden. De hemlösa överger stadens tunnelbana och entomologen kommer över en märklig insekt som påminner om en kackerlacka.  Snart går det upp för forskaren att de genmanipulerade kackerlackorna har förändrats. De små liven har vuxit avsevärt i storlek och kamoflerar sig som människor (?!).

Låter det korkat? Visst är det men kanske inte mer urspårat än i andra skräckhistorer. Problemet är att man försöker ge en vetenskaplig förklaring till fenomenet med de stora kackerlackorna. Av någon anledning kan jag lättare köpa ett korkat koncept i den här genren om bara bara konstaterar miljögifter eller den populära, i dessa sammanhang, radioaktiva strålningen som förklaring. Nu försöker man lägga sig på en aningen högre akademisk nivå som rasar så fort den synas i sömmarna.Det finns ett annat problem med filmen förutom att historien är lite väl utspårad.Berättelsen tar aldrig riktigt fart och spänningen uteblir. Om man däremot som jag ogillar insekter av alla de slag så får man åtminstone sitta och bli äcklad en stund när forskarna tillsammans med en stackars tunnelbanepolis ( som definitvt valde fel dag att gå till jobbet ) springer runt bland slemsäckar och annat klet i New Yorks kloaker. Omslaget utlovar att filmen är ”heart pounding, smart och hip (!)” men Mimic är inget av dessa. Var rekalmfolket fick ordet hip från vet jag inte. Vad är egentligen en hip film? Mimic har en och annan känd skådis i rollistan bla Mira Sorvino och Josh Brolin men de gör varken till eller från när det gäller att höja eller sänka filmens kvalite. Naturligtvis har det kommit två uppföljare men jag har mina misstankar om att de inte är speciellt bra.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 5/10

True Grit ( 2010 USA )

I bröderna Coens senaste film får vi följa den brådmogna flickan Mattie Ross ( Hailee Steinfeld ) i jakten på sin fars mördare. När hennes far mördas av en av sina anställda hyrMattie en US Marshall ( Jeff Bridges ) för att söka rätt på mördaren. Med på människojakten följer även en Texas Ranger ( Matt Damon ). De vuxna männen käbblar med varandra och de visar sig att den mest vuxna i sällskapet är den fjortonåriga tjejen.

En Coenfilm är för mig alltid en liten högtidsstund. Vare sig filmerna är bra ( Fargo, Arizona Jr. ) eller dåliga ( A serious man ) är det alltid en upplevelse. Oftast har bröderna med intressanta personer, foto och bildkompositioner är av hög kvalite och filmerna sitter kvar i sinnet en lång tid efteråt. Tyvärr hör nu inte True Grit till en av mina favoriter i Coens repetoar. Egentligen är det en film som jag borde gilla, bra skådisar, västern och en hämndhistoria. Jag har gått och funderat på vad det var som inte klaffade mellan mig och Coen den här gången. Troligvis är anledningen att det märks  att skådespelarna spelar sina karaktärer.  Dvs Jeff Bridges spelar en US Marshall men när  jag ser filmen känns det som att  Bridges är utklädd till en Marshall och när jag uppfattar en film på detta sätt faller mitt engagemang som en gråsten i vatten. Den här känslan sprider sig även till de andra skådisarna och illusionen av ett äventyr spricker. Det slutar med att jag får känslan av att sitta och titta på en filminspelning, vilket jag i och för sig gör, men film bygger på illusionen av att det för stunden är verkligt, åtminstone för mig. Jag hade verkligen velat gilla den här filmen men tyvärr.

Filmmedia och Fiffi gillar filmen så kolla in deras recensioner.

Regi: Bröderna Coen

Betyg: 5/10