Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Pensionat Paradiset ( 1937 Sverige )

När den här förväxlingskomedin kom blev det minst sagt ett jävla liv bland dåtidens kritiker. Man hade t.o.m ett möte där man menade att sådana här filmer borde förbjudas. Naturligtvis blev filmen en succe´bland ”vanligt” folk.

Berättelsen tar sin början med att föreståndaren till Pensionat Paradiset får ett brev där hennes avlägsna släkting, som hon aldrig träffat, operasångaren Don Carlos annonserar att han kommer på besök. Uppståndelsen blir stor och Don Carlos blir samtalsämnet bland pensionatets gäster. Olika händelser som jag inte närmare går in på här gör att stadens skomakare förväxlas med operasångaren och sedan är hela karusellen i rullning som sig bör i filmer av detta slag.

I dagens samhälle finns det nog inget som kan uppröra någon som ser filmen, men man var kanske lite prydare på 30-talet, vad vet jag? Det som kan uppröra tittare idag torde vara en del skämt som idag skulle kunna betecknas som rasistiska, b.la smetas det skokräm i ansiktet på en person och… ja ni kan nog räkna ut resten själva. Filmen är lite småtrevlig och nostalgisk precis som gamla svenska filmer brukar vara.  Thor Modéen är riktigt rolig i rollen som Don Carlos och jag ska försöka spåra upp fler filmer med karln, han var en ny och angenäm bekantskap för mig.  Julia Cæsar är som vanligt mycket bra på att spela ragata och på det stora hela är detta en trivsam film som kanske i dagens samhälle inte är riktigt politisk korrekt men det kan man tåla om sätter det hela i ett historiskt perspektiv.

Regi: Weyler Hildebrand

Betyg: 6/10