My week with Marilyn (2011 Usa/Storbr)

New Poster of My Week with Marilyn1956 bestämde man sig för att spela in filmen The Prince and the Showgirl i Storbritannien. Genom att sammanföra den store skådespelaren Laurence Oliver och den populära Marilyn Monroe var nog förhoppningarna stora på att det skulle bli en succe´. Nu blev det inte en lättsam och oproblematisk filminspelning. Oliver och Monroe gick inte speciellt bra ihop. Oliver hade lärt sig yrket på teaterscenen medan Monroe var anhängare av Stanislavskis metod. Metoden går i stora drag ut på att en skådespelare ska leva sig in i sin karaktär. B.la Brando, Pacino och D.D Lewis är anhängare av denna skola där man riskerar att går till överdrift i sitt arbete som skådis.

Monroe vars äktenskap med författaren Arthur Miller var komplicerat. B.la anklagade hon Miller för att studera henne till sitt nästa litterära projekt. Monroe känner sig obekväm i situationen och kan inte ”finna” sin karaktär. Hon kan inte passa tiderna och bryter ihop av och till samtidigt som Oliver närmar sig ett sammanbrott. Turligt nog har ynglingen Colin Clark lyckats tjata sig till en plats som allt i allo under filminspelningen. Av en slump blir han utsedd till Monroes inofficiella assistent och har ett enda uppdrag; Se till att stjärnan genomför filmen. My week with Marilyn bygger på sanna händelser och till grund för filmen ligger Clarks dagboksanteckningar.

Jag blev positivt överraskad av My week with Marilyn. Det jag först kände var att filmen kändes ganska onödig, en film om en filminspelning med en död stjärna. Känslan av att man försökte klämma ur lite mer pengar ur legenden Monroe var ganska påtaglig. Tack men nej tack!  Men tack vare bra skådisar bla Branagh (Laurence Oliver) och Michelle Williams (Marilyn Monroe) och en historia som mot min förmodan grep tag i mig kom mina negativa förväntningar på skam. Det tog inte lång stund innan jag glömde bort att det är Williams som spelar Monroe och snart har jag även glömt bort att jag kollar in en film som ska föreställa sent femtiotal. Filmen lyckas sudda bort gränsen mellan verklighet och fiktion. My week with Marilyn är en trevlig film men  med facit i hand är den även lite vemodig. Monroe tog livet av sig 1962 och kan nog sägas vara ett offer för industrin.I filmen framgår det att skådespelerskan inte är en individ utan en produkt som ska saluföras paketerad och klar till allmänheten. Trots detta i åtanke när jag ser filmen är det en trevlig och välgjord bagatell.

Regi: Simon Curtis

Betyg: 7/10

Annonser

Legends of the the fall ( 1994 USA )

Åren går och men det är inte alltid som filmerna består. Ibland gör man ett misstag och tänker att man kanske skulle ta och se om den där ruller som var så himla bra på den tiden när man hade mindre midjemått och mer hår på huvudet. Tyvärr kan det visa sig att den där filmen inte längre håller måttet; ja den kan t.om vara riktigt usel. Legends of the fall är en sådan film.

Jag såg Legends of the the fall när den hade premiär. Både jag och min fru gillade den och härom veckan hamnade filmen i dvd:n. Vi får följa familjen Ludlows öden och äventyr under ett decennium i början av förra seklet. Familjen som bor ute i Montanas vildmark består av en pappa( Sir Anthony) och tre söner. Berättelsen startar med att den yngste sonen kommer hem med sin blivande brud, Susannah ( Julia Ormond)  detta blir starten på ett kvintettdrama som i sin tur leder till att familjen splittras.  Kasta även in lite naturromantik, spritsmuggling, första världskriget och visdomsord från gårdens indian och konceptet är klart.

Jag vet inte var jag ska börja i denna soppa men jag tar det som är bra: Det är fina naturbilder men resten av filmen är inte mycket att hurra för. Filmens stora problem är den den försöker vara seriös men karaktärerna är så klyschiga att jag sitter och irriterar mig  över deras agerande, främst då trion Pitt, Ormond och Sir Anthony. Brad Pitt som spelar den vilde mellanbrodern ska föreställa något sorts naturbarn. Han påminner oroväckande mycket om  Fabio när han med blonderat hår rider i motljus, kisar med ögonen och ser passande svårmodig ut. Pitt har det minsann inte lätt vilket påpekas otaliga gånger av filmens berättare. Han slits nämligen mellan naturen och människornas värld och försöker hitta sin plats. Ormond blir naturligtvis vansinnigt förälskad i Pitt och trots att han behandlar henne som ett svin (vilket kan ursäktas med att han är ett naturbarn) trånar hon sig bokstavligen till döds efter Pitt. Det är alltför uppenbart och på gränsen till det löjliga hur producenterna pressar fram Pitt som kvinnornas sexobjekt numer ett i filmen, i.om detta blir karkaktären ointressant.

Sir Anthony håller en oproväckande låg profil till en början, men vi tittare kan vara lugna han samlar kraft för filmens andra hälft och gör ingen besviken då han verkligen får visa sina talanger som skådespelare. Pappan får nämligen en hjärnblödning och Sir Anthony gestaltar sin sjukdom och funktionshinder på ett sätt som gör att jag får svårt att hålla mig för skratt var gång han dyker upp i bild. Om nu inte denna sörja skulle räcka har man sett till att gårdens indian får agera voiceover och historiens berättare. Vi tittare berikas med visdomsord som:” Likt vattnet som spräcker stenen skulle hon påverka familjen men likt vattnet var hon helt oskyldig till familjens olycka.” Kommer inte ihåg citatet ordagrant men i den här stilen håller det på HELA filmen för detta är en mycket talför indian. Jag kan helt enkelt inte ta vare sig karaktärer eller handling på allvar utan sitter mest och stönar över både skådespelare och deras agerande.

Som sagt man ska se upp med att se om en del filmer för av någon dunkel anledning gillade jag den här historen för 17 år sedan. I rättvisans namn bör tilläggas att min medtitterska fortfarande gillade filmen så det kan bero på att jag har blivit mer cynisk och kallhamrad med åren.

Regi:Edward Zwick

Betyg: 2/10

Surveillance (2008 usa)

Två FBI agenter anländer till en liten håla i mellanvästern för att intervjua tre vittnen som klarat sig undan ett seriemördarpar. Sakta men säkert träder bilden av morden fram men det är inte säkert att alla vittnena talar sanning.

Regissören är dotter till en av mina favoritregissörer, David Lynch, och visst märker man av pappans inflytande främst då i färgsättning,kameraåkningar och lätt bisarra rollfigurer. Filmen engagerar till en början men när man kommer på tvisten, vilket man gör ganska snart, så blir filmen tyvärr mest en ointressant transportsträcka mot det oundvikliga slutet. En ganska god ide´som tyvärr inte riktigt räcker till.

Regi: Jennifer Lynch

Skådespelare: Bill Pullman, Julia Ormond

Betyg: 3/10