Silver linings playbook (2012 USA)

Silver-Linings-PlaybookOm man skulle ska och skärskåda oss själva och människor i vår närhet skulle man troligtvis finna en och annan sak i vårt beteende som möjligtvis inte skulle klassas som normalt. Kanske en sida av oss själva som vi försöker dölja för omvärlden. Personerna i Silver Linings playbook har dock inga problem med att visa upp den sidan. Pat har precis kommit ut från sinnessjukhuset efter att ha försök döda sin frus älskare. Då frun flyttat och sålt deras hus bor han hemma hos sina föräldrar. Ett hem där pappan är maniskt besatt av det lokala fotbollslaget och när laget har match är hemmet att likna vid en krigszon. Pat har även en vän som verkar ha ett lyckligt liv men känner att han håller på att kvävas av omvärlden och sin frus krav på att vara framgångsrik. Under en middagsbjudning hos sin vän möter Pat Tiffany, en kvinna som också (någon förvånad vid det här laget) mår dåligt då hennes man dött. Tiffany och Pat börjar umgås men de blir inte ett par då Pat är övertygad om att han och hans fru ska bli tillsammans igen bara han får en möjlighet att förklara sig. Tiffany lovar att förmedla ett brev till frun om Pat ställer upp som hennes partner i en danstävling.

Det här var något så ovanligt som en feelgoodfilm om människor som i olika grad mår dåligt. Jag hade roligt under filmens gång, en film som bäst kan beskrivas som hela havet stormar för folk gapar, skriker och har sammanbrott om vartannat men samtidigt är folk i karaktärernas omgivning relativt förstående för deras problem något som gjorde att filmen gav mig en varm känsla. Skådisarna presterar bra och Jennifer Lawrence var välförtjänt för sin Oscar i rollen som Tiffany. Hon är arg, desperat, kvick och känslig på en och samma gång och har ett språk som en sjöman. En mycket underhållande och spännande karaktär.T.o.m Wilson Tucker som har en biroll är bra, något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva än mindre skriva. Den största gåtan är nog hur Dolores, Pats mamma inte blivit galen av att vistas under samma tak som dessa män.

Efter att ha sett filmen var jag nöjd, mycket nöjd men den har tappat lite efter ett par dagar. Kanske beror det att den på sina ställen känns en aning spretig då det är många personer som är med och alla får kanske inte den tid de borde få. Men den är klart sevärd och ett alternativ till alla förutsägbara och kräkframkallade rom-coms som översvämmar marknaden.

Regi: David O. Russell

Betyg: 7/10

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10