The Big Lebowski (1998 USA)

big-lebowski-posterThe Dude är en något udda fågel. Han påminner mest om en övervintrad hippie och glider mest runt i livet i bekväma kläder eller om det passar för dagen morgonrock. Han spelar bowling och verkar inte göra så mycket mer, jag blev nog mest fundersam över vad han fick sina pengar från. En kväll blir han överfallen i sitt hem av några råbarkade typer som vill att The Dude ska betala sin frus skulder. Problemet är bara att han inte har någon fru. Indrivarna har förväxlat The Dude med en miljonär som han delar efternamn med, Lebowski. När dennes fru blir kidnappad anlitar miljonären på oklara grunder The Dude för att sköta överlämnandet av lösensumman och cirkusen är igång.

Jag hade bara sett The Big Lebowski en gång tidigare och mindes att den var helt ok vid en omtitt visade sig att filmen var mer än ok. Bröderna Coen har här kokat ihop en film som på pappret liknar de hårdkokta deckarna med Hammer eller Marlowe. Det är en klassik deckarstory men utförande går i det absurdas tecken. Inte en enda person i filmen verkar vara normal möjligtvis The Dudes bowlingpartner Donny men så fort han försöker säga något tystas han ned av de andra. Det här är en film där sans och vett bokstavligen tystas ned och vansinnet får råda. The Dude är iofs relativt vettig men han bryr sig inte liksom vad som händer runt omkring honom. Trots att han står i berättelsens centrum agerar han åskådare och låter händelserna komma till honom. Även detta sker mer eller mindre bokstavligt då han genom att sitta hemma får ständiga och ovälkomna besök vilket gör att han mot alla odds löser fallet i sinom tid. Den ständiga paraden av märkliga personer är underhållande och huvudrollskaraktären The Dude är en trevlig bekantskap. Filmen har en speciell humor som kanske inte alla uppskattar men jag satt i alla fall och log från början till slut. Definitivt en av Coens bättre filmer.

Regi:Ethan & Joel  Coen

Betyg: 9/10

Non-Stop (2014 USA)

Non-Stop-2014-movie-posterJag kände för att gå på bio. Valet stod mellan Noah och Non-Stop. Då jag skrattade högt när jag såg den uppblåsta trailern till Noah föll valet på Neesons senaste action/thriller. Filmen utspelar sig till största delen på ett passagerarplan på resa från NYC till London där någon hotar att mörda passagerarna om man inte får 150 miljoner $. Det är även en resa i klyschornas värld.

Sliten polis? – Check!

Hjälten bär på en personlig tragedi? – Check!

Folk tror att hjälten är skurken? – Check!

Det hålls ett tal? – Check!

Det finns en minoritet som visar sig vara en hyvens person?- Check!

Det är med en unge som tror på hjälten hela tiden? – Check!

Skurkarnas plan är korkad? – Check?

Jag borde välja mina filmerl med större omsorg? – Check!

Regi: Jaume Collett-Serra

Betyg: 4/10 (mycket svag i det närmaste en fladdrande fyra)

Carrie vs. Carrie (1976, 2013 USA)

Carrie-PosterResultatet av filmen Carrie som kom 1976 var både vatten och vin. Då den var baserad på författaren Stephen Kings första bok fick folk upp ögonen för författaren och han kunde därefter leva på sitt författarskap, något jag tackar för. Den ledde också till att regissören Brian De Palma fick ett stort genombrott som regissör och det är tyvärr inte lika muntert för hur bra skulle inte filmer som The Untouchables och Scareface vara om någon annan regisserat dem? I höstas var det  så dags för en remake av filmen från -76. Jag skrockade förnöjt och såg fram mot filmen dels pga av att den hade en annan regissör och dels för att den hade två duktiga skådespelerskor i huvudrollerna, Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. Vilken film som skulle vara den bästa vid en jämförelse var en walk in the park. Eller?

Carrie är en tjej som mobbas i skolan och hon har det inte lättare hemma då hennes mor är ohälsosamt religiös. Att beteckna mamman som galen är en underdrift. Mamman håller dottern i järngrepp men i samband med att Carrie får sin första menstruation upptäcker hon att hon besitter telekinetiska krafter. Detta medför att Carrie börjar bygga upp en visst mått av självkänsla något som inte uppskattas av hennes mor. Värre är att Carrie blir bjuden på skolans avslutningsbal, något som hennes värsta antagonist Chris inte tänker acceptera. Kombinationen telekinesi, mobbning, skolbal och religion kommer visa sig vara en fatal mix.

carrie_2013_ver2_by_myrmorko-d5s9bqvDet bär mig emot att säga detta men De Palmas film är den bättre av de två trots att det finns ett par tre scener i filmen från -76 som är otroligt irriterade. Skälen till detta är två: Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. De gör absolut inget fel i sina prestationer som Carrie och hennes mamma men de skaver i sina roller. Moore känns inte galen trots självmutilation och rabblande av bibeltexter och Chloë Grace Moretz upplevs inte som ett osäkert mobboffer hur mycket hon än slokar med sina axlar och mumlar. Piper Laurie och Sissy Spacek som gestaltade paret i filmen från -76 är mer övertygande. Karaktärerna övertygar mig inte i filmen från 2013. De Palmas film känns mer ruggigare trots spännande frisyrer (speciellt då Tommy Ross som är Carries dejt till balen). En förklaring kan vara att den modernare filmen är lite för effektfull och Carrie trixar där med sina krafter i värsta superhjälteanda. 1976 års version är helt enkelt mörkare i anslaget. Det är en smaksak men remaken är mer förklarande och utvecklar en del händelser något som De Palma struntar i på både gott och ont. Tack vare detta blir det en och annan scen i sjuttiotalsfilmen som ger den en liten komisk touch.

Carrie-carrie-1976-16640946-853-480

Fantastisk frisyr från 1976.

De övriga skådisarna sköter sig bra men filmen från -76 kan stoltsera med namn som John Travolta, Amy Irving, Nancy Allen och Sydney Lassick så även här blir det fördel De Palma. Nu tycker jag nog att båda filmerna är helt ok kanske inget man behöver springa benen av sig för att se men för en dvd-kväll kan man nog vara nöjd men om man bara ska en av versionerna är den äldre att föredra.

Regi 1976 Brian De Palma

2013 Kimberly Peirce

Betyg: 1976 6/10,

2013 5/10

I Fokus: Sarah Palin

Sarah Palin, kan det vara något att skriva om på en filmblogg? Jovars, med en aktuell HBO-film, en dokumentär samt en reality-serie tycker jag nog att denna osannolika människa förtjänar ett litet inlägg. Palin gick från att vara okänd guvernör i Alaska till att vara kandidat för posten som vicepresident för republikanerna i valet 2008 mellan Obama och McCaine. Hon verkade vara en frisk fläkt och alla var positiva tills hon öppnade käften och avslöjade att hennes allmänbildning inte var något att skryta med. Nu anser jag att graden av allmänbildning inte är ett mått på vare sig intelligens eller för den delen idioti men som eventuell vicepresident och kanske t.om president (McCaine var över 70 när han kandiderade) bör väljarna kanske kunna ställa några modesta krav på ett visst intresse för omvärlden. Lägg sedan till att Palin är i kristen fundamentalist samt har en och annan åsikt i övriga frågor som gör mig bekymrad så har vi en politiker från helvetet. Nåväl, det kanske är media som förvridit bilden av Palin? I rask takt såg jag en dokumentär, en spelfilm samt realityserien Sarah Palins Alaska, kanske skulle min bild av henne förändras, kanske är hon missförstådd? 

Game change är rykande färsk och handlar om presidentvalskampanjen 2008. Den startar med att McCain och hans rådgivare försöker hitta en lämplig vicepresidentkandidat. De har en man som är högst lämplig för posten, Joe Lieberman, men undersökningar visar att han inte kommer att attrahera några nya väljare. McCains rådgivare kommer fram till att man behöver en kvinna – alla undersökningar visar att det är just det som McCaine behöver för att ha en chans att vinna kampen om presidentposten. M.a.o man letar inte efter den bäst lämpade utan en kandidat som kan generera väljare. Detta är iofs inte något nytt inom amerikansk politik, ofta letar man efter en vicepresident som kan balansera presidentkandidaten t.ex Kennedy (New England, ung, liberal) och LBJ (södern, äldre, konservativ). När man upptäcker Palin går det snabbt. Efter ett par intervjuer och en lättare bakgrundskoll så erbjuds hon platsen som vicepresidentkandidat. Problemen hopar sig på en gång: Palin har många skandaler i bagaget, hon är mycket okunnig om omvärlden och värst av allt, hon är inte det minsta stresstålig och McCaines stab börjar misstänka att Palin är psykiskt obalanserad. Om Mccaine vinner valet är hon bara ett hjärtslag från presidentposten men man har gjort sitt val och sitter nu i skiten. Att det sedan löste sig på bästa sätt och Obama vann valet får vi vara tacksamma över.

Game change är mycket välgjord med bra skådisar som är ruggigt lika de personer de porträtterar. Julianne Moore ser och agerar precis som Palin, jag sitter nästan och tror att Palin extraknäcker som skådis. Berättelsen är spännande trots att jag vet hur det ska gå.  Hur det är med sanningshalten vet jag inte. Naturligtvis vill McCaine och hans stab i efterhand  skylla på Palin och beskriva henne i så ofördelaktiga ordalag som möjligt för att rädda sitt eget skinn men jag anser att det största felet ligger trots allt hos McCaines rådgivare och stab som inte gjorde en ordenlig bakgrundskoll. De blev förblindade av Palins karisma och chansen att vinna ett presidentval. Å andra sidan har jag inte hört om några hot om stämningar i samband med filmen så jag kan tro att en hel del stämmer. Palin kräver att filmen ska ha stämpeln ”historical fiction” när den visas och jag tror nog att sista ordet inte är sagt i frågan. Hur som helst är Game change definitivt sevärd om man har intresse av amerikansk politik.

8/10

Sarah Palin: You Betcha! är dokumentärfilmarens Nick Broomfields försök att skapa sig en bild av Palin. Detta visar sig vara avsevärt svårare än vad han tänkt sig. I Palins hemstad Wasilla tiger folk som muren och personen Palin är stört omöjlig att få träffa för en intervju. Det blir Palins fiender som slutligen tar bladet från munnen och en bild av en hämndlysten kvinna som alltid sätter sig själv i första rummet, utnjyttar folk samt använder sig ämbete i privata syften växer fram. Det märkliga är att de flesta av hennes kritiker är människor som arbetat för henne. Något som stärker bilden av Palin som en ganska svår person att umgås med.

Dokumentären är intressant men jag misstänker att ett och annat sovrats bort för att passa Broomfields bild av Palin. De få som har något gott att säga kommer egentligen bara med innehållslöst svammel som inte har någon större substans. Typ ”hon är en av oss”, ”hon är så trevlig” ingen kommenterar hennes politik eller avsaknaden av denna. Det Palin lägger ned mest tid på i sitt ämbete verkar vara personliga vendettor, innehållslösa tal och försök till att censurera bort omoraliska böcker på biblioteken.  Man skulle kunna tycka att Palin skulle vilja bemöta anklagelserna men likt många av sina gelikar ger hon inga intervjuer där hon skulle bli tvungen att svara på frågor som inte är inställsamma.

Dokumentären är intressant men jag hade önskat något mer. Det är ett plus att Broomfield lagt större delen av filmen i Wasilla där Palin faktiskt bor och han verkar ha gjort en gedigen research på Palins bakgrund. Jag hade velat haft mer substans för dokumentären känns lite trevande i sin approach.

Betyg: 6/10

Jag avslutar med Palins egen reality serie som sändes i nio delar. Kan hända att hon ville visa upp en annan bild av sig själv och därmed ställde upp. Tv-serien är mördande tråkig; Vi får se Palin klättra i berg, Palin åka kanot, Palin baka, Palin fiska och hela tiden utbrister hon ”Oh my gosh” samt talar om hur misshandlad hon och hennes familj blivit i media. 

Jag erkänner att jag orkade bara med två avsnitt av serien, det fick räcka. När jag tittar på Sarah Palins Alaska vandrar mina tankar till propagandabilderna av Putin som dök upp härom året eller varför inte när Göran Persson i en sällsynt charmoffensiv dansade med kossan Doris i Bollibompa. Serien känns som ett deperat försök att ändra medias bild av politikern och personen Palin. Då allt är så tillrättalagt och påklistrat blir effekten åtminstone i mitt fall den omvända. Jag sitter och funderar på vad som händer när kamrerorna slocknar och föreställningen är över.

 

 Seriens ambition är att visa tittarna att Palin är en förträfflig människa som trots att hon har egen tv-studio i sin jättevilla och äger en gigantisk husbil faktiskt är som oss vanliga dödliga något som Palin i tid och otid gärna påpekar för tittarna. Ibland dyker det dock upp små intressanta kommentarer som t.ex att hon hade sin möhippa på skjutbanan något hon gillar att köra upp i ansiktet på liberaler som vill ta bort rätten att bära vapen. Vid ett annat tillfälle kommenterar hon sitt höga staket som hon byggt som skydd mot en nyfiken granne att man borde göra något liknande vid gränsen mot Mexico. Trots dessa ”pigga” kommentarer är serien otroligt trist och endast Palins fans kan ha behålling av den.

Ja vad blir då min bild av Sarah palin efter dessa tittningar? Mitt intryck är en karismatisk kvinna som har starka (men ogenomtänkta) åsikter. Det är nog den bilden hennes anhängare har. Samtidigt finns det mörka drag under hennes yta: En hämndlysten och maktfullkomlig person som har en förvriden världsbild blir nog mitt slutbetyg på denna märkliga person. Den fiktiva person som jag närmast tänker på efter några timmar i Palins sällskap är Greg Stillson i Stephen Kings The Dead Zone.

Både Fripp och Pladd har sett Game Change.

Far from heaven (2002 USA)

Året är 1957 och Cathy Whitaker lever den amerikanska drömmen i den lilla staden Hartford, Connecticut. Hon är hemmafru, har två barn och hennes man Frank är en framgångsrik försäljningschef. Hemmet är tipp-top, dagarna ägnas åt att dricka daiquiri tillsammans med de andra hemmafruarna, skvallra samt förbereda en fest eller två. När hennes man en kväll jobbar över bestämmer sig Cathy för att överraska Frank med att komma med lite hemlagad mat, något hon bittert kommer att ångra. I samband med att paret Whitakers äktenskap är i gungning börjar Cathy av en händelse tala med trädgårdsmästaren och en vänskap växer fram. Då han är afro-amerikan startar detta naturligtvis en lavin av skvaller i det lilla samhället.

Julianne Moore gör här en av sina bästa roller. Trots att hennes karaktär är ganska trist och lågmäld formligen slukar hon all min uppmärksamhet när hon är i bild. Porträttet av en kvinna som lever i en skyddad verkstad och får ett brutalt uppvaknande är både gripande och intressant. I Oscarsracet 2003 tävlade hon visserligen mot Kidman i lösnäsa som vann Oscar för bästa kvinnliga huvudroll men jag tycker nog att Moores prestation är bättre. Sammanbiten med makeup, hem och frisyr i perfekt ordning finner hon hela sin värd krackelera. Moore jobbar här med små uttryck och jag drar paralleller till Anthony Hopkins butler i The Remains of the day. De små gesternas skådespeleri som uttrycker stora känslor är nog så effektivt (look and learn Al). Dennis Quaid och Dennis Haysbert sköter sig väl i sina roller speciellt Quaid är intressant att se i en lite mer lågmäld och allvarligare roll än vad man är van att se honom i.

Elmer Bernsteins sorgsna och vackra pianomusik förstärker den tragiska berättelsen som paradoxalt nog är en av de färggrannaste filmer jag sett. Färgerna och scenografin gör att det verkligen känns som man tittar på en film från 50/60 talet. Far from heaven hade varit än bättre om man bara jobbat lite mer med dialogen. Den känns lite ansträngd vid en del tillfällen speciellt när Moore och Haysbert spelar mot varandra, manusförfattaren verkar inte riktigt fått kläm på deras förhållande.

Regi: Todd Haynes

betyg: 8/10

Crazy, stupid, love (USA 2011)

Bara rollistan får det att vattnas i munnen på en. Julianne Moore, Kevin Bacon, Ryan Gosling, Steve Carell m.fl, m.fl. Komedi och romantik blandas troligtvis en film de flesta borde gilla. Jag har dock en och annan invändning.

Cal och Emily har varit gifta i 25 år, plötsligt under en middag släpper Emily en bomb; Hon vill skiljas och som grädde på moset har hon varit otrogen med sin sliskige kollega David. Cal tar sitt pick och pack flyttar till en lägenhet och tillbringar fritiden på barer som ett patetiskt vrak. Allt vänder för Cal när playern Jacob tar honom under sina vingars beskydd och förvandlar den mesige förortsmannen till en fullfjädrad casanova. Förvandlingen är emellertid bara på ytan för Cal älskar fortfarande sin fru och vill inget hellre än att återförenas, tyvärr har en kärlekscirkus som involverar lärarinnor, barnvakter, tonårssöner startat vilket gör att Cal får aningens svårt att reda upp situationen.

Filmen har en imponerande rollista och jag kan verkligen inte klaga på skådespelarnas insatser i filmen. Julianne Moore är som vanligt fantastisk i rollen som krisande kvinna i medelåldern, Carell gör det man förväntar sig av honom, Bacon är så där sliskig som bara Bacon kan vara och Gosling är Gosling dvs bra som alltid. Min beundran för Gosling är något som min fru ställer sig lite undrande över; ”Han är inte ens speciellt snygg och bara helt ok som skådis. En uppsnofsad Carell slår Gosling i alla väder” är fruns åsikt. Obegripligt!  Marisa Tomei är med på ett hörn vilket jag uppskattar då man tyvärr får se henne alltför sällan. Filmen är till en början rolig och jag skrattar gott åt flera scener. Berättelsen har en del (men inte mycket) svärta. So good so far.

Tyvärr tappar berättelsen i fart när de konservativa amerikanska värderingarna som vanligt smyger sig in mot slutet. Jag vill inte spoila men om vi uttrycker det så här: Kärnfamiljen ligger som vanligt i topp och flickor ska hålla på sig. Detta hade jag kunnat leva med men sedan kommer det som jag fasar för i filmer i den här genren:TALET obligatoriskt i alla lättsammare amerikanska komedier. Någon (oftast huvudpersonen) håller ett snyfttal inför en oförberedd publik som blir så tagna av den öppenhjärtliga monologen att de spontant applåderar och hyllar talaren. Naturligtvis är talet så bra att alla problem löser sig till det bästa. Hemma brukar jag gå och fixa med kaffe eller något annat vid de här tillfällena men i en bio är det bara att sitta och ta emot skiten. Jag hatar detta obligatorium i amerikanska komedier av hela mitt hjärta.

Ensambeln och de två roliga första tredjedelarna av filmen gör dock att den blir godkänd hade jag av någon anledning missat sista tredjedelen av filmen hade betyget varit avsevärt högre.Jag får lov att tillägga att min fru gillade filmen och jag är övertygad om att folk som gillar Notting hill och liknande filmer kommer tycka att Crazy, stupid, love är en bra film.

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Betyg: 5/10

The kids are all right ( 2010 USA )

Två lesbiska kvinnor har två barn i tonåren. Då ungarna tillkommit genom insemination funderar de över vem som är deras pappa. I hemlighet söker barnen upp sin biologiske far som visar sig vara en ambitös men trevlig slacker. Mammorna får reda på barnens kontakt och historien utvecklar sig till något som bäst kan liknas med hela havet stormar.

Filmen kan bäst beskrivas som tragikomisk. För aldrig har väl otrohet, vanmakt, ångest och raseri varit så roligt. Det är något så konstigt som en allvarsam feelgood film. Berättelsen svänger hela tiden mellan jobbiga, roliga, sorgliga och allvarsamma scener med människor som sårar varandra men inte genom att vara  elaka utan bara  obetänksamma. Man skulle tro att The Kids are all right ger ett förvirrat och veligt intryck och desperat försöker hitta sin riktning. Helt fel. Med fast hand, suveränt manus och otroligt bra skådespelare styr regissören Lisa Cholodenko filmen i mål.

Dramat bärs upp av de fantastiska skådespelerskorna  Moore och Benning. Paret dras med äktenskapliga problem och efter en stund glömmer jag bort skådisarna och lever mig in i personerna Jules och Nic. Ruffalo når kanske inte i samma klass som Moore och Benning men han gör en bra roll som den godhjärtade men obetänksamme pappan Paul. Jag var lite halvt om halvt ointresserad av filmen men det ändrades snabbt, en mycket bra film som rekommenderas varmt.

Regi:Lisa Cholodenko

Betyg: 9/10

Shelter ( 2010 Usa )

Cara ( Julianne Moore ) arbetar som psykolog och ett ovanligt fall dimper ned i hennes knä en dag. Patienten David ( Jonathan Ryhs-Meyers) lider av personlighetsklyvning och ju längre Cara behandlar patienten desto fler personligheter dyker upp. Caras skepsis till fallet övergår i skräck när en ny personlighet visar sig nämligen hennes avlidne make.

På pappret ser detta ut att vara en skräckfilmsälskares våta dröm. Bra skådisar och en relativt orginell story (även om man sett varianter på temat tidigare). Men ack så tråkig film, vad som fattas vet jag inte men filmen är sövande ( satt och nickade till vid upplösningen ).Jag blir helt enkelt inte engagerad och vare sig spänning eller skräck vill infinna sig, t.om skådespelarna verkar ha riktigt tråkigt trots att de får betalt.

Regi: Mårlind/Stein

Skådespelare: Jonathan Ryhs-Meyers, Julianne Moore

Betyg: 4/10

Chloe (2009 usa)

En kvinna misstänker att hennes man är otrogen och hyr en call-girl för att förföra mannen vilket då skulle ge henne bevis för sina misstankar. Det hela utvecklar sig på ett sätt som kvinnan inte hade räknat med.

En ovanligt intetsägande och trist film. När man ser en film vill man att den ska förmedla någonting, skräck, trevnad, spänning, eftertanke etc, så icke Chloe. Filmen är inte dålig när det gäller regi, dialog och skådespeleri men den har absolut ingenting att förmedla en ganska märklig upplevelse t.om riktigt dåliga filmer lyckas åtminstone genera ilska och irritation. Jag är totalt likgiltig men bottenbetyg blir det inte, det är skådespelarna för bra för.

Regi: Atom Egoyan

Skådespelare: julianne Moore, Liam Neeson, Amanda Seyfried

Betyg: 2/10

Boogie nights (1997 usa)

Under porrfilmens guldålder (?) får vi följa ett antal personers öden och äventyr. I centrum för historien är den minst sagt välutrustade stjärnan Dirk Diggler (löst baserad på John Holmes).

Filmer av Paul Thomas Andersson (Magnolia, There will be blood) är alltid intressanta och brukar ha bra manus så även fallet med Boogie Nights. Den som som väntar sig mycket naket och porr kommer snabbt att bli besviken istället är den den ganska ömsint och lätt tragisk film om udda människor som finner någon form av gemenskap i en ovanlig bransch. Det är många bra skådespelare med i filmen: Julianne Moore, Mark Wahlberg, Don Cheadle m.fl t.om Burt Reynolds är riktigt bra i rollen som regissören Jack Horner, Anderson verkar ha dammsugit upp halva  Hollywood när han rollbesatte filmen. Väl värd att se och som bonus får man coola kläder och frisyrer åtminstone i början innan handlingen går över till 80-tal med axelvaddar och annat otyg.

Regi: Paul Thomas Andersson

Skåpdespelare: William H Macy, Heather Graham

Betyg: 9/10

Evolution (2001 USA)

En meteor störtar i Arizona det visar sig att meteorens innehåll utvecklar sig i en rasande fart från insekter till primater och civilisationens undergång är nära.  Till mänsklighetens hjälp kommer ett par avdankade forskare samt en misslyckad brandman. Tyvärr slåss de inte bara mot utomjordlingarna utan även (som vanligt) millitärer som inte vill lyssna på forskarna.

Filmen om nu har ett par år på nacken brukar få oförtjänt dålig kriktik, visst, tidvis är den riktigt fjantig med på det hela är det riktigt roligt samt att filmen har med en del riktigt bra skådespelare t.ex Julianne Moore och Arkiv X bekante Duchovny. Står man ut med fjantigheterna så har man en trevlig stund.

Regi: Ivan Reitman

Skådespelare: Julianne Moore, David Duchovny

Betyg: 5/10