David Cronenbergs son Brandon Cronenberg går i sin fars fotspår både när det rör arbetet som regissör och filmiska teman där samhällskritik mixas med s.k body horror. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att dagens film var regisserad av pappan.
I Possessor stiftar vi bekantskap med en hemlig organisation som mot betalning tar folk av daga. Metoden är sinnrik då man genom ett implantat tar över en persons sinne i det tilltänkta offrets närhet. Lönnmördaren styr kroppen till att utföra vad som verkar vara det perfekta brottet. Man ser även till att världen dör i samband med dådet. En av organisationens bästa mördare är en kvinna vid namn Tasya. Processen att ta över en annans persons hjärna är dock slitsam och egentligen borde Tasya vila upp sig men hon tar ett nytt uppdrag då betalningen är bra. Denna gång går något fel och det blir en sinnenas kamp mellan Tasya och hennes värd.
Inget fel på handlingen i Possessor och filmen har hyllats både här och där. Jag gillade utförandet och storyn. Mitt problem är att berättelsen inte griper tag i mig. Historien den vid en spännande ide och jag bryr mig inte speciellt hur det ska sluta för någon av dramats inblandade. Det kan vara som så att Brandon precis som sin far i sitt berättande blir lite väl klinisk och känslokall. Filmen har en kyla som alienerar mig under titten och filmen stannar vid att vara en intressant story men tyvärr inte så mycket mer. Originell film som om man gillar genren är värd en titt även om den inte funkade fullt ut för mig.
Regi: Brandon Cronenberg
Betyg: 5/10
På min lokala biograf hängde affischen till dagens rulle uppe som reklam för kommande filmer. Skogsbränder och lönnmördare fixar huvudpersonen Hannah men Covid rådde hon inte på. Filmen finns nu ute på nätet för den som vill se och det är klart man vill. Vildmarksaction går ofta hem hos mig och så även denna gång.
En familj som mer eller mindre har flytt civilisationen, bor under knappa förhållanden i en stuga ute i skogen. De är i stort sett självförsörjande men är beroende av de skinn som familjen säljer i den närmaste handelsboden. När en varg blir alltför närgången och vittjar fällorna försvinner familjens försörjning. Mannen lämnar fru och dotter ensamma i stugan för att spåra vargen. Under sin tur i skogen stöter han på något oväntat som kommer ställa till det rejält för familjen.
Än en gång får jag stifta bekantskap med folk på film som inte har sunda vätskor. Denna gång heter de Jenn och Alex. Av för mig obegripliga skäl anser de två att det bästa de kan göra med sin ledighet är att campa i naturen. Jenn är den vettigare av de två då det är Alex som övertalat henne till turen. Han har nämligen vuxit upp i området och vill visa henne den storslagna naturen. Att Alex är ett pucko inser vi tittare redan efter fem minuter då han anser sig inte behöva en karta då han känner till området. Det går som det går och slutar i gråt, panik och elände. Än en gång får jag vatten på min kvarn då mantrat ”naturen är bäst på tv-rutan” visar sig stämma.
När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.
En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.
När deras mor en natt blir galen måste de två syskonen Hansel och Gretel fly hemmet. Efter lite otrevligheter stöter de på ett hus i skogen där en gammal kvinna bor. Holda som kvinnan heter bjuder barnen att stanna i huset och i utbyte mot arbete får de mat och husrum. Hansel stortrivs men Gretel anar att det både ligger hundar begravda och även en och annan uggla i mossen.
Ett lyxigt lägenhetskomplex drabbas av en illasinnad parasit. När den väl fått fäste på sin värd drabbas blir dessa helt hämningslösa då parasiten kort och gott gör folk kåta. Snart är bostadshuset fullt av pilska lägenhetsinnehavare som rasar runt i sköna sjuttiotalskläder som raskt rivs av för att blotta fula 70-tals underkläder (samt en hel del bröst då filmen är gjord på 70 talet där BH verkade vara ett okänt koncept). Den enda som verkar kunna hejda smittan bostadshusets är doktor men istället för att ringa polisen eller smittskyddet väntar han träget på sin kollega som tillbringar halva filmen i en bil på väg till hyreshuset.
Ett gäng preppers åker på kurs över ett veckoslut. Kursen hålls hos en man som nog kan betecknas som en mästare på det här att förbereda sig inför den kommande undergången. Han har köpt upp 200 hektar vildmark och har där byggt kraftverk, växthus och annat som gör att han är mer eller mindre självförsörjande. Att katastrofen ska komma är alla kursdeltagarna övertygade om så det är ett sällskap som är mer eller mindre paranoida. Under kursen övar man sig på att flå djur, skjuta, göra egna minor och dela tips med varandra men så sker det ett missöde och plötsligt handlar veckoslutet om en reell kamp om överlevnad.
Regissören Renaud Gauthier verkar ha haft en enda ide han vill filmatisera nämligen Klintbergaren att någon illvillig djävul kilar fast ett vasst föremål i en vattenrutschbana för att folk ska skada sig. En ide som inte räcker värst långt men uppenbarligen kan man med lite god vilja bygga en hel långfilm på detta samt ge ett klatschigt namn: Aquaslash. Jag inte kan motstå en film med detta namn speciellt inte efter att min illvillige lillebror hintar om filmen och vet precis vilka ord han ska använda för att jag ska bli lockad att se spektaklet.
I en alternativ nutid (framtid?) föds det människor med krafter som manifesterar sig på olika vis. En del kan läsa tankar, andra alstrar elektricitet eller kyla osv. Till en början funkar det bra men efter en tid flyter den mänskliga egenskapen att ogilla det som är annorlunda upp till ytan och de som har krafter segregeras. De registreras får inga jobb m.m och blir en underklass i samhället. Conner kan alstra elektricitet men det hjälper honom inte mycket då han är i stort behov av stålar då hans mamma är svårt sjuk. Desperationen gör att han slår sig i slang med en grupp individer som har allt annat än rent mjöl i påsen och Conner blir en eftersökt person.
Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.
Jason Momoa spelar den rekorderlige skogshuggaren Joe Braven. Joe verkar vara en schysst arbetsgivare och bra familjefar. Hans enda problem är att hans far (Stephen Lang) efter en olycka börjat visa tecken på en ökande förvirring. Då pappan i obevakade ögonblick smiter ned till den lokala baren där visiterna ofta urartar till slagsmål känner Joe att han måste tala ut med sin far om situationen. De två åker upp till familjestugan för att rensa luften. Det som ställer till det för far och son är att ett gäng knarksmugglare beslutat sig för att använda stugan till att förvara ett parti knark. Kort efter att familjen Braven upptäckt knarket anländer skurkarna som naturligtvis inte vill ha några vittnen till sina skumraskaffärer.
Man kan ställa sig frågan varför man ser filmer som man vet är dåliga. Många gånger blir svaret att man undrar om filmen i fråga verkligen är så dålig som det påstås – och det är den oftast. I mitt fall är det många gånger andra anledningar som lockar till titt. Filmen 
FILMITCH 