Raw (2016 Frankrike)

Justine följer familjetraditionen och börjar på samma veterinärskola där hennes föräldrar tidigare gått och där även storasystern Maxine går. Familjen är vegetarianer ut i fingerspetsarna och Justine har aldrig smakat kött. Som ny på skolan utsätts hon och hennes kurskamrater för nollning och under dessa ritualer kommer det sig att hon råkar smaka kött. Där och då väcks ett begär hos Justine efter mer kött och den tidigare så timida vegetarianen börjar tappa allt mer kontroll då hennes begär efter kött växer sig allt starkare.

Denna franska film följer den galliska skräcktraditionen av slafs och äckel och bjuder b.la på följande godbitar: Rå kycklingfilé´, hjärnslafsande, kannibalfight, hundobduktioner och uppkräkning av hår. Det är en riktigt äcklig historia men samtidigt lite ömsint då man verkligen känner med Justine som verkar vara en schysst tjej som bara vill passa in. Vidare är dynamiken mellan Justine och hennes syster Maxine intressant då de verkar hysa en slags hatkärlek till varandra så filmen har mer att erbjuda än äckliga scener som fick mig att vända bort blicken vid ett par tillfällen.

Raw blir aldrig spännande men däremot håller den mitt intresse uppe då jag undrar över hur det ska gå för Justine och hennes syster som f.ö visar sig ha samma tendenser och introducerar sin lillasyster i en ganska så riskfull metod att få tag i färskt kött. Att kalla Raw för en renodlad skräckis känns fel. Jag skulle nog vilja kalla filmen för ett drama med en hel del äckliga sekvenser. Filmen är iofs obehaglig då den spelar på våra känslor för att tappa kontrollen så efter lite velande mellan genrebeteckningar kommer jag nog fram till att Raw är ett skräckdrama.

Franska skräckisar har det varit lite si och så med de senaste åren om man bortser från duon/paret (?) Julien Maury, Alexandre Bustillo suveräna filmer men Raw är ett steg i rätt riktning och jag hoppas nu att fransmännen ånyo börjar producera rejäla skräckisar igen då dessa filmer har en förmåga att krypa under skinnet på mig.

Regi: Julia Ducournau

Betyg: 7/10

We are what we are (2010 Mexiko)

Den här filmen hade jag turen att vinna i en tävling som Filmmedia hade. Jag hade hört talas om den tidigare och då kannibaler väcker vissa oroskänslor hos mig väcktes naturligtvis ett intresse för filmen hos mig.

Historien utspelar sig i en av världens största städer, Mexico City. En familj bestående av mor, far och tre barn lever på att reparera klockor, ett arbete som troligtvis inte inbringar några större summor. För att bättra på hushållskassan jagar familjefadern rätt på lämpliga offer (oftast prostituerade) som slaktas och äts upp av familjen. Problemen tornar upp sig när pappan plötsligt avlider och familjen i samma veva blir av med sin torgplats. Nu måste familjen försöka hålla samman och en ny ledare som tar hem mat till familjen måste utses.

Den första scenen i filmen är mycket gripande och samtidigt en studie över hur omänskligt och kallhamrat vårt samhälle kan vara ibland, filmens sista scen ger mig både rysningar och väcker olustiga känslor. Det är synd att filmen däremellan inte håller samma höga klass. We are what we are är inte dålig men berättelsen är mer ett bisarrt drama än en skräckfilm. Familjförhållandena och konflikerna som uppstår när pappan dör skildras väl och engagerande, kanske för väl då jag ibland glömmer bort  att det är en kannibalfamljs dagliga liv jag följer. Det är först de sista tjugo minuterna av filmen som berättelsen tar lite fart. På det hela en lite ovanlig film som trots en del lik och äckel nog närmare kan beskrivas som ett drama än skräckfilm, men den sista scenen biter sig fast i sinnet det ska erkännas. Fiffi har sett samma film och vad hon tycker kan du läsa här.

Regi: Jorge Michel Grau

Betyg: 5/10