Star trek beyond (2016 USA)

star-trek-beyond-will-premier-at-san-diego-comic-con-and-here-are-the-details”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Både Kirk och Spock funderar på att byta jobb. Kirk finner det trist att åka runt i rymden och Spock känner att han har vissa förpliktelser mot Vulcanerna. De hinner inte våndas länge över dessa framtida beslut då ett räddningsuppdrag tarvar deras uppmärksamhet. Ett rymdskepp har kraschat på en avlägsen planet och Enterprise far dit för att undsätta den strandsatta besättningen. Rutinuppdraget förvandlas dock snabbt till en kamp på liv och död mot Idris Elba iförd en latexmask.

Av den slogan som en gång i tiden inledde tv-serien finns inte mycket kvar. Filmen känns inte speciellt modig i sitt utförande utan harvar på med säkra kort och även om man hävdar att man åker till platser dit ingen människa tidigare åkt så känns Enterprise resor ungefär lika spännande som att stega in på en McDonalds restaurang man aldrig tidigare besökt. Nytt men ändå välbekant.

Det är samma gamla oneliners, explosioner, pang pang, motorcykelåkning och i rymdvarelser som ser ut som sminkteamet gjort en raid in på Buttericks överskottslager för att rafsa åt sig lite halloweenmasker. Hur gärna filmskaparna än vill så lyfter aldrig berättelsen.  Jag sitter i stort sett hela filmen och väntar på att den ska starta och s.a.s komma igång, vilket aldrig sker. Naturligtvis händer det massa saker på vita duken men det blir vare sig spännande eller intressant . När halva filmen gått sitter jag mest med 3D glasögonen på trekvart och hoppas på att det snart ska ta slut så jag kan åka hem och se något annat istället.

Filmen har två ljuspunkter. Sofia Boutella som spelar utomjordingen Jaylah. Det är den enda rollfiguren i filmen som har någon som helst tillstymmelse till karaktär. Låten Sabotage av Beastie boys har en framträdande roll i filmens final och det var enda gången min puls ökade en liten aning, men bara lite. Hå hå ja ja.

Regi: Justin Lin

Betyg: 3/10

Star Trek: Into darkness (2013 USA)

STID_OneSheet_Fri_lxr12cOSVflEJag är inget stort fan av Star Trek och har bara sett delar av de olika tv-serierna samt några av filmerna. De (både filmerna och tv-serierna) är lite stela och trista men samtidigt sprider de en viss trevnad omkring sig så jag avfärdar inte produktionerna rakt av.  Med det sagt så kanske det är mer förståeligt att jag uppskattar Abrams filmer mer då de kort och gott har ett större underhållningsvärde. Samtidigt kan jag till viss del förstå fansen av originalserien som blir irriterade på en och annan ändring (rasade själv häromveckan över Iron man 3) som tydligen har gjorts. Ändringar som går mig helt förbi då jag som sagt inte är speciellt insatt i Star Trek och dess universum.

Into Darkness startar med att Kapten Kirk räddar en planet från att gå under, iofs en hedervärd handling men tydligen ett brott mot stjärnflottans lagar då planetens invånare inte känner till vare stjärnflottan eller rymdskepp. Kirk och co är inte direkt diskreta i sitt räddningsförsök och påverkar därmed civilisationens utveckling på planeten. Detta medför att Kirk får kicken som kapten på skeppet Enterprise men när en terroristen och f.d agenten John Harrison attackerar federationen får Kirk i uppdrag att döda honom. Då Harrison gömmer sig på en planet som styrs av Klingonerna (tydligen fiender till federationen) är det ett ytterst känsligt uppdrag som kan leda till ett intergalaktiskt krig.

Om jag ska jämföra med förra filmen är den här lite tajtare i berättelsen, har en bättre skurk som spelas av Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes),  och är avsevärt mer spännande.  I och med förra filmen har man avverkat alla introduktioner och kan starta äventyret på en gång så det säger sig självt att man kan hålla ett högre tempo. Jag gillade speciellt öppningsscenen som gav mig Indiana Jones vibbar. Historien tar ett par vändningar och ibland vet man inte riktigt vem man ska hålla på då Harrison faktiskt har sina skäl till att vara fientligt inställd mot federationen. Om man vill så kan man hitta lite kritik mot USA och deras ”krig mot terrorismen” något som också Jojjenito påpekade. Det finns ett par maffiga scener i filmen som jag verkligen gillade och berättelsen hade bra flyt. En underhållande sf-film som jag nog kommer att se om när jag är sugen på något lättsmält. Abrams har tydligen hoppat av franschaisen men jag ser fram emot fler filmer i serien. Filmen sågs i 3-D och det funkade över förväntning.

Om man är sugen på att läsa mer om Star Trek har Sofia ett tema på serien/filmerna på sin blogg.

Regi: J.J. Abrams

Betyg: 7/10

Dredd (2012 USA)

I den nya versionen av Judge Dredd gör man allt rätt men ändå blir det så fel. Men vi tar det från början. 1977 skapades serien Judge Dredd av Matt Wagner. I korthet går den ut på att i framtiden är jorden med några få undantag ett öde landskap. I staden Megacity 1 upprätthålls lagen med hjälp av s.k judges som är både polis, domare och om det behövs bödel. Detta är nödvändigt då samhället balanserar på ruinens brant och anarki hotar att bryta ut när som helst. 1995 kom filmen Judge Dredd med Sylvester Stallone i rollen som Dredd. Jag såg den och hyser ingen större längtan att se om den filmen. När en nyinspelning skulle göras försökte producenterna göra allt rätt b.la konsulterade man seriens skapare Wagner. Reslutatet är lyckat men det stora problemet är att filmen, precis som i Snyders Watchmen är för lik serien.

Dredd startar med att Judge Dredd får en ny kollega, Judge Anderson, som har telepatiska krafter. Dredd är tveksam till sin kollegas duglighet men hans uppgift är att bedöma hennes duglighet som judge. Paret åker på ett rutinuppdrag till ett gigantiskt hyreshus. När Dredd och Anderson gjort sina arresteringar och är på väg att lämna komplexet stängs det plötsligt ned och de två poliserna är nu instängda tillsammans med 75 000 potentiella brottslingar. M.a.o storyn är närapå densamma som i The Raid slump eller stöld? Det vete faen.

Inget fel på actionscenerna som t.om är riktigt snygga. Miljön med hyreshuset är bra och, hör och häpna, 3D effekterna är på sina ställen otroliga. Speciellt slutscenen är en ”wow” upplevelse. Dredds problem är att huvudpersonen tycks vara oövervinnlig och motståndarna utgörs av ganska slitna gängmedlemmar. Visst är skurkarna välbeväpnande men någon pulshöjning sker inte direkt. Att sedan både Robocop och Terminatorn har en större personlighet än Dredd ställer också till med problem. Jag bryr mig egentligen inte om han biter i gräset. Karl Urban ger ett bra porträtt av Dredd men det spelar ingen större roll, det som funkar i en serie funkar inte alltid i en film. Dredd är ett ambitiöst och välgjort försök som faller på för tama skurkar och en allt för opersonlig hjälte.

Regi: Pete Travis

Betyg: 5/10

Pathfinder (2007 USA)

Vi är ett par kompisar som träffas av och till för att se en film och umgås. Sällskapet är trevligt men valet av film kan ibland bli mindre trevligt. Den ena gillar drama från hela världen och kan absolut inte tänka sig att se skräckfilmer. Den andre föredrar action och skräck gärna i kombination med lättklädda damer (han är f.ö den enda jag känner som införskaffade Lesbian vampire killers EFTER att jag berättat om filmen). Drama och film på annat språk än engelska är en otänkbar kombination för honom. Mittemellan de två sitter jag och försöker medla. Sist vi träffades gick diskussionen hög mellan de två men vid ordet vikingaaction lystrade de till. Resultatet blev att vi fick tillbringa ca 2 timmar med spektaklet Pathfinder.

Pathfinder är en förrädisk film för den verkar vara bra vid en första anblick. En vikingapojke växer upp hos indianer efter att ha hittats i en drakskeppsvrak. Några år senare anländer en grupp våldsamma vikingar till amerika. De är genomonda,har hjälmkreationer som verkar höra hemma i en Conanfilm och leds av Clancy Brown i lösskägg. Vikingapojkens by utplånas men han överlever och flyr till närmaste indianby med plundrarna hack i häl. Låter och verkar vara ganska spännande. Likt ett matrecept så står och faller en film med handhavandet av indigrienserna och den här soppan har verkligen ingen Tore Wretman i ryggen.

Då vi har med hollywoodindianer att göra så talar de som vanligt i liknelser. Jag har ingen susning om indianer verkligen talade på detta viset men resultatet blir hur som helst uppblåst, konstlat och fjantigt. Skådisarna med Karl Urban i täten håller inte speciellt hög klass. Jag har mina misstankar att en del av skådisarna i Pathfinder gör sitt första och enda(?) inhopp i filmens värld. Actionscenerna är går ut på två saker: CGI-blod och slowmotion. Man slarvar även med manus, för likt Dinoshark som kunde ändra storlek efter behov ändras antalet ondsinta vikingar av och till under filmens gång. Det logiska torde vara att antalet minskar då vikingaindianen far kring i skogen som självaste Rambo men jag får ingen egentlig uppfattning om antalet vikingar. De är egentligen bara statister för allsköns hädanfärder i slowmotion.

Jag hade behövt en vägvisare för att guida mig genom denna usla film och förhoppningsvis hade han lett mig någon annanstans redan vid förtexterna, t.ex tvättstugan.

Regi: Michael Nispel

Betyg: 1/10

RED ( 2010 USA )

Frank Moses ( Willis ) är en pensionerad f.d CIA agent som har ett urtrist liv. En fördriver sin tid med att tala med sin handläggare som spelas av, i filmsammananhang allför sällan sedd, Mary-Louise Parker. Av olika anledningar som jag inte går in på här beslutar sig CIA att röja Frank och hans forna kollegor ur vägen och man tar även med handläggaren på dödslistan för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att Frank inte är så lätt att ta livet av trots att han gått i pension.

 

Red är baserad på en serietidning som jag INTE har läst för en gångs skull vilket kan kännas skönt då man kan få se filmen med ett utan att ha  orginalet i tankarna. Jag tror nog att detta är en film som många kommer att gilla, den är laddad med action, bra skådisar och en STOR portion ”hejsan-svejsan” humor. Faktist så mycket av den sistnämnda varan att jag väntar mig nästan att Janne ”Loffe” Carlsson ska dyka upp när som helst i en cameo.

Red blir i min smak alldeles för larvig. De fjantiga inslagen får dominera över spänningen och jag sitter mest och funderar på vilken fantastiskt bra actionthriller detta hade kunnat bli om produktionen valt en annan väg. Filmen lyckas med att underhålla och finner nog säkerligen sin publik,  gnölgubbar som jag gör nog bäst i att titta på något annat.

Regi: Robert Schwentke

Betyg: 5/10