Last Christmas (2019 Storbr)

Ok det blir en till julfilm på bloggen detta år. Vad jag förstått halvfloppade Last Christmas när den gick upp på bio förra året vilket är lite konstigt kan jag tycka då det är samma sockersörja som presteras i film efter film när det rör denna genre; julfilm/lättsamt drama/romcom. Nu är Last christmas tack å lov någon romcom men det är ett fjäderlätt drama som passerar i revy inför mina ögon. Om det inte vore för den karismatiska Emilia Clarke i huvudrollen hade jag nog stängt av efter en kvart.

Kate är på dekis. Hon driver runt bland olika kompisar i London, dricker för mycket, har engångsligg, undviker sin familj och har ett själsdödande jobb som butiksbiträde i en affär som säljer juldekorationer. Hela hennes situation beror på att hon för en tid sedan genomförde ett hjärtbyte och efter operationen blev deprimerad. Nåväl allt ändras då hon en dag stöter ihop med den lite mystiske Tom. Kan deras möte och växande vänskap göra att Kate uppskattar livet igen, slutar dricka, trivs på sitt jobb och sjunger julsånger tillsammans med sin familj kring köksbordet? Spänningen är olidlig – not! Efter ca 30 minuter har jag hela handlingen klar för mig och se på fan varenda sak infrias. Filmen avslutas med julsång kring köksbord OCH allsång med hemlösa (låten Last Christmas vad annat?). Detta är ingen spoiler då rubbet kunnat räknats ut av en debil tvättbjörn i koma.

Egentligen har jag ingenting emot förutsägbara filmer men när man tar sig an allvarligare ämnen som destruktivt beteende och depression och det ramas in med klämkäcka leenden och George Michaels stundtals bra stundtals olidliga melodier får jag en smak av galla i käften. Allvarliga ämnen kan naturligtvis behandlas på ett lättsamt vis men då krävs det att det görs med både hjärta och hjärna något denna film saknar.

Filmen har några få roliga scener, en bra skådespelarensemble (bortsett från Henry Golding, jag har sett mer karismatiska fiskar i kyldisken hos ICA-handlaren än den skådisen), Emilia Clarke i huvudrollen och ett juldekorerat London är alltid en bonus trots avsaknad av snö. I övrigt hade inte denna sockersörja något att erbjuda.

Regi:Paul Feig

Betyg: 3/10

Den tiden på året (2018 Danmark)

Frun är smått manisk och har fyllt ett helt A4 ark med julfilmer hon vill se. Att jag skulle komma undan genren detta år verkar vara ganska så kört så jag får välja sittningarna med omsorg och då verkade  Den tiden på året smått intressant.

Systrarna Kathrine och Barbara brukar fira jul tillsammans med sina familjer. Det är stök och knök och man anar att det ligger en och annan konflikt som gror fast den kommer inte upp till ytan då det är jul och alla ska ha trevligt. Denna jul blir lite annorlunda då den tredje systern, Patricia, som mer eller mindre har brutit med den övriga familjen bjuder in sig själv. Patricias närvaro blir en katalysator som sätter igång otrevligheter. Det börjar så smått med verbala tjyvnyp och slutar med skrik och gråt och jag myser i tv-soffan i takt med ensemblens hulkningar.

Temat är gammalt och visst har man sett en och annan film om familjer där man ska träffas bara för att man är släkt även om man inte drar jämt. Det ska kompromissas till förbannelse och ingen har trevligt. Märklig sedvänja i mina ögon. Det är en välgjord film med bra skådisar och ett välkomponerat manus med bra och stundtals rapp dialog. Filmen når inte riktigt upp till den där ”ont i magen av ångest” känslan som får mig att må extra gott i dramer av detta slag. Det blir mer att jag sitter och tycker synd om de inblandade som genomlider en jul ingen egentligen vill fira. Den tiden på året puttrar på i jämn fart och duger gott om man vill mysa med en julfilm som inte är så värst trevlig,

Regi:Paprika Steen

Betyg: 6/10

Klaus (2019 Spanien)

Jespers pappa äger hela postverket och han är inte nöjd med sin son som bara latar sig dagarna i ända. För att få fason på pojken skickar han honom till staden Smeerensburg som ligger långt bort och långt norrut på en ogästvänlig ö, Om inte sonen lyckas få invånarna att skicka 6000 brev på ett år kommer Jesper bli arvlös. Det är ett omöjligt uppdrag då invånarna i staden hatar varandra och lägger all sin fritid på att jävlas med varandra. Jesper inser att han kommer bli arvlös men så träffar han skogshuggaren Klaus och saker och ting tar en helt ny vändning.

Klaus är kort och gott berättelsen om hur jultomten kom till och det är en sevärd film från Spanien, ett land man (jag) inte tänker på i första hand när det rör julfilmer. Biter man ihop och klarar de första mycket högljudda tjugo minuterna (varför ska alla skrika så fort det vankas tecknad film?) utvecklas Klaus till en fin liten historia som inte känns lika smetig som de vanliga julfilmerna. Jag blev positivt överraskad av filmen och tro på fan om det inte blev lite dammigt i rummet mot slutet.

Regi: Sergio Pablos, Carlos Martínez López

Betyg: 7/10

The Christmas chronicles (2018 USA)

Lite julfilm blir det trots allt här på bloggen. Det är för mig en tveksam genre då filmerna i mångt och mycket är alldeles för gråtmilda och sliskigt sentimentala för min smak men det hör väl genren till. The Christmas chronicles handlar om syskonen Teddy och Kate. De har alltid firat julafton med stor glädje och inlevelse men detta år har deras fars för tidiga död lagt en viss sordin på stämningen. Den ensamstående mamman gör sitt bästa men syskonen bråkar och all julstämning är som bortblåst. På julaftonskvällen måste mamman jobba extra och lämnar syskonen ensamma i huset. Kate lyckas övertala sin storebror till att de ska spana efter tomten. De lyckas över förväntan och får t.om tomten på film men lyckas i samband med detta att sabba hans släde och nu är julen i fara.

Vi börjar med det som ofta är ett aber med filmer av detta slag nämligen ungarna. Det är inga stjärnskott i huvudrollerna men de som spelar syskonparet är åtminstone uthärdliga. Filmens stora styrka är däremot Kurt Russell som spelar självaste tomtefar. Han är riktigt bra i denna roll och gör blir tomten en person av kött och blod istället för en ho hoande ikon. De scener som Russell är med i är riktigt underhållande. De är glädjande nog många vilket gör att The Chistmas chronicles blir en ganska så angenäm underhållning åtminstone för stunden.

Man har gjort en grej av att Goldie Hawn spelar tomtemor men den blinkningen lär nog gå de flesta som är yngre än trettio år förbi. Det är bara att konstatera att åren går.

Regi: Clay Kaytis

Betyg: 5/10

Have a very Murray christmas (2015 USA)

Dagens julfilm är egentligen inte någon film utan en tv-specialare på knappt en timme. Bill Murray spelar sig själv i denna historia där han ska hålla en julkonsert med inbjudna gäster på ett hotell i NYC. Problemet är att det råder snökaos och det verkar som att Murray blir fast på hotellet med en konsert utan publik. Tillsammans med några av hotellets gäster och personal sjunger man julsånger.

Sofia Coppola står bakom kameran, Bill Murray, Chris Rock (outhärdlig för en gångs skull), Miley Cyrus, George Clooney m.fl står framför kameran. Resultatet torde bli en ganska mysig och smårolig historia nu blev det platt fall. Jag får intrycket av att man gått från ide till färdig film över en helg. Ordet meningslös och amatörmässig är nog den bästa beskrivningen. Folk droppar några repliker sjunger att antal sånger som håller ok klass och så mycket mer är det inte. Man kan lika gärna syssla med något annat och sätta på en valfri julskiva i bakgrunden än att se detta dravel.

Nu kanske man inte hade några större ambitioner och visst om det vart lokal-tv med Bengt Alsterlind i täten som satt ihop programmet hade man kanske inte väntat sig så mycket mer men Coppola? Murray? Clooney? Intressantast är nog affischen där man av outgrundlig anledning retuscherat Murrays ansikte så mycket att han mest liknar en av de gamla Sovjetledarna.

Regi: Sofia Coppola

Betyg: 2/10

Santa Claus Conquers the Martians (1964 USA)

Marcus varnade mig när jag sa att jag skulle se dagens film. Vanligtvis har han ett öppet sinne och vi båda uppskattar filmer som görs efter premissen ”hellre än bra”. När jag nämnde Santa Claus Conquers the Martians drog han inte ens på munnen utan sa bara ”se den inte”. Jag lär mig aldrig, en kastad handske måste tas upp även om den kastas subtilt.

Marsianerna är bekymrade då deras barn inte äter och visar upp ett depressivt beteende. Ledaren för marsianerna kontaktar ett ”orakel” som förklarar att barnen saknar en jultomte. Ungarna har sett på tv-sändningar från jorden och snappat upp konceptet jul. För att rädda ungarna ur depressionen beslutar marsianerna sig för att kidnappa jultomten och föra honom till sin hemplanet för att sprida lite julglädje. Ett par ungar på vår planet får nys om marsianernas planer och reser mot Nordpolen för att varna jultomten. När de kommer till Arktis jagas de av en man i en isbjörnsdräkt. Där och då kastade jag in handduken.

Nu kan en och annan protestera att jag skriver om en film jag inte sett klart men för att citera Ulf Lundell: En inställd konsert är också en konsert”. Jag har sett halva filmen och orkade inte kasta bort min tid mer. Santa Claus Conquers the Martians är inte bra men det som är den stora dödssynden är att den inte alls är rolig. Det är en själsdödande film och jag kände hur min livsglädje sakta dränerades allt eftersom filmen rullade på. Någonstans måste jag dra en gräns och jag drar den vid Santa Claus Conquers the Martians.

Den som trots allt är hågad kan se filmen på youtube sök och ni skola finna.

Regi: Nicholas Webster

Betyg: –

A Christmas horror story (2015 Kanada)

Idag är det första advent och var söndag fram till jul har jag åtminstone ambitionen att bjuda på en julfilm. Först ut är den kanadensiska episodskräckisen A Christmas horror story. Vi bjuds på fyra smårysliga berättelser som länkas samman av en radiopratare som spelas av legendaren William Shatner.

Tre ungdomar slinker in på en skola för att filma en mordplats på årsdagen av det än så länge olösta fallet. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

En familj är på väg hem efter ett misslyckat besök hos en släkting. Bilen får sladd och motorstopp på en öde landsväg. Familjen väljer av någon outgrundlig handledning att ta en ”genväg” genom skogen. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

Tredje berättelsen rör en familj som knycker en julgran i skogen. När man kommer hem märker föräldrarna att det är något fel på deras son då han agerar märkligt. Är det överhuvudtaget rätt barn de fått med sig hem från sin julgransknyckartur

Slutligen besöker vi nordpolen och tomten som har stora problem. Han Nissar har nämligen förvandlats till blodtörstiga zombies och tomtefar tvingas slakta sin arbetskraft.

Detta är inte en bra film men den var underhållande på sitt eget lilla vis och Shatner är alltid sevärd. Den dög för stunden och trots sitt våldsamma tema fick man trots allt lite julstämning.

Regi: Grant Harvey m.fl

Betyg: 4/10

 

Silent night (2012 USA)

I dag är det första advent och julen närmar sig med stormsteg. Om det blir julfilmer och julsånger på bloggen vet jag inte. Jag har inga speciella planer på något specifikt jultema det blir som det blir.

Dagens film är en nyinspelning av Silent night deadly night som kom 1984. När den filmen kom blev det ett ramaskri i USA, vad jag vet rörde inte den här filmen upp några större känslor. Kanske ett tecken på att vi tittare blir allt mer avtrubbade?

Handlingen är ungefär den samma som i förlagan men då man i originalet var lite ängslig hur en mordisk tomte skulle tas emot av publiken kör man på för fullt här. Därför slipper vi t.ex en sådan knepig lösning som att mördaren kutar runt med tomteskägget kring halsen för att ”visa” att det inte det är den riktiga tomten som mördar folk. En lösning som gjorde att originalfilmen blev än konstigare än den redan var från start. Nyinspelningen är bättre på alla sätt och vis. Den är rappare, ruggigare och avsevärt blodigare bla får vår tomte användning av en flismaskin i en ”minnesvärd” scen och den stoltserar också med Malcolm McDowell i rollen som stadens polis.

Silent night följer mallen och är kanske ingen film som sticker ut ur mängden när det rör slashergenren men om man är lite småsugen på en mordisk tomte som rensar upp i samhällets omoral duger den för stunden.

Regi:Steven C. Miller

Betyg: 5/10

It’s a Wonderful Life (1946 USA)

Årets sista julfilm blir Capras klassiker It´s a wonderful life. När filmen hade premiär blev det ingen större succe´den gick t.om med förlust på biograferna. Det var först när filmen började visas på amerikansk tv vid juletid under 70-talet som den fick den uppmärksamhet som den förtjänar. Det var också på amerikansk tv som jag såg It´s a wonderful life för första gången. Det var nästan 30 år sedan jag såg den sist men filmen visade sig vara lika bra nu som då.

Berättelsen utspelar sig i den den lilla staden Bedford Falls där George Bailey har levt hela sitt liv. George har egentligen strävat i efter att lämna staden för att komma ut i vida världen men var gång han har varit på väg att lämna hemstaden har det hänt något som fått honom att motvilligt stanna kvar. George skulle kunna kallas för en god människa då han alltid sätter andra människlor än sig själv i första rummet. Hans omsorg om sina medmänniskor är både äkta och rörande. Den enda som inte är förtjust i George är stadens mäktiga man Henry Potter som under alla år velat komma åt Georges familjeföretag. På självaste julafton får Potter en chans att krossa George en gång för alla och han tar den. Men George Baily får hjälp från oväntat håll.

Visst är det här en ljuvlig liten film. Kan vara så att James Stewart spelar över av och till, kan vara att filmen stundtals blir lite väl smetig men det är petiteser i sammanhanget. Berättelsen om George Bailey (och nu blir kanske t.om jag lite julblödlig) innehåller en äkta tro på människans godhet och sådana filmer kan vara bra att se ibland. Kanske för att påminnas om att de flesta människor faktiskt är ganska trevliga.

Även om man nu skulle ta och bortse från filmens fina budskap så är det ett engagerande drama som trots sina två timmar aldrig blir tråkigt eller ointressant. Skådespelarna sköter sig bra, speciellt trion James Stewart, Donna Reed (Georges fru Mary) och Lionel Barrymore i rollen som den genomonde Potter. Just den rollen gjorde att FBI uppmärksammade filmen då de ansåg att den innehöll en viss kommunistisk propaganda. Dessa tankar baserades på att filmens enda onda person var en kapitalist. Det finns andra saker i filmen som jag anser vara mer kommunistiska än Potters onde kapitalistkaraktär t.ex att det är kollektivet och inte individen som löser problemen men det är i mina ögon att överanalysera och den uppgiften lämnar jag med varm hand över till ängsliga FBI-agenter som uppenbarligen har för lite att göra.

Regi: Frank Capra

Betyg: 8/10

Silent night deadly night (1984 USA)

Billy har inte haft det lätt i livet. Som barn fick han se sina föräldrar mördas av en rånare i tomtedräkt. Abedissan på hemmet för föräldralösa barn har ingen förståelse för Billys tomtefobier utan tvingar gossen att konfontrera sin tomteskräck  Till slut ser det ut att ordna sig för vår huvudperson, som 18 åring får Billy jobb på en leksakaffär och lyckan ler. Det förstår vi tittare då det visas klipp från Billys arbetsliv där alla skrattar och ler samtidigt som scenerna ackompanjeras till glada toner. Men säg den lycka som varar. Affärens tomte skadar sig och Billy tvingas hoppa in som ersättare. Naturligtvis får han psykbryt och efter att ha slaktat sina nyss så trevliga kollegor ger sig Billy ut i julnatten för att straffa alla elaka barn (främst då ungdomar som har sex på julaftonsnatten).

Det här var en otroligt usel film men samtidigt mycket underhållande på sitt alldeles eget lilla vis. Då man verkligen gjort ett försök att ge filmens mördare någon form av karaktär och bakgrund läggs mycket krut på att förankra den amatörpsykologi som är filmens motor. Det blir inte mycket tid över då till att slakta elaka barn. Lite synd tycker jag för konceptet med en mordisk tomte rymmer oanade möjligheter. Jag får åtminstone skratta några gånger under filmen samt förundras över varför Billy inte drar upp tomteskägget när han går bärsärkargång. Han verkar inte gå in helhjärtat i rollen som psykotomte. Ett helskägg och lite Ho! Ho! Ho! samtidigt som yxan svingas, förslagsvis mot en av dessa barnkörer som i filmens värld plågar grannskapet i juletider, hade gett historien en lite extra krydda.

När Silent night deadly night kom 1984 blev det ett ramaskri i USA. Jag bodde då där och följde debatten på nära håll. Det jag undrade över mest var om inte folk hade värre saker att bekymra sig om. M.a.o buisness as usual. Filmen har fått fyra uppföljare men jag är inte värst sugen på att se dessa.

Regi:Charles E. Sellier Jr.

Betyg: 3/10

A Christmas carol/Scrooge (1951 USA/Storbr)

Dags för än en version av Dickens saga om den snåle och otrevlige Ebenezer Scrooge som får bestök på julaftonsnatten av tre spöken. Om man ska tro på betyget på IMDB samt de som kommenterat filmen ska detta tydligen vara den bästa versionen av berättelsen. Likt Scrooge utbrister jag: Humburg!

En å annan kanske skulle påstå att det beror på att jag sett berättelsen för många gånger och nu lessnat. En teori som inte stämmer för när eftertexterna rullar känner jag ett visst sug efter att se Finneys eller Scotts versioner av A Christmas carol. Scrooge 1951 är en ganska tafflig film. Man har kortat ned många scener bl.a julmiddagen hos familjen Cratchit för att i stället trycka in förklarande och onödiga extrascener. Detta gör att berättelsen i mina ögon känns både stressad och snuttifierad. Mitt stora problem är dock Alastair Sim i rollen som Scrooge. Han ser mest ut som en ful gubbe med sneda tänder. Han verkar också tro att han står på en teaterscen när han skådespelar. En villfarelse han delar med den övriga ensamblen. Då filmen känns stressad blir resultatet att de övriga karaktärerna känns lite oklara i konturerna speciellt då Bob Cratchit och Scrooges brorson Fred. Nej den här filmen gav mig ingen julgläde bara en lätt irritation. Vad storheten i den där versionen ligger skulle vara intressant att höra för mig är det obegripligt.

Regi: Brian Desmond Hurst

Betyg: 3/10

Sint (2010 Nederländerna)

Då var det jultid igen. Det betyder inte att bloggen kommer explodera i en orgie av filmer innehållandes nissar och snyftvänliga moralkakor. Jag har ingen större ambition än att köra en film som har något med julen att göra varje advent och det blir säkerligen en och annan jullåt på måndagarna. Dagens julfilm blir skräck/action/komedin Sint från Nederländerna.

Jul firas både här och där i världen men inte på samma sätt. I Nederländerna är det godis och presentutdelning den 5:e december. Kalaset står helgonet St. Nicholaus för och som medhjälpare har han Zwarte Piet som bäst kan beskrivas som busiga pepparkaksliknande gubbar.

I Sint har man vridit på historien lite. St. Nicholaus var egentligen en f.d biskop som plundrade landsbygden med sitt rövarband. Till slut fick befoklningen nog och dödade sällskapet. När det är fullmåne samtidigt som den 5:e december går den döde biskopen och hans anhang igen. De fortsätter med det de sysslade med när de var i livet och dödar den som har oturen att stöta på sällskapet. Kyrkan och myndigheterna känner till förbannelsen men har tystat ned händelserna var gång de sker. En polis som drabbades av biskopens härjningar på 60-talet ger sig ut i vinternatten för att stoppa gengångarna.

Ja vad ska man säga? Tråkig är åtminstone inte filmen. En fartfylld och blodig actionskräckis där det gallopperas med häst på hustaken. Spökskepp löper in i hamnen och man fightas med ett lik som svingar en sylvass biskopskräkla. Skådisarna är ok och effekterna är välgjorda. Speciellt spännande och ryslig är inte filmen men den är gjord med gott humör och är som sagt underhållande.

Regi: Dick Maas

Betyg: 5/10

Sofia skriver om en desto rysligare julskräckis. Kila över dit och kolla.

ALIM: Scrooge (1970 Storbr)

När folk börjar spana in baddräkter och fundera vad de ska göra under semestern dyker det upp en julfilm på bloggen. Det kunde inte ligga mer fel i tiden men när jag nu har valt en julfilm att representera 1970 får jag stå mitt kast. Å andra sidan så snöar det ute just nu så helt malplacerad är kanske inte Scrooge.

Charles Dickens historia A Christmas carol är en av  mina favoritberättelser. Jag tröttnar aldrig på att se historien om Ebenezer Scrooge vid jultider. Det har gjorts otaliga versioner av Dickens julsaga men den här ligger mig varmast om hjärtat.

Scrooge utspelar sig vid juletid  i London under den andra halvan av 1800 talet. Ebenezer Scrooge driver en framgångsrik firma men han är inte lyckligare för det. Han är snål, vresig och unnar vare sig själv eller andra något av livets goda. Han vägrar ge pengar till välgörande ändamål och anser att fattighusen är en ypperlig instution så patrasket hålls från gatorna. Grinigast är Scrooge kring juletid då han håller på att förgås av folks välvilja och givmildhet. På julaftonsnatten får Scrooge besök av sin avlidne kompanion Marley som varnar honom att hans nuvarande liv kommer leda Scrooge i fördärvet efter döden. För att Scrooge att ändra sitt leverne kommer han få besök av tre spöken under natten.

Alec Guiness som Jacob Marley

Scrooge står och faller med om man gillar musikaler eller inte. Då jag är förtjust genren så förklarar det delvis varför jag gillar filmen. Musiken är mycket bra och lyckas väl med att förmedla karaktärernas känslor. Sångerna förstärker berättelsen och de blir något mer än bara spektakulära sång och dansnummer som bryter storyn.

När man skulle besätta huvudrollen erbjöd man Albert Finney huvudrollen men han tackade nej. Richard Harris fick erbjudandet att spela Scrooge men tackade även han nej. Rex Harrison visade intresse för rollen men drog sig ur. Erbjudandet gick återligen till Finney som nu tackade ja till att spela Scrooge. Finney som inte ens fyllt fyrtio spelar den åldrade Scrooge med bravur. Han stapplar fram genom filmen och är så där härligt tjurig, grinig och illvillig som karaktären Ebezerer Scrooge ska vara. Om man ska invända pånågot av Finneys skådespelarprestation är det väl att han sjunger hellre än bra men det är uthärdligt.

Miljöerna är fantastiska och filmteamet har lyckats väl med att bygga upp en romantiserad bild av det victorianska London. De effekter som är med i filmen är mycket bra för att ha fyra decennier på nacken. Man har även lagt till en scen som inte är med i boken där Scrooge får göra en vända till helvetet, tillägget stör inte utan passar väl in i berättelsen. I del versioner av A Chritmas Carol går Scrooges karaktärsförändring lite väl snabbt men 1970 sker den gradvis och jag köper karlns förvandling från ondskefull gringubbe till granskapets gogubbe.

Albert Finney som Scrooge

Nu kan det kännas lite märkligt att se en julfilm men när dagarna blir mörkare och snön faller är detta en perfekt film att plocka fram för att lysa upp i vintermörkret – bara man klarar av Finneys och Alec Guiness (!) sång.

Regi: Ronald Neame

Betyg 8/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10