The Ghost in the shell (2017 USA)

Ghost in the shell bygger på en en japansk anime med samma namn som tydligen är/var mycket populär så det var nog bara en tidsfråga innan den storyn blev whitewashad av amerikanerna. Scarlett Johansen spelar här Major en cyborg som är den första av sitt slag. När hennes familj utplånades i terrorattack lyckades man rädda hennes hjärna och har stoppat in den i en robotkropp och Major arbetar nu som någon sorts supercybersnut. När någon börjar mörda ledande vetenskapsmän i företaget som skapade henne leder utredningen till obesvarade frågor om Majors förflutna och det börjar bli svårt för cyborgen att veta vad som sant eller inte.

Första halvan av filmen satt jag som förtrollad. Musiken var fantastisk och den futuristiska världen med stora reklamskyltar i 3D, trånga gränder och polerade ytor var riktigt häftig att se. Storyn var medryckande och det var ett gäng bra actionscener som satte lite fart på storyn. Ungefär någonstans i mitten av filmen hade jag dock sett mig mätt på allt visuellt lulllull och berättelsen om Majors identitet och vem som egentligen är skurk i filmen blev allt mer ointressant. När jag då riktade min uppmärksamhet mot annat än den futuristiska världen lade jag märke till en detalj som blev förödande för resten av titten, nämligen Johansens mycket märkliga gångstil. Hon liksom lufsar fram, här har vi en cyborg som studsar mot väggar, slår frivolter i luften och kan en himla massa akrobatiska trick och så går hon som björnen Baloo? Ett mysterium som allteftersom filmen rullade på gäckade mig mer än Majors identitet.

Omdömet blir en snygg film som blir lite tjatig i längden men som en ofrivillig (?) bonus bjuds man på en av filmhistoriens märkligaste gångstilar.

Regi: Rupert Sanders

Betyg: 4/10

Andra filmspanare åsikter om filmen

Sofia

Filffi

Henke

Godzilla (2014 USA)

Godzilla_(2014)_posterPå hemväg efter filmen funderar jag över hur det kommer sig att jag inte blir mer upphetsad över en film som innehåller monster som fightas, explosioner, raserade städer och en och annan snygg scen. Filmen Godzilla börjar bra. I förtexterna körs det gamla journalfilmer från femtiotalet och man börjar ana att det rör sig om någon form av konspiration. Berättelsen hoppar sedan fram till 1999 där det sker en olycka på ett kärnkraftverk i Japan  för att sedan ta ett sista skutt framåt i tiden till 2014. Ford Brody är nyss hemkommen från Afghanistan(?) när han får ett telefonsamtal som rör hans far. Pappan har blivit arresterad då han försökt smita in på området för kärnkraftsolyckan 1999. Sonen får packa sin väskor igen, lämna fru och barn för att hämta hem sin far. Hemresan blir dock inte så enkel då pappan är övertygad om att man mörkar vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen 1999. Det står snart klart att det är en konspiration av globala mått som involverar både monster och atombomber.

Godzilla har ett helt ok manus om man nu accepterar lite logiska kullerbyttor och monster på hundra meter samt att Godzillas medverkan var lite vag, han/hon spelar konstigt nog andrafiolen i filmen. Den första halvtimmen är bra men sedan tappar filmen fart trots en hel del maffiga scener som är bra för stunden. Om jag skulle jämföra Godzilla med Jurassic park är det en sak som skiljer de två filmerna åt. I den sistnämnda filmen bryr jag mig om människorna blir dinosauriemat eller inte. När det rör Godzilla kan ödlan käka upp hela skådespelarensemblen om den så vill och jag skulle inte ens höja på ögonbrynen. Troligtvis skulle denna handling vara till filmens fördel då man av någon oklar anledning har valt att skänka filmens huvudroller till Aaron Taylor-Johnson och Elizabeth Olsen Jag har stött på gråsuggor i mina rabatter med större personlighet Till på köpet har paret man ska tänkas bry sig om begåvats med ett barn som ger ett svagbegåvat intryck (absolut en kandidat för ödlemat om jag fick bestämma). Man har trots allt en hel den bra skådisar i filmen tex Bryan Cranston och Juliette Binoche men de ges ingen chans att få glänsa då allt ljus faller på det trista paret. Så det enkla svaret på den inledande frågan blir: Det spelar ingen roll hur mycket pengar och datorkraft man pumpar in i en film om de mänskliga karaktärerna inte lyckas väcka några känslor hos tittaren. Filmen är en besvikelse men en välgjord sådan och gillar man slagskepp och helikoptrar blir man nog glad för de har mer speltid än filmens monster.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10