Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

Before midnight (2013 USA)

before-midnight-movie-poster-1På kort tid har jag nu följt det här parets öden. Om det är till fördel att ha sett de tre filmerna rask takt eller inte är svårt att bedöma. Genom att ha sett filmerna under loppet av ett par veckor får jag en helhetsbild som kanske gått förlorad om jag väntat nio år mellan varje film, å andra sidan torde det vara en ganska skön känsla att få åldras i takt med det fiktiva filmparet Jesse och Celine.

Som brukligt har det passerat nio år sedan vi sist lämnade de två i Celines lägenhet i Paris. Before Midnight startar med att Jesse lämnar sin son på flygplatsen då han ska åka hem till sin mor i Chicago. Familjen har tillbringat sommaren på en författarkoloni i Grekland och de ska tillbringa sin sista natt ifred från barn på ett hotellrum då några bekanta passar dessa.

Har man sett de tidigare filmerna känner man snabbt igen sig. Jesse och Celine diskuterar, talar och pratar oupphörligen. Jag begär inget annat och är därför mycket nöjd med filmen. Dramat är uppdelat i fyra akter som består av en biltur , en middag, en promenad och vistelsen på hotellrummet. Det låter inte speciellt upphetsande men samtalet mellan Jessse och Celine flyter på och iom att jag lärt känna dessa två personer så väl är min koncentration på topp för att hinna med  att uppfatta allt som hänt under de nio år som förflutit. Det känns inte längre som att det är Hawke och Delpy som spelar två karaktärer, de är helt enkelt Jesse och Celine.

Filmens svagaste stund är nog middagsscenen. Den var inte tråkig men filmen tappade lite sin spontana känsla och samtalen kring bordet kändes en aning uppstyltade. Det var lite som att var och en av karaktärerna kring bordet satt och väntade på sin tur att få tala. Middagssamtalet präglades inte riktigt av den spontanitet och äkthet som jag blivit bortskämd med. Filmen bjuder även på ett utsökt och magnifikt gräl som var otroligt underhållande, en höjdpunkt i triologin.

Magin från den första filmen är helt borta och berättelsen har övergått från en bitterljuv historia till en grå vardag även om miljön är ett soligt Grekland. Jag hade en trevlig om än stormig stund tillsammans med två fiktiva personer som jag nästan kan räkna in i min bekantskapskrets. Jag skulle dock akta mig noga för att ge mig in i en argumentation med någon av de två. Jag skulle vara chanslös.

Jag förutsätter att det kommer en fortsättning om nio år, nej jag kräver det.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 8/10

Before Sunset (2004 USA)

before-sunsetDet har gått nio sedan vi träffade Jesse och Celine. Jesse är i Paris för att lansera en bok då hon plötsligt dyker upp i bokhandeln där han sitter och ger intervjuer. De två har bara eftermiddagen på sig då Jesse ska med ett plan till staterna på kvällen.

Jag väljer att behandla filmens handling mycket kort då jag inte vill förstöra för de som inte sett den här filmen men en del saker kan jag behandla utan att avsölja för mycket av storyn.

Det är inte bara i filmens värld det gått nio år även skådespelarna och regissören har också åldrats nio år. I Before Sunrise var Hawke och Delpy två unga skådespelare som hade framtiden för sig. När den här filmen producerades hade Hawke upplevt en uppslitande skiljsmässa med skådespelerskan Uma Thurman. Delpys liv har jag inte lika bra koll på men hon har säkert gått på en och annan törn under det knappa decennium som passerat mellan filmerna. Åren som gått har gjort att lite av magin och oskuldsfullheten som präglade Before Sunrise falnat något. Både karaktärerna och skådespelarna har tvingats inse livets realiteter på både gott och ont. Samtalen mellan de två är i den här filmen mer jordnära och man har en verklighet med en och annan krossad illusion att förhålla sig till. Detta gör att jag som tittare kan kanske känna igen mig mer i parets diskussioner och relatera mer till deras tankar och känslor. Jag har i vart fall mer gemensamt med Jesse och Celine 2004 än de två ystra och pretiösa ynglingarna som gick gata upp och ned i Wien 1995.

Detta gör att filmen tappar lite av den magi och lite vemodiga känsla som jag upplevde i den första delen. Jag känner också att den bitterljuva stämningen som uppstod då de två som skiljdes åt på tågstationen i Wien 1995 förtas lite. Det var delvis ovissheten som gjorde att Before sunrise växte till oanade höjder i.o.m Before sunset får man som tittare facit på vad som skedde och ibland kan det kännas bättre att sväva i ovisshet.

Trots mina invändningar är detta ett alldeles litet underbart projekt som regissören Linklater kokat ihop tillsammans med de två skådisarna Hawke och Delpy. Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg. Närmare bestämt nu på fredag – åtminstone om man inte bor på landsorten.

En kort observation: Har inte Ethan Hawke ohälsoamt många tänder i sin käft? Han ser ser ständigt hungrig ut.

Tilägg: Nu ska jag inte vara allt för grinig då det visar sig – hör och häpna att filmen går upp i Karlstad 🙂 Däremot får jag vänta på Riddick och Vin Diesel (som jag i ärlighetens namn var mer sugen på) 😉

Regi: Richard Linklater

Betyg: 8/10

Before Sunrise (1995 USA)

before-sunrise-movie-poster-01Jesse är på väg med tåg till Wien för att ta ett flyg tillbaka till USA. På samma tåg sitter Celine på väg hem till Paris efter ett besök i Budapest.  De två börjar småprata med varandra och finner varandra direkt. Jesse föreslår att Celine gör honom sällskap i Wien under dagen och natten tills han ska ta sitt morgonflyg hem. Hon beslutar sig för att göra honom sällskap.

C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat. Skådisarna är dock duktiga speciellt Julie Delpy som spelar Celine. Wien är fint filmat och berättelsen tar sig lite mot slutet så helt bortkastad tid var det inte. Frun uppskattade filmen avsevärt mer, hon kanske såg något som jag inte uppfattade? Jag kan vara lite trög ibland och i det här fallet var jag sengångartrög.

Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två. Jesse menar att de två under dygnet i Wien lämnar den verkliga världen och kliver in i ett låtsatsuniversum där bara de två exsisterar och interagerar med varandra och visst är det så. Det förklarar den något osannolika bilden av Wien. Nu har jag iofs aldrig besökt staden men jag misstänker att uppsjön av spåkärringar, magdansöser, sceniska bilder, poeter och vänliga bartendrar ger en något förskönande bild av staden. När de två skiljs åt vid tåget är man som tittare osäker om de kommer mötas igen. Filmens sista scener är otroligt bra när man visar de platser som paret besökte i Wien under eftermiddagen och natten. Då var det magiska platser, i dagljuset är det bara tomma bänkar och gator och magin har likt berättelsens huvudpersoner lämnat filmen.

Before sunrise var en film som behövde lite tid hos mig innan den satt sig. Filmen har en touch av vemod då de två bara har en dag och man anar att det är allt de har – en dag som de alltid kommer bära med sig men aldrig kommer få uppleva igen. För mig förmedlar filmen den känslan man själv kan ha över att man i livet har upplevt ögonblick som varit speciella och aldrig kommer igen. När man upplevde dessa stunder visste man inte att de var unika det är först när man fått perspektiv och tid passerat som man inser att man upplevt något speciellt.  I Before sunrise VET Jesse och Celine att de upplever ett unikt ögonblick i sina liv som troligen kommer att forma deras framtid på gott och ont. Då jag är svag  för filmer och berättelser som skänker en viss bitterljuv och vemodig känsla fann den här filmen naturligtvis sin plats hos mig, det tog bara lite tid då berättelsens kärna stundtals doldes av pretentiöst pladder.

Betyget blir svårt. När jag såg/upplevde filmen förstod jag inte hur bra den var och det var ingen vidunderlig upplevelse under tiden jag såg den. Jag kan dra paralleller till 500 days of Summer som jag fann vara ”helt ok” till en början men som sedan växt till oanade höjder. Before sunrise har letat sig in i hjärtat på mig och jag kommer inte att glömma den så jag sticker ut hakan och delar ut årets första 10:a.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 10/10