Those Who Wish Me Dead (2021 Kanada)

På min lokala biograf hängde affischen till dagens rulle uppe som reklam för kommande filmer. Skogsbränder och lönnmördare fixar huvudpersonen Hannah men Covid rådde hon inte på. Filmen finns nu ute på nätet för den som vill se och det är klart man vill. Vildmarksaction går ofta hem hos mig och så även denna gång.

Hannah jobbar som rökdykare i Montana men mår för tillfället inte så bra då hon misslyckats med att rädda några campare under en skogsbrand. Likt Stallone i Cliffhanger får hon ett tillfälle att nå försoning när hon stöter på en ung kille i skogen. Han är på flykt undan två lönnmördare som i sin tur startat en rejäl skogsbrand för att avleda uppmärksamheten från sina aktiviteter. Hannah har nu en skogsbrand, unge och lönnmördare på halsen.

Filmen är regisserad av Taylor Sheridan som tidigare gjort b.la filmen Wind River och jämfört med den får nog dagens film ses som en lättviktare. Filmen underhåller för stunden men kanske inte så mycket mer. Helt ok action och framför allt bra skådisar. Jag får gona mig med den ständigt stabile Jon Bernthal samt Aidan Gillen och Nicholas Hoult i rollerna som lönnmördarna. Just de två sistnämnda var en positiv överraskning då de var oväntat kallhamrade och skyr verkligen inga medel för att lyckas med sitt uppdrag.

Filmen svaga kort är väl huvudrollsinnehavaren Angelina Jolie. Hon är en helt ok skådis men hon övertygar mig inte i rollen som Hannah. Jolie är alldeles för elegant  för att kunna lura i mig att hon har det jobbet hon har och till på köpet är hon tunn som en utsvulten kalv. Det finns inte en chans i min mentala karta att hon skulle kunna ge ett gäng lönnmördare en bra fight mitt i en skogsbrand. Hon blir ingen rökdykare bara för att man rufsar till håret och smetar lite sot i ansiktet på henne. Jolie känns helt enkelt avig i rollen.

Trots denna invändning funkar filmen över förväntan och är en finfin fredagsfilm om man vilka öka pulsen en smula.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 6/10

Hunter hunter ( 2020 Kanada)

En familj som mer eller mindre har flytt civilisationen, bor under knappa förhållanden i en stuga ute i skogen. De är i stort sett  självförsörjande men är beroende av de skinn som familjen säljer i den närmaste handelsboden. När en varg blir alltför närgången och vittjar fällorna försvinner familjens försörjning. Mannen lämnar fru och dotter ensamma i stugan för att spåra vargen. Under sin tur i skogen stöter han på något oväntat som kommer ställa till det rejält för familjen.

Hunter hunter är vad jag kallar för en oförsonlig film. Det är ingen munter historia och redan innan saker och börjar hända har jag lite ont i magen. Mannen har lite väl speciella idéer och verkar vara den som bestämt att de alla ska bo skogen. Frun längtar efter civilisationen och en konflikt mellan de två ligger hela tiden och lurar i bakgrunden. Detta hade räckt för en film men nu utvecklar sig Hunter Hunter till något helt annat och desto obehagligare.

Det är inte en fartfylld film, historien rör sig framåt i sakta mak utan för den skull bli tråkig. Det ligger hela tiden en obehaglig atmosfär över berättelsen och jag vet aldrig riktigt vad som ska ske eller hur allt kommer utvecklas. En hel del kan man naturligtvis ana sig till men historien tar som sagt en och annan oväntad vändning jag i vart fall inte var beredd på.

Lågintensiv spänning med en del slafs och bortsett från Nick Stahl för mig okända men bra skådisar. Väl värd en titt.

Regi: Shawn Linden

Betyg: 7/10

Backcountry (2014 Kanada)

Än en gång får jag stifta bekantskap med folk på film som inte har sunda vätskor. Denna gång heter de Jenn och Alex. Av för mig obegripliga skäl anser de två att det bästa de kan göra med sin ledighet är att campa i naturen. Jenn är den vettigare av de två då det är Alex som övertalat henne till turen. Han har nämligen vuxit upp i området och vill visa henne den storslagna naturen. Att Alex är ett pucko inser vi tittare redan efter fem minuter då han anser sig inte behöva en karta då han känner till området. Det går som det går och slutar i gråt, panik och elände. Än en gång får jag vatten på min kvarn då mantrat ”naturen är bäst på tv-rutan” visar sig stämma.

Det är en relativt obehaglig film även om den inte kommer med något nytt. Alex leder vägen och jag som tittare kan inte göra annat än att se på när den leder åt ett håll nämligen åt helvete. Det är väl först under filmens andra halva som det blir spännande men fram tills dess har filmen som sagt dragits med en obehaglig känsla som aldrig riktigt vill släppa. Rullen innehåller även ett par scener som gjorde att jag vred mig i soffan av obehag samtidigt som jag hojtade ”detta behöver ni inte visa”. Backcountry blir väl kanske inte en film som hamnar bland de oförglömligas skara men den är vad man säger: ”Helt ok.”

Efter filmen var jag dock nödgad att fråga min chef som är jägare om man kan springa ifrån en björn. Han bara skrattade och förklarade att när björnen väl börjar kuta är loppet kört. Tur för Jenn att den obligatoriska björnen som allt som oftast är med barrskogs-skräckisar inte visste om det.

Regi: Adam MacDonald

Betyg: 6/10

The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10

Gretel and Hansel (2020 Kanada)

När deras mor en natt blir galen måste de två syskonen Hansel och Gretel fly hemmet. Efter lite otrevligheter stöter de på ett hus i skogen där en gammal kvinna bor. Holda som kvinnan heter bjuder barnen att stanna i huset och i utbyte mot arbete får de mat och husrum. Hansel stortrivs men Gretel anar att det både ligger hundar begravda och även en och annan uggla i mossen.

Det är väl inte så mycket att orda om när det rör handlingen i denna film. Det är som namnet antyder en filmatisering av sagan om Hans och Greta. Det är inget Disney gulli-gull eller någon film man sätter sig ned och kollar på med barnen, filmen hamnar mer i fantasyskräck facket. Det är stämningsfullt och suggestiv musik. Inget fel på miljöerna och man har ändrat lite på historien så att den inte är alltför välbekant. Vidare är skådisarna dugliga så egentligen borde resultatet bli ganska så bra. Trist nog så är filmen ganska så tråkig. Storyn kommer liksom aldrig igång och när eftertexter rullar är min enda tanke typ: ”Jaha – så kan man sätta sprätt på en slant om man vill”

Regi:  Oz Perkins

Betyg: 3/10

 

Shivers (Kanada 1975)

Ett lyxigt lägenhetskomplex drabbas av en illasinnad parasit. När den väl fått fäste på sin värd drabbas blir dessa helt hämningslösa då parasiten kort och gott gör folk kåta. Snart är bostadshuset fullt av pilska lägenhetsinnehavare som rasar runt i sköna sjuttiotalskläder som raskt rivs av för att blotta fula 70-tals underkläder (samt en hel del bröst då filmen är gjord på 70 talet där BH verkade vara ett okänt koncept). Den enda som verkar kunna hejda smittan bostadshusets är doktor men istället för att ringa polisen eller smittskyddet väntar han träget på sin kollega som tillbringar halva filmen i en bil på väg till hyreshuset.

Det där med hämningslösheten får man nog ta med en nypa salt. Stöter en smittad man eller kvinna på ett tilltänkt offer av motsatt kön vankas det våldtäkt. Två män som möts börjar däremot slåss men rör det sig om två kvinnor blir det lesbisk hanky panky för hela slanten. Jösses vilken soppa,

Jag ska inte helt förkasta denna tidiga film av David Cronenberg . Det är gjord 1975 och hade han löpt linan ut och visat män som satte på varandra hade det troligtvis varit hans sista film men det är intressant att kvinnor som hånglar runt med varandra är mer accepterat än att män gör det.

Med tanke på filmens ålder och att regissören inte blivit varm i kläderna är Shivers trots en och annan knepighet helt ok. Det är lite spännande, finalen gillade jag och visst är de slemmiga parasiterna äckliga när de kommer krypande i jakt på nya offer. Sevärd om man förbereder sig på att filmen har ett antal år på nacken.

Regi: David Croneberg

Betyg: 5/10

Än en remake hos Sofia.

Innan undergången (2020 Kanada)

Ett gäng preppers åker på kurs över ett veckoslut. Kursen hålls hos en man som nog kan betecknas som en mästare på det här att förbereda sig inför den kommande undergången. Han har köpt upp 200 hektar vildmark och har där byggt kraftverk, växthus och annat som gör att han är mer eller mindre självförsörjande. Att katastrofen ska komma är alla kursdeltagarna övertygade om så det är ett sällskap som är mer eller mindre paranoida. Under kursen övar man sig på att flå djur, skjuta, göra egna minor och dela tips med varandra men så sker det ett missöde och plötsligt handlar veckoslutet om en reell kamp om överlevnad.

Först vill jag tacka Steffo som tipsade om filmen i podden Snacka om film för det här var bra skit. Innan undergången är en tight historia på endast 80 minuter. Den håller spänningen uppe hela tiden även innan det brakar loss. Då man har med folk som är mer eller mindre paranoida blir umgänget mellan personerna lite som att sitta på nålar. Jag vet inte när eller om någon av de inblandade kommer att tappa konceptet så det råder en tung atmosfär under filmens första halva. När det sedan blir action tar filmen ett par vändningar vilket gör att jag är relativt osäker på hur det hela ska sluta. Att rullen sedan utspelar sig i snötäckt vildmark gör inte saken sämre. Innan undergången är en kanadensisk b-film med okända skådisar väl värd en titt och ett bevis på att bra film inte alltid behöver betyda massa dollars och kända namn.

Regi:Patrice Laliberté

betyg: 7/10

Aquaslash (2019 Kanada)

Regissören  Renaud Gauthier verkar ha haft en enda ide han vill filmatisera nämligen Klintbergaren att någon illvillig djävul kilar fast ett vasst föremål i en vattenrutschbana för att folk ska skada sig. En ide som inte räcker värst långt men uppenbarligen kan man med lite god vilja bygga en hel långfilm på detta samt ge ett klatschigt namn: Aquaslash. Jag inte kan motstå en film med detta namn speciellt inte efter att min illvillige lillebror hintar om filmen och vet precis vilka ord han ska använda för att jag ska bli lockad att se spektaklet.

Av tradition sker skolans avslutningsfest på ett halvsunkigt vattenland. Skillnaden är att detta år har någon sinistra planer och gillrar en fälla alldeles lagom till den årliga kapptävlingen i vattenrutschbanan där prispengen är på 500 dollar!  Filmen börjar med det traditionella slashermordet av ungdomar som har sex på ovanliga platser – denna gång på toppen av vattenrutschbanan. Resten av speltiden är en enda lång utfyllnad i väntan på finalen med en himla massa konstiga rollfigurer som gestaltas av mediokra skådisar,

Då Gauthier som sagt har en scen att bygga sin långfilm kring måste han fylla ut tiden med något och det blir en förunderlig soppa han fixat ihop. Man kan knappt skilja de vuxna från ungdomarna då Aquaslash är en film där vuxenvärlden mentalt gjort sorti. Ägarna till vattenlandet ligger med skolungdomarna, delar ut knark samt står för en och annan misshandel. Skolungdomarna i sin tur festar och ligger runt som att det inte vore någon morgondag. Efter ett tag blandar jag mer eller mindre ihop alla rollfigurer och vet till slut nästan inte vem som gör är vem eller varför de gör som de gör. Ett smakprov på denna surrealistiska stämning är en förälder som smyger runt i buskarna och plötsligt har en bisarr hummermiddag med en av parkens ledare utan någon vidare förklaring. Ja detta var en film som satte griller i huvudet på mig. Den är så konstig att jag inte riktigt kan ge den bottenbetyg även om den förtjänar det.

Regissörens första film Discopathe handlar om en kille som blir seriemördare p.ga diskomusik om nu någon skulle få mersmak på filmer gjorda av  Renaud Gauthier.

Regi: Renaud Gauthier

Betyg: 2/10

Code 8 (2019 Kanada)

I en alternativ nutid (framtid?) föds det människor med krafter som manifesterar sig på olika vis. En del kan läsa tankar, andra alstrar elektricitet eller kyla osv. Till en början funkar det bra men efter en tid flyter den mänskliga egenskapen att ogilla det som är annorlunda upp till ytan och de som har krafter segregeras. De registreras får inga jobb m.m och blir en underklass i samhället.  Conner kan alstra elektricitet men det hjälper honom inte mycket då han är i stort behov av stålar då hans mamma är svårt sjuk. Desperationen gör att han slår sig i slang med en grupp individer som har allt annat än rent mjöl i påsen och Conner blir en eftersökt person.

Vad jag förstått är Code 8 en kortfilm som utvecklats till en långfilm genom crowfunding och man har verkligen fått valuta för pengarna. Manuset är tight och man slösar inte bort tiden på trams. Berättelsen tar fart på en gång och man lyckas att etablera den alternativa verkligheten väl samtidigt som historien inte känns framhetsad. Skådisarna var relativt ökända för mig men de sköter jobbet bra och man har anpassat effekterna efter budgeten så man gör det man kan med de resurser man har med ett klart godkänt resultat. Tankarna vandrade till Upgrade en annan sf-rulle som lyckas mer än väl på en liten budget.

Code 8 är troligtvis en film som flyger under radarn för många men det är en film som verkligen förtjänar en större publik. Tydligen har rullen gått tillräckligt bra för att det åtminstone ryktas om en tv-serie, något jag skulle titta på då man vill utforska den här världen mer.

Tackar Jojjenito för filmtipset.

Regi: Jeff Chan

Betyg: 7/10

Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

Braven (2018 Kanada)

Jason Momoa spelar den rekorderlige skogshuggaren Joe Braven. Joe verkar vara en schysst arbetsgivare och bra familjefar. Hans enda problem är att hans far (Stephen Lang) efter en olycka börjat visa tecken på en ökande förvirring. Då pappan i obevakade ögonblick smiter ned till den lokala baren där visiterna ofta urartar till slagsmål känner Joe att han måste tala ut med sin far om situationen. De två åker upp till familjestugan för att rensa luften. Det som ställer till det för far och son är att ett gäng knarksmugglare beslutat sig för att använda stugan till att förvara ett parti knark. Kort efter att familjen Braven upptäckt knarket anländer skurkarna som naturligtvis inte vill ha några vittnen till sina skumraskaffärer.

Hur det kommer att gå lär väl ingen tveka om trots att det är ett tiotal sinistra brottslingar utrustade med k-pistar är de ganska så chanslösa mot en Momoa utrustad med pilbåge, yxor och en björnfälla. Braven är inte en film man kollar in för att se något djupsinnigt eller nyskapande, det är en film som håller vad det utlovar, lite lättsmält skogsaction.

Det som ger filmen lite extra plus i kanten är miljön som är snötäckt skog samt att Momoa var förvånansvärt bra i huvudrollen. Han funkar riktigt bra i scenerna med sin familj och han känns inte alls malplacerad i rollen som familjefar. Vidare ger han inte intrycket av att vara helt oövervinnerlig i sin kamp mot knarkgänget vilket gör att även om man vet ungefär hur det kommer gå så blir filmen i sina stunder lite småspännande. Klart sevärd rulle om man är sugen på genren.

Regi: Lin Oeding

Betyg: 7/10

Cannibal girls (1973 Kanada)

Man kan ställa sig frågan varför man ser filmer som man vet är dåliga. Många gånger blir svaret att man undrar om filmen i fråga verkligen är så dålig som det påstås – och det är den oftast. I mitt fall är det många gånger andra anledningar som lockar till titt. Filmen Gymkata väckte mina tankar över hur man lyckas med att kombinera gymnastik med karate (utmärkt visade det sig). I Slugs vandrade mina funderingar kring området hur saktfärdiga sniglar överhuvudtaget skulle kunna utgöra en fara för allmänheten (det kunde de visst men med viss filmisk kreativitet) och Troll 2 kände jag bara ett oförklarligt behov av att se. Ingen av ovanstående filmer är bra men de ligger kvar avsevärt längre i mitt sinne än en valfri blockbuster. Då kvarstår frågan vad lockade mig till att lägga 90 minuter på rullen Cannibal girls? Som så många gånger blir svaret Fiffi.

I hennes inlägg om filmen var det något i texten som fick mig att fundera. Vad var det för hisklig sminkning skådisen Eugene Levy hade? Varför var det bara kannibaltjejer och inga kannibalkillar? Dessa små saker räckte för att väcka min nyfikenhet och jag kunde inte få själslig ro förrän jag sett filmen.

Naturligtvis var inte filmen bra men Eugene Levys klädsel och sminkning(?) är ett filmhistoriskt kapitel för sig. Även skådisen Ronald Ulrich i rollen som kannibaltjejernas ledare är väl värd att nämna. Han glider runt i filmen på ett överdramatiskt maner där mina tankar vandrar till Kungliga Dramaten och Jarl Kulle. Man bjuds också på härliga frisyrer, 70-tals inredning och annat smått och gott som hör decenniet till. När jag summerar min upplevelse blir det inte så pjåkigt. Jag hade en ganska så trevlig stund tillsammans med dessa blodtörstiga kvinnor och deras överspelande ledare. Men visst jag skulle nog inte rekommendera filmen till någon.

Vad filmen handlar om? Ett par får problem med bilen och hamnar i en håla där de stöter på kannibalkvinnorna som driver ett värdshus. Ungefär något i den stilen.

Regi: Ivan Reitman

Betyg: 3/10

Trench 11 (2017 Kanada)

Det finns ett par, tre skräckfilmsklichéer som jag är mycket förtjust i: Någon som går in i ett ett mörkt rum/källare/lada ropades ”Hallå är det någon där”, en lättklädd tjej som jagas i skogen och skriker på hjälp och slutligen den där olycksaliga dörren som inte får öppnas men som man av någon anledning gör allt i sin makt för bända upp.

Den här filmen från Kanada utspelar sig på dagen för 100 år sedan och infriar den tredje klichén med råge. Det första världskriget lider mot sitt slut när den engelska underrättelsetjänsten upptäcker ett okänt tyskt skyttegravskomplex. Man har aningar om att tyskarna haft något fuffens för sig under marken och skickar ut en liten expeditionsstyrka för att undersöka den tyska basen. Klart att tyskarna haft något lurt för sig och naturligtvis kommer ett korkat befäl i den lilla styrkan göra något dumt så man man får springa för livet i gångarna under marken.

Filmens första halva är bra. Vi tittare vet att det kommer gå åt fanders men inte riktigt hur eller vad det är som döljer sig under ytan så spänningen över det okända håller mitt intresse uppe. Väl under marken är det också rysligt tack vare att miljön i sig själv är ytterst obehaglig. När så den olycksaliga dörren som inte för öppnas väl bänts upp tappar filmen fart. Förväntningarna uppfylls inte, visst blir det stundtals spännande och storyn håller men regissören/manusförfattarna tappar liksom bollen och på något märkligt vis känns det som tempot vrids ned istället för upp. Filmen som sådan tar sig i mål med hedern i behåll men problemet är nog att jag hade väntat mig mer.

Regi: Leo Scherman

Betyg: 4/10

Fiffis och Sofias val för dag kan ni läsa om här och här