Have a very Murray christmas (2015 USA)

IMAGEN-1Dagens julfilm är egentligen inte någon film utan en tv-specialare på knappt en timme. Bill Murray spelar sig själv i denna historia där han ska hålla en julkonsert med inbjudna gäster på ett hotell i NYC. Problemet är att det råder snökaos och det verkar som att Murray blir fast på hotellet med en konsert utan publik. Tillsammans med några av hotellets gäster och personal sjunger man julsånger.

Sofia Coppola står bakom kameran, Bill Murray, Chris Rock (outhärdlig för en gångs skull), Miley Cyrus, George Clooney m.fl står framför kameran. Resultatet torde bli en ganska mysig och smårolig historia nu blev det platt fall. Jag får intrycket av att man gått från ide till färdig film över en helg. Ordet meningslös och amatörmässig är nog den bästa beskrivningen. Folk droppar några repliker sjunger att antal sånger som håller ok klass och så mycket mer är det inte. Man kan lika gärna syssla med något annat och sätta på en valfri julskiva i bakgrunden än att se detta dravel.

Nu kanske man inte hade några större ambitioner och visst om det vart lokal-tv med Bengt Alsterlind i täten som satt ihop programmet hade man kanske inte väntat sig så mycket mer men Coppola? Murray? Clooney? Intressantast är nog affischen där man av outgrundlig anledning retuscherat Murrays ansikte så mycket att han mest liknar en av de gamla Sovjetledarna.

Regi: Sofia Coppola

Betyg: 2/10

Santa Claus Conquers the Martians (1964 USA)

Santa_Claus_Conquers_the_Martians_1Marcus varnade mig när jag sa att jag skulle se dagens film. Vanligtvis har han ett öppet sinne och vi båda uppskattar filmer som görs efter premissen ”hellre än bra”. När jag nämnde Santa Claus Conquers the Martians drog han inte ens på munnen utan sa bara ”se den inte”. Jag lär mig aldrig, en kastad handske måste tas upp även om den kastas subtilt.

Marsianerna är bekymrade då deras barn inte äter och visar upp ett depressivt beteende. Ledaren för marsianerna kontaktar ett ”orakel” som förklarar att barnen saknar en jultomte. Ungarna har sett på tv-sändningar från jorden och snappat upp konceptet jul. För att rädda ungarna ur depressionen beslutar marsianerna sig för att kidnappa jultomten och föra honom till sin hemplanet för att sprida lite julglädje. Ett par ungar på vår planet får nys om marsianernas planer och reser mot Nordpolen för att varna jultomten. När de kommer till Arktis jagas de av en man i en isbjörnsdräkt. Där och då kastade jag in handduken.

Santa-Claus-Conquers-the-Martians-1964-HD.mp4_snapshot_00.33.13_2014.12.19_12.41.37

Nu kan en och annan protestera att jag skriver om en film jag inte sett klart men för att citera Ulf Lundell: En inställd konsert är också en konsert”. Jag har sett halva filmen och orkade inte kasta bort min tid mer. Santa Claus Conquers the Martians är inte bra men det som är den stora dödssynden är att den inte alls är rolig. Det är en själsdödande film och jag kände hur min livsglädje sakta dränerades allt eftersom filmen rullade på. Någonstans måste jag dra en gräns och jag drar den vid Santa Claus Conquers the Martians.

Den som trots allt är hågad kan se filmen på youtube sök och ni skola finna.

Regi: Nicholas Webster

Betyg: –

A Christmas horror story (2015 Kanada)

A.Christmas.Horror.Story(2015)Idag är det första advent och var söndag fram till jul har jag åtminstone ambitionen att bjuda på en julfilm. Först ut är den kanadensiska episodskräckisen A Christmas horror story. Vi bjuds på fyra smårysliga berättelser som länkas samman av en radiopratare som spelas av legendaren William Shatner.

Tre ungdomar slinker in på en skola för att filma en mordplats på årsdagen av det än så länge olösta fallet. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

En familj är på väg hem efter ett misslyckat besök hos en släkting. Bilen får sladd och motorstopp på en öde landsväg. Familjen väljer av någon outgrundlig handledning att ta en ”genväg” genom skogen. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

Tredje berättelsen rör en familj som knycker en julgran i skogen. När man kommer hem märker föräldrarna att det är något fel på deras son då han agerar märkligt. Är det överhuvudtaget rätt barn de fått med sig hem från sin julgransknyckartur

Slutligen besöker vi nordpolen och tomten som har stora problem. Han Nissar har nämligen förvandlats till blodtörstiga zombies och tomtefar tvingas slakta sin arbetskraft.

Detta är inte en bra film men den var underhållande på sitt eget lilla vis och Shatner är alltid sevärd. Den dög för stunden och trots sitt våldsamma tema fick man trots allt lite julstämning.

Regi: Grant Harvey m.fl

Betyg: 4/10

 

Silent night (2012 USA)

MV5BMTU2MjMyNDEzMl5BMl5BanBnXkFtZTcwNDcwMjQ2OA@@__V1__SY317_CR5,0,214,317_I dag är det första advent och julen närmar sig med stormsteg. Om det blir julfilmer och julsånger på bloggen vet jag inte. Jag har inga speciella planer på något specifikt jultema det blir som det blir.

Dagens film är en nyinspelning av Silent night deadly night som kom 1984. När den filmen kom blev det ett ramaskri i USA, vad jag vet rörde inte den här filmen upp några större känslor. Kanske ett tecken på att vi tittare blir allt mer avtrubbade?

Handlingen är ungefär den samma som i förlagan men då man i originalet var lite ängslig hur en mordisk tomte skulle tas emot av publiken kör man på för fullt här. Därför slipper vi t.ex en sådan knepig lösning som att mördaren kutar runt med tomteskägget kring halsen för att ”visa” att det inte det är den riktiga tomten som mördar folk. En lösning som gjorde att originalfilmen blev än konstigare än den redan var från start. Nyinspelningen är bättre på alla sätt och vis. Den är rappare, ruggigare och avsevärt blodigare bla får vår tomte användning av en flismaskin i en ”minnesvärd” scen och den stoltserar också med Malcolm McDowell i rollen som stadens polis.

Silent night följer mallen och är kanske ingen film som sticker ut ur mängden när det rör slashergenren men om man är lite småsugen på en mordisk tomte som rensar upp i samhällets omoral duger den för stunden.

Regi:Steven C. Miller

Betyg: 5/10

It’s a Wonderful Life (1946 USA)

il_fullxfull_238923859Årets sista julfilm blir Capras klassiker It´s a wonderful life. När filmen hade premiär blev det ingen större succe´den gick t.om med förlust på biograferna. Det var först när filmen började visas på amerikansk tv vid juletid under 70-talet som den fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det var också på amerikansk tv som jag såg It´s a wonderful life för första gången. Det var nästan 30 år sedan jag såg den sist men filmen visade sig vara lika bra nu som då.

Berättelsen utspelar sig i den den lilla staden Bedford Falls där George Bailey har levt hela sitt liv. George har egentligen strävat i efter att lämna staden för att komma ut i vida världen men var gång han har varit på väg att lämna hemstaden har det hänt något som fått honom att motvilligt stanna kvar. George skulle kunna kallas för en god människa då han alltid sätter andra människlor än sig själv i första rummet. Hans omsorg om sina medmänniskor är både äkta och rörande. Den enda som inte är förtjust i George är stadens mäktiga man Henry Potter som under alla år velat komma åt Georges familjeföretag. På självaste julafton får Potter en chans att krossa George en gång för alla och han tar den. Men George Baily får hjälp från oväntat håll.

Visst är det här en ljuvlig liten film. Kan vara så att James Stewart spelar över av och till, kan vara att filmen stundtals blir lite väl smetig men det är petiteser i sammanhanget. Berättelsen om George Bailey (och nu blir kanske t.om jag lite julblödlig) innehåller en äkta tro på människans godhet och sådana filmer kan vara bra att se ibland. Kanske för att påminnas om att de flesta människor faktiskt är ganska trevliga.

Även om man nu skulle ta och bortse från filmens fina budskap så är det ett engagerande drama som trots sina två timmar aldrig blir tråkigt eller ointressant. Skådespelarna sköter sig bra, speciellt trion James Stewart, Donna Reed (Georges fru Mary) och Lionel Barrymore i rollen som den genomonde Potter. Just den rollen gjorde att FBI uppmärksammade filmen då de ansåg att den innehöll en viss kommunistisk propaganda. Dessa tankar baserades på att filmens enda onda person var en kapitalist. Det finns andra saker i filmen som jag anser vara mer kommunistiska än Potters onde kapitalistkaraktär t.ex att det är kollektivet och inte individen som löser problemen men det är i mina ögon att överanalysera och den uppgiften lämnar jag med varm hand över till ängsliga FBI-agenter som uppenbarligen har för lite att göra.

Regi: Frank Capra

Betyg: 8/10

Silent night deadly night (1984 USA)

silent-night-deadly-nightBilly har inte haft det lätt i livet. Som barn fick han se sina föräldrar mördas av en rånare i tomtedräkt. Abedissan på hemmet för föräldralösa barn har ingen förståelse för Billys tomtefobier utan tvingar gossen att konfontrera sin tomteskräck  Till slut ser det ut att ordna sig för vår huvudperson, som 18 åring får Billy jobb på en leksakaffär och lyckan ler. Det förstår vi tittare då det visas klipp från Billys arbetsliv där alla skrattar och ler samtidigt som scenerna ackompanjeras till glada toner. Men säg den lycka som varar. Affärens tomte skadar sig och Billy tvingas hoppa in som ersättare. Naturligtvis får han psykbryt och efter att ha slaktat sina nyss så trevliga kollegor ger sig Billy ut i julnatten för att straffa alla elaka barn (främst då ungdomar som har sex på julaftonsnatten).

Det här var en otroligt usel film men samtidigt mycket underhållande på sitt alldeles eget lilla vis. Då man verkligen gjort ett försök att ge filmens mördare någon form av karaktär och bakgrund läggs mycket krut på att förankra den amatörpsykologi som är filmens motor. Det blir inte mycket tid över då till att slakta elaka barn. Lite synd tycker jag för konceptet med en mordisk tomte rymmer oanade möjligheter. Jag får åtminstone skratta några gånger under filmen samt förundras över varför Billy inte drar upp tomteskägget när han går bärsärkargång. Han verkar inte gå in helhjärtat i rollen som psykotomte. Ett helskägg och lite Ho! Ho! Ho! samtidigt som yxan svingas, förslagsvis mot en av dessa barnkörer som i filmens värld plågar grannskapet i juletider, hade gett historien en lite extra krydda.

silent

När Silent night deadly night kom 1984 blev det ett ramaskri i USA. Jag bodde då där och följde debatten på nära håll. Det jag undrade över mest var om inte folk hade värre saker att bekymra sig om. M.a.o buisness as usual. Filmen har fått fyra uppföljare men jag är inte värst sugen på att se dessa.

Regi:Charles E. Sellier Jr.

Betyg: 3/10

A Christmas carol/Scrooge (1951 USA/Storbr)

313971Dags för än en version av Dickens saga om den snåle och otrevlige Ebenezer Scrooge som får bestök på julaftonsnatten av tre spöken. Om man ska tro på betyget på IMDB samt de som kommenterat filmen ska detta tydligen vara den bästa versionen av berättelsen. Likt Scrooge utbrister jag: Humburg!

En å annan kanske skulle påstå att det beror på att jag sett berättelsen för många gånger och nu lessnat. En teori som inte stämmer för när eftertexterna rullar känner jag ett visst sug efter att se Finneys eller Scotts versioner av A Christmas carol. Scrooge 1951 är en ganska tafflig film. Man har kortat ned många scener bl.a julmiddagen hos familjen Cratchit för att i stället trycka in förklarande och onödiga extrascener. Detta gör att berättelsen i mina ögon känns både stressad och snuttifierad. Mitt stora problem är dock Alastair Sim i rollen som Scrooge. Han ser mest ut som en ful gubbe med sneda tänder. Han verkar också tro att han står på en teaterscen när han skådespelar. En villfarelse han delar med den övriga ensamblen. Då filmen känns stressad blir resultatet att de övriga karaktärerna känns lite oklara i konturerna speciellt då Bob Cratchit och Scrooges brorson Fred. Nej den här filmen gav mig ingen julgläde bara en lätt irritation. Vad storheten i den där versionen ligger skulle vara intressant att höra för mig är det obegripligt.

Regi: Brian Desmond Hurst

Betyg: 3/10

Sint (2010 Nederländerna)

sint-posterDå var det jultid igen. Det betyder inte att bloggen kommer explodera i en orgie av filmer innehållandes nissar och snyftvänliga moralkakor. Jag har ingen större ambition än att köra en film som har något med julen att göra varje advent och det blir säkerligen en och annan jullåt på måndagarna. Dagens julfilm blir skräck/action/komedin Sint från Nederländerna.

Jul firas både här och där i världen men inte på samma sätt. I Nederländerna är det godis och presentutdelning den 5:e december. Kalaset står helgonet St. Nicholaus för och som medhjälpare har han Zwarte Piet som bäst kan beskrivas som busiga pepparkaksliknande gubbar.

I Sint har man vridit på historien lite. St. Nicholaus var egentligen en f.d biskop som plundrade landsbygden med sitt rövarband. Till slut fick befoklningen nog och dödade sällskapet. När det är fullmåne samtidigt som den 5:e december går den döde biskopen och hans anhang igen. De fortsätter med det de sysslade med när de var i livet och dödar den som har oturen att stöta på sällskapet. Kyrkan och myndigheterna känner till förbannelsen men har tystat ned händelserna var gång de sker. En polis som drabbades av biskopens härjningar på 60-talet ger sig ut i vinternatten för att stoppa gengångarna.

Ja vad ska man säga? Tråkig är åtminstone inte filmen. En fartfylld och blodig actionskräckis där det gallopperas med häst på hustaken. Spökskepp löper in i hamnen och man fightas med ett lik som svingar en sylvass biskopskräkla. Skådisarna är ok och effekterna är välgjorda. Speciellt spännande och ryslig är inte filmen men den är gjord med gott humör och är som sagt underhållande.

Regi: Dick Maas

Betyg: 5/10

Sofia skriver om en desto rysligare julskräckis. Kila över dit och kolla.

ALIM: Scrooge (1970 Storbr)

När folk börjar spana in baddräkter och fundera vad de ska göra under semestern dyker det upp en julfilm på bloggen. Det kunde inte ligga mer fel i tiden men när jag nu har valt en julfilm att representera 1970 får jag stå mitt kast. Å andra sidan så snöar det ute just nu så helt malplacerad är kanske inte Scrooge.

Charles Dickens historia A Christmas carol är en av  mina favoritberättelser. Jag tröttnar aldrig på att se historien om Ebenezer Scrooge vid jultider. Det har gjorts otaliga versioner av Dickens julsaga men den här ligger mig varmast om hjärtat.

Scrooge utspelar sig vid juletid  i London under den andra halvan av 1800 talet. Ebenezer Scrooge driver en framgångsrik firma men han är inte lyckligare för det. Han är snål, vresig och unnar vare sig själv eller andra något av livets goda. Han vägrar ge pengar till välgörande ändamål och anser att fattighusen är en ypperlig instution så patrasket hålls från gatorna. Grinigast är Scrooge kring juletid då han håller på att förgås av folks välvilja och givmildhet. På julaftonsnatten får Scrooge besök av sin avlidne kompanion Marley som varnar honom att hans nuvarande liv kommer leda Scrooge i fördärvet efter döden. För att Scrooge att ändra sitt leverne kommer han få besök av tre spöken under natten.

Alec Guiness som Jacob Marley

Alec Guiness som Jacob Marley

Scrooge står och faller med om man gillar musikaler eller inte. Då jag är förtjust genren så förklarar det delvis varför jag gillar filmen. Musiken är mycket bra och lyckas väl med att förmedla karaktärernas känslor. Sångerna förstärker berättelsen och de blir något mer än bara spektakulära sång och dansnummer som bryter storyn.

När man skulle besätta huvudrollen erbjöd man Albert Finney huvudrollen men han tackade nej. Richard Harris fick erbjudandet att spela Scrooge men tackade även han nej. Rex Harrison visade intresse för rollen men drog sig ur. Erbjudandet gick återligen till Finney som nu tackade ja till att spela Scrooge. Finney som inte ens fyllt fyrtio spelar den åldrade Scrooge med bravur. Han stapplar fram genom filmen och är så där härligt tjurig, grinig och illvillig som karaktären Ebezerer Scrooge ska vara. Om man ska invända pånågot av Finneys skådespelarprestation är det väl att han sjunger hellre än bra men det är uthärdligt.

Miljöerna är fantastiska och filmteamet har lyckats väl med att bygga upp en romantiserad bild av det victorianska London. De effekter som är med i filmen är mycket bra för att ha fyra decennier på nacken. Man har även lagt till en scen som inte är med i boken där Scrooge får göra en vända till helvetet, tillägget stör inte utan passar väl in i berättelsen. I del versioner av A Chritmas Carol går Scrooges karaktärsförändring lite väl snabbt men 1970 sker den gradvis och jag köper karlns förvandling från ondskefull gringubbe till granskapets gogubbe.

Albert Finney som Scrooge

Albert Finney som Scrooge

Nu kan det kännas lite märkligt att se en julfilm men när dagarna blir mörkare och snön faller är detta en perfekt film att plocka fram för att lysa upp i vintermörkret – bara man klarar av Finneys och Alec Guiness (!) sång.

Regi: Ronald Neame

Betyg 8/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10

Black Christmas (1974 Kanada)

Kulturberikaren Trash is king har slagit till igen: För ett tag sedan tipsade han om den här filmen på sin blogg. Jag tänkte filmen skulle få vänta ett tag då den verkade passa bra till juletider. På ett studentboende för tjejer plågas man av regelbundna telefonsamtal där någon flåsar i luren. När flåsningar övergår till obcena ord börjar en av studenterna käfta emot något som upprör telefonflåsaren och han hotar flickorna till livet. Då det lackar mot jul och många studenter åker hem över helgerna börjar studenthemmet sakteliga tömmas på inneboende. Det är en anledning till att man inte saknar en del studenter i första taget. Telefonflåsaren har nämligen gått från ord till handlig och börjat stuva upp sina offer på  studenthemmets vind.

Det här var en obehaglig bekantskap. Black christmas är både välspelad och rafflande. Jag blev förvånad när jag upptäckte hur gammal filmen var för den kändes avsevärt piggare och fräschare än många av dagens skräckfilmer. Berättelsen har ett bra flyt och blir aldrig tråkig. Jag gillade också att man inte har fått alla svar när eftertexterna rullar det störde inte helhetsintrycket, snarare tvärtom, osäkerheten ökar på rysningarna. Black christmas lyckas med att vara spännande och obehaglig med små medel och effekter. Med knappt något blod och minimalt med våld har man förstått att ”less is more”.

Rollistan är mycket bra eller vad sägs om: Margot Kidder,Olivia Hussey,Keir Dullea  och den alltid stabile John Saxon. Trots att det är en skräckfilm lyckas man paradoxalt nog förmedla en viss julstämning. Det beror nog mycket på att man lyckats bra med scenografin, studenthemmet fullständtigt svämmar över av julpynt. Härliga sjuttiotalsfrillor samt en helt bisarr stickad tröja som Hussey bär i filmens början gör inte upplevelsen sämre. Klart sevärd för vänner av genren men akta er för nyinspelningen från 2006.

Regi:Bob Clark

Betyg: 7/10

4 X A Christmas Carol

Carrey

Dickens A Christmas Carol är för mig JULFILMEN nr 1. Tacksamt är att den finns i hur många olika versioner som helst både bättre och sämre ( Scrooged ) . Jag tänkte här beta av ett antal olika versioner av filmen för att ge några tips för den som händelsevis inte sett denna ljuvliga julberättelse.

Finney

Scott

Berättelsen går i korthet ut på: Sju år efter att Jacob Marley dött besöker hans vålnad sin forne  affärspartner Ebenezer Scrooge i hopp om att göra honom till en bättre människa. Scrooge är nämligen den mest snåla och otrevligaste människa man kan tänka sig. Till sin hjälp har Marley andarna för forna, nutida och kommande jular som besöker Scrooge under julaftonsnatten i förhoppning att förmå honom att ändra sitt liv.

Filmen Scrooge från 1970 är en musikal med Albert Finney i rollen som Ebenezer Scrooge. Då man måste packa in en herrans massa sånger i filmen gör detta att en del bitar av historien kortas ned eller tas bort. Kanske lite irriterande men på det hela har man lyckats med att förmedla stämningen i berättelsen så det är ingen ohejdad slakt på orginalet. Finneys portätt av Scrooge är bra, det är en ganska skröplig och gnällig man vi får bekanta oss med, faktiskt så skröplig att jag stundtals oroar mig för hans hälsa. Sångerna är catchy speciellt I like life och Thank you very much. Bilderna från 1860 talets London är måhända idylliska men jag gillar att det är färgglatt och ett pulserade gatuliv, det förstärker julkänslan. Filmen kan rekommenderas om man gillar musikaler annars bör man nog undvika den här versionen.

Om versionen från 1970 kändes färlgglad så blir Tv-filmen från 1983 desto gråare. Det är ett ganska kyligt och grått London som vi får bekanta oss med. George C Scott porträtt av Scrooge är en bister och ( känns det som ) smådeprimerad man. Av de versioner jag hitintills sett av A Chritmas Carol är detta nog min favorit. Främsta anledningen är nog det fina skådespelriet inte bara av Scott utan att man har lyckats väl med den övriga rollbesättningen t.ex David Warner som Bob Cratchit och Roger Rees som brorsonen Fred.

Patrick Stewart gör en mycket kraftfull Scrooge i 1999 års version. Han gör kanske Scrooge för bra d.v.s för elak. När filmen är slut tvivlar jag på att han har blivít omvänd. Jag tycker mig se en liten glimt av elakhet i Stewarts smala ögon i slutet. Hur som helst duger filmen från 1999 gott, med undantaget att Joel Grey i rollen som forna julars spöke ser minst sagt bisarr ut.

Den senaste version av Dickens berättelse kom förra året men Jim Carrey i huvudrollen. Carrey är ganska bra i sin gestaltning av Scrooge han påminner ganska mycket om Finney om man nu ska försöka finna några likheter. Det är en ganska bullrig och högljudd version men med Carrey i huvudrollen kan det bli annat? Producenterna har lagt till en del actionscener, onödigt tycker jag då det känns som att de inte litar på berättelsen. Det hela är gjort i motion-capture vilket ger ett plastigt intryck och Bob Cratcit ser lite missbildad ut. Jag har sett värre versioner men jag kommer nog inte att se om 2009 års version av A Christmas Carol.

Stewart

The Nightmare before christmas (1993 usa)

Jack som är kung i Halloween town har börjat tröttna på att anordna Halloween varje år, när han av misstag råkar hamna i Christmas town får han ny inspiration. Planen går ut på att kidnappa tomten och låta Halloween towns  invånare (spöken, varulvar, vampyrer etc) sköta julhelgen som omväxling. Resultatet blir en mycket annorlunda jul.

Det här är en fantastisk film som jag gärna ser om. Filmen är så detaljrik att man man upptäcker nya saker var gång man ser om den. Filmen är också rolig speciellt Jacks lätt vridna version av julen med krympta huvuden och anfallande julklappar. Musiken i filmen är bra och driver hela tiden berättelsen framåt. Har ni inte sett den ta och gör det!

Regi: Henry Selick

Betyg: 10/10