Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

Annonser

Braven (2018 Kanada)

Jason Momoa spelar den rekorderlige skogshuggaren Joe Braven. Joe verkar vara en schysst arbetsgivare och bra familjefar. Hans enda problem är att hans far (Stephen Lang) efter en olycka börjat visa tecken på en ökande förvirring. Då pappan i obevakade ögonblick smiter ned till den lokala baren där visiterna ofta urartar till slagsmål känner Joe att han måste tala ut med sin far om situationen. De två åker upp till familjestugan för att rensa luften. Det som ställer till det för far och son är att ett gäng knarksmugglare beslutat sig för att använda stugan till att förvara ett parti knark. Kort efter att familjen Braven upptäckt knarket anländer skurkarna som naturligtvis inte vill ha några vittnen till sina skumraskaffärer.

Hur det kommer att gå lär väl ingen tveka om trots att det är ett tiotal sinistra brottslingar utrustade med k-pistar är de ganska så chanslösa mot en Momoa utrustad med pilbåge, yxor och en björnfälla. Braven är inte en film man kollar in för att se något djupsinnigt eller nyskapande, det är en film som håller vad det utlovar, lite lättsmält skogsaction.

Det som ger filmen lite extra plus i kanten är miljön som är snötäckt skog samt att Momoa var förvånansvärt bra i huvudrollen. Han funkar riktigt bra i scenerna med sin familj och han känns inte alls malplacerad i rollen som familjefar. Vidare ger han inte intrycket av att vara helt oövervinnerlig i sin kamp mot knarkgänget vilket gör att även om man vet ungefär hur det kommer gå så blir filmen i sina stunder lite småspännande. Klart sevärd rulle om man är sugen på genren.

Regi: Lin Oeding

Betyg: 6/10

Cannibal girls (1973 Kanada)

Man kan ställa sig frågan varför man ser filmer som man vet är dåliga. Många gånger blir svaret att man undrar om filmen i fråga verkligen är så dålig som det påstås – och det är den oftast. I mitt fall är det många gånger andra anledningar som lockar till titt. Filmen Gymkata väckte mina tankar över hur man lyckas med att kombinera gymnastik med karate (utmärkt visade det sig). I Slugs vandrade mina funderingar kring området hur saktfärdiga sniglar överhuvudtaget skulle kunna utgöra en fara för allmänheten (det kunde de visst men med viss filmisk kreativitet) och Troll 2 kände jag bara ett oförklarligt behov av att se. Ingen av ovanstående filmer är bra men de ligger kvar avsevärt längre i mitt sinne än en valfri blockbuster. Då kvarstår frågan vad lockade mig till att lägga 90 minuter på rullen Cannibal girls? Som så många gånger blir svaret Fiffi.

I hennes inlägg om filmen var det något i texten som fick mig att fundera. Vad var det för hisklig sminkning skådisen Eugene Levy hade? Varför var det bara kannibaltjejer och inga kannibalkillar? Dessa små saker räckte för att väcka min nyfikenhet och jag kunde inte få själslig ro förrän jag sett filmen.

Naturligtvis var inte filmen bra men Eugene Levys klädsel och sminkning(?) är ett filmhistoriskt kapitel för sig. Även skådisen Ronald Ulrich i rollen som kannibaltjejernas ledare är väl värd att nämna. Han glider runt i filmen på ett överdramatiskt maner där mina tankar vandrar till Kungliga Dramaten och Jarl Kulle. Man bjuds också på härliga frisyrer, 70-tals inredning och annat smått och gott som hör decenniet till. När jag summerar min upplevelse blir det inte så pjåkigt. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med dessa blodtörstiga kvinnor och deras överspelande ledare. Men visst jag skulle nog inte rekommendera filmen till någon.

Vad filmen handlar om? Ett par får problem med bilen och hamnar i en håla där de stöter på kannibalkvinnorna som driver ett värdshus. Ungefär något i den stilen.

Regi: Ivan Reitman

Betyg: 3/10

Trench 11 (2017 Kanada)

Det finns ett par, tre skräckfilmsklichéer som jag är mycket förtjust i: Någon som går in i ett ett mörkt rum/källare/lada ropades ”Hallå är det någon där”, en lättklädd tjej som jagas i skogen och skriker på hjälp och slutligen den där olycksaliga dörren som inte får öppnas men som man av någon anledning gör allt i sin makt för bända upp.

Den här filmen från Kanada utspelar sig på dagen för 100 år sedan och infriar den tredje klichén med råge. Det första världskriget lider mot sitt slut när den engelska underrättelsetjänsten upptäcker ett okänt tyskt skyttegravskomplex. Man har aningar om att tyskarna haft något fuffens för sig under marken och skickar ut en liten expeditionsstyrka för att undersöka den tyska basen. Klart att tyskarna haft något lurt för sig och naturligtvis kommer ett korkat befäl i den lilla styrkan göra något dumt så man man får springa för livet i gångarna under marken.

Filmens första halva är bra. Vi tittare vet att det kommer gå åt fanders men inte riktigt hur eller vad det är som döljer sig under ytan så spänningen över det okända håller mitt intresse uppe. Väl under marken är det också rysligt tack vare att miljön i sig själv är ytterst obehaglig. När så den olycksaliga dörren som inte för öppnas väl bänts upp tappar filmen fart. Förväntningarna uppfylls inte, visst blir det stundtals spännande och storyn håller men regissören/manusförfattarna tappar liksom bollen och på något märkligt vis känns det som tempot vrids ned istället för upp. Filmen som sådan tar sig i mål med hedern i behåll men problemet är nog att jag hade väntat mig mer.

Regi: Leo Scherman

Betyg: 4/10

Fiffis och Sofias val för dag kan ni läsa om här och här

 

The Void (2016 Kanada)

Den här filmen har det snackats om på olika skräckfilmsforum så jag blev lite nyfiken och fick en ganska så sanslös och äcklig film som gav mig rejäla 80-tals vibbar med en touch av John Carpenter. Inte illa!

En sen kväll stöter polismannen Daniel på en skadad man ute på landsvägen. Då han verkar vara ganska illa däran kör han honom till det närmaste sjukhuset trots att det är underbannat då man håller på att flytta efter en brand i källaren. Vid ankomsten är det skralt med hjälp, en doktor, en praktikant samt en sjuksköterska som till på köpet är Daniels ex. Det hade varit trevligt med en bättre bemanning med tanke på att sjukhuset hux flux är omringat av folk i vita kåpor och det är inte KKK som kallat till ett spontant möte.. De verkar ha följt efter den skadade mannen men varför är en fråga som tyvärr, om man har sjukhuspersonalen i åtanke, har besvarats innan natten är slut.

Här är det fullt ös. Slafs, monster, galna vetenskapsmän, en gnutta Cthulhu, tentakler, kultister och annat som hör genren till. Mot slutet är jag lite osäker på hur allt hänger samman och varför folk gör som de gör men det spelar ingen roll då filmen som sådan är grymt underhållande. Ett extra plus är att man verkar ha skippat eller åtminstone varit sparsam med CGI och jobbat med modeller som i de flesta fall är både äckliga och välgjorda. Bra tempo, någorlunda originell story, bra effekter, av och till riktigt spännande och klart godkända skådisar gör detta till en av de bättre skräckisar på senare tid även om det ballar ut lite mot slutet. Rekommenderas.

Regi: Jeremy GillespieSteven Kostanski

Betyg: 7/10

Final girl (2015 Kanada)

Premissen inte alls illa för de som gillar s.k hämndfilmer. Ett gäng rikemansslynglar roar sig med att locka ut tjejer i skogen för att jaga och mörda dem. De kidnappar en tös för mycket då hon är tränad i att döda. Kanske inte det mest djuplodande manus men det verkade vara en film som skulle kunna tilltala min reptilhjärna.

Bortsett från filmens ide finns det inget gott att säga om denna usla rulle. Skådisarna suger trots att både Breslin och Bentley vanligtvis är helt ok men med ett manus och en regi från soptippen har de liksom inget att komma med. Filmens rollfigurer är helt ointressanta, scenografin är skrattretande den består av ett tomt garage (?), ett fik och en himla massa träd och dimma. Slutligen verkar manuset vara skrivet av någon som inte har en susning om hur man berättar en historia utan rör till det hela och dödar all form av dramaturgi, något som när man har en story som denna borde vara en simpel walk in the park.

Kort och gott en riktigt djävla usel film.

Regi: Tyler Shields

Betyg: 1/10

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

Bite (2015 Kanada)

7aacd3c79f6036d7916484dbacb8138fCasey ska gifta sig och åker med sina väninnor till Costa Rica på möhippa. Det är party, skratt, dans och sång. När tjejerna tar ett dopp i en sjö blir Casey biten av något men tänker inte speciellt mer på detta till en början. Väl hemma blir det dags att planera bröllopet men hon känner sig inte riktigt frisk och snart börjar hennes kropp att förändras. Man skulle säga att Casey förändras från en babe till en bug (kunde bara inte låta bli).

Hå hå ja ja man skulle kunna säga att Bite är ungefär som Flugan fast bara så mycket sämre. Ryktet säger att folk svimmat när de sett filmen och jag undrar om det berodde på filmens kvalité och inte av alla kroppsvätskor, spyor och annat slafs eller så var det en mycket känslig biopublik. Det är usla skådisar och en hel del ladugårdsstora hål i plotten. Effekterna är ganska snygga men filmen är alldeles för korkad för min smak. Min största invändning, och det brukar jag ha inför filmer som rör folk som blir sjuka: Varför går man inte till doktorn när man håller på att spy upp sitt innanmäte?

Regi: Chad Archibald

betyg: 2/10

Turbo kid (2015 Kanada/Nya Zeeland)

turbokid_posterNågon har beskrivit Turbo kid som Mad Max på BMX och det stämmer väl. Här snackar vi superduperlågbudgetfilm men helt oäven är inte filmen. Berättelsen utspelar sig efter katastrofen och dramats huvudperson är The Kid en ung kille som lever ensam i en håla och samlar på saker och ting från det förflutna. Han blir motvilligt kompis med den halvgalna tjejen Apple och när hon blir kidnappad av den lokale krigsherren Zeus ser sig The Kid nödgad att hoppa upp på sin cykel och rädda henne.

Som sagt det är lågbudget men filmen är gjord med mycket hjärta och med det kan man åtminstone i min bok komma ganska långt. Det är billigt gjort men gänget bakom filmen har lyckats med ganska små medel att skapa en illusion av en postapokalyptisk framtid. Filmen är kanske inte värst spännande och cykeljakter är inte att föredra framför biljakter om man säger som så men den underhåller för stunden och skaparglädjen smittar av sig. Skådisarna är ok med veteranen Michael Ironside som mest kända namn. Laurence Leboeuf som spelar Apple är till en början oerhört påfrestande men jag vande mig efter ett tag och när man fick hennes bakgrundshistoria förklarad blev beteendet lite en anings mer uthärdligt. Så klarar man av lågbudget, cyklar (budget tillät nog inte bilkörning) och en något påfrestande rollfigur är Turbo kid en relativt intressant uppvisning i att det går att koka en soppa på en spik.

Regi: François Simard, Anouk Whissell

Betyg: 5/10

A Christmas horror story (2015 Kanada)

A.Christmas.Horror.Story(2015)Idag är det första advent och var söndag fram till jul har jag åtminstone ambitionen att bjuda på en julfilm. Först ut är den kanadensiska episodskräckisen A Christmas horror story. Vi bjuds på fyra smårysliga berättelser som länkas samman av en radiopratare som spelas av legendaren William Shatner.

Tre ungdomar slinker in på en skola för att filma en mordplats på årsdagen av det än så länge olösta fallet. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

En familj är på väg hem efter ett misslyckat besök hos en släkting. Bilen får sladd och motorstopp på en öde landsväg. Familjen väljer av någon outgrundlig handledning att ta en ”genväg” genom skogen. Att det är en dålig ide är onödigt att påpeka.

Tredje berättelsen rör en familj som knycker en julgran i skogen. När man kommer hem märker föräldrarna att det är något fel på deras son då han agerar märkligt. Är det överhuvudtaget rätt barn de fått med sig hem från sin julgransknyckartur

Slutligen besöker vi nordpolen och tomten som har stora problem. Han Nissar har nämligen förvandlats till blodtörstiga zombies och tomtefar tvingas slakta sin arbetskraft.

Detta är inte en bra film men den var underhållande på sitt eget lilla vis och Shatner är alltid sevärd. Den dög för stunden och trots sitt våldsamma tema fick man trots allt lite julstämning.

Regi: Grant Harvey m.fl

Betyg: 4/10

 

Afflicted (Kanada 2013)

Afflicted_2_24_14Derek lever på lånad tid då han drabbats av någon form av hjärnsjukdom. Med lite tur kan han ha ett långt liv framför sig men kan även falla död ned vilken dag som helst. Då Derek alltid älskat att resa bestämmer han och hans vän Clif att göra en jorden runt resa trots Dereks sjukdom. De två kommer att dokumentera resan live och lägga upp sina äventyr på nätet. Första stoppet är Spanien och vi som kan vår skräckgenre vet att vår världsdel och amerikaner inte alltid kommer så bra överens (The Shrine, Hostel, En amerikansk varulv i London etc etc ). Derek raggar upp en snygg tjej men istället för sex blir han överfallen och hittas skadad på hotellrummet. Clif vill vända hem men Derek är desperat då detta kanske är hans sista resa och övertalar sin vän att de ska fortsätta. Redan efter ett par dagar börjar Derek att uppträda märkligt, han har svårt att vistas i solen och spyr upp det han äter. Att det inte blir någon jorden runt tripp är nog överflödigt att berätta.

Foundfootage/handkamera/låtsasdokumentär har formligen översvämmat skräckfilmsmarknaden de senaste åren. Många avskyr tillvägagångssättet men turligt nog är jag förtjust i detta sätt att göra film. Det görs naturligtvis många skitfilmer och naturligtvis brukar logiken halta för vem hade inte släppt kameran när man springer för livet? Jag köper det trots allt och bara det inte blir hela havet stormar i filmupptagningarna finner jag denna subgenre förnöjsam då dess styrka ligger i att jag som tittare blir mer närvarande och sugs in i berättelsen.

Afflicted är en helt duglig skräckis med bra (men ökända) skådisar och effekter. Vad jag förstår är det filmens huvudrollsinnehavare som både skrivit och regisserat filmen. Ett gott hantverk. Tempot är högt och innehåller få döda stunder. Jag är osäker på vilken riktning historien ska ta och av och till är det lite småspännande. Min invändning skulle nog vara Derkes vän Clif som kanske agerar lite väl korkat men det hör också till genren. Jag hade definitivt kontaktat någon form av myndighet när min resekamrat kaskadspyr upp frukosten och får stora blåsor av att vistas i solljus.

Regi: Derek Lee, Clif Prowse

Betyg 6/10

End of the line (2007)

endlinepicEn sköterska tar sista t-banan hem då tåget plötsligt stannar mitt i tunneln. Det visar sig att en fanatisk grupp har bestämt sig för att döda så många människor som möjligt för att frälsa dom innan apocalypsen startar. Sköterskan och ett antal medpassagerare lyckas komma undan och försöker ta sig ut ur tunnelbanan med livet i behåll.

Filmen börjar mycket bra och jag ser fram emot en trevlig skräckstund men det varar bara en kvart.  Tyvärr är filmen bland det sämre jag sett på senare tid i denna genre. Det värsta är nog dialogen i kombination med de usla skådespelarna. Det hela slutar med att jag hejar på mördarna så att skiten ska ta slut. Effekterna är snygga men vad hjälper det.

Regi: Maurice Deveraux

Skådespelare: Illona Elkin, Nicolas Wright

Betyg: 2/10