The day after tomorrow (2004 USA)

51Xw9QwBPTL._SX500_Klimatforskaren Jack Hall försöker varna politikerna för att klimatet drastiskt håller på att ändras. Naturligtvis talar han för döva öron då politikerna bara tänker på vad en miljövänligare politik kan kosta. Katastrofen är dock närmare än vad någon kan ana och på bara några dagar kastas världen in i en ny istid. Jack får med ens nya problem då hans son har strandat i NYC och tillsammans med två kollegor ger han sig ut för att rädda sonen undan kölden.

Katastroffilmer brukar inte stå så högt i kurs hos mig speciellt inte de filmer som kommit på senare år då de är fyllda med moralkakor, kärnfamiljspropaganda och annat dravel men se, denna film var faktiskt inte så illa. Naturligtvis är folk så där självuppoffrande bortom allt sans och vett som bara folk i katastroffilmer är, naturligtvis kommer katastrofen att föra far och son närmare varandra och naturligtvis är det med en byracka som har fler liv än en katt. Trots dessa tröttsamma och sedan länge överanvända manusgrepp kantrar aldrig filmen. Av och till blir det ganska spännande ochThe Day after tomorrow innehåller en hel del maffiga scener och filmen blir aldrig för sentimental.

En annan faktor som höjer filmens värde är att skådisarna Jake Gyllenhaal och Dennis Quaid som spelar son och far. Det är två skådisar jag alltid har uppskattat att se på vita duken eller som i det här fallet på rutan. Att jag gillar filmer som utspelar sig i snö och is gör inte saken sämre.

Klarar man bara av lite dramaturgisk skåpmat och ett manus som tar sig lite väl stora friheter med fysikens lagar är faktiskt The Day after tomorrow en underhållande film med hög omtittningspotential.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 7/10

The Wave (2015 Norge)

THE WAVE artworkThe Wave eller Bølgen som den heter i original är en norsk katastroffilm och även landets bidrag till nästa års Oscarsgala. Geologen Philip ska flytta till storstaden (?) Stavanger. I flera år har hans arbete gått ut på att bevaka ett instabilt berg som ligger i änden av en fjord. Om berget skulle rasa blir resultatet en tsunamivåg på en sisådär 80 meter. Naturligtvis börjar berget röra på sig innan geolog och kärnfamilj (de har dock ingen hund) hunnit lämna den pastorala idyllen och man får nu fly för sina liv.

Katastroffilmer hör inte till min favoritgenre men en viss underhållning för stunden kan trots allt uppnås vid en titt. The Wave skiljer sig inte nämnvärt från sina amerikanska förlagor. Filmen är snygg, effekterna bra och från och till blir det lite spännande. Om man ska fortsätta att jämföra med amerikanerna så har filmen tydligen bara kostat 50 miljoner att göra och det märks verkligen inte. Kanske jänkarna skulle ta och besöka Norge för att lära sig hur man gör film kostnadseffektivt. Betyget blir inte mer än godkänt men det beror nog mer på mig än filmen som rekommenderas om man nu är förtjust i genren.

Däremot började jag istället fundera på svenska filmer.

Varför är det som så att svensk filmproduktion måste vara så förtvivlat skitnödig? I detta land verkar det bara vara möjligt att producera filmer inom fyra genrer: barnfilm, drama, komedi och deckare direkt till dvd. Om man försöker göra något annat är det oftast eldsjälar som själva skrapat ihop pengarna vilket tyvärr oftast märks. Om det mot förmodan görs en genrebrytande film inom den ”vanliga” filmindustrin brukar filmmakarna göra allt i sin makt för att berätta att de minsann inte gjort någon t.ex en skräckfilm utan de har endast använt sig av den yttre ramen för att skildra något djupare. Tomas Alfredsson brukar vrida sig som en mask så fort Låt den rätte komma in hamnar på tapeten och börjar instinktivt försvara sin film med att det inte är en skräckfilm. Jag blir så trött på denna fisförnäma blöta dramatenfilt som ligger över detta land.

I Norge kanske de inte spottar ut filmer i andra genrer men under 2000 talet har man åtminstone gjort en handfull skräckisar där man tar genren på allvar, en viking/monster/äventyrsfilm som var klart godkänd och nu en rejäl katastroffilm. De har säkert gjort fler filmer som jag missat. Gemensamt är att man trott och satsat på projektet. I Sverige harvar man på i samma gamla spår i film efter film. Det känns synd för jag tror att vi har potentialen att göra både allvarliga dramer, bra barnfilm och massa annat men någonstans tar det stopp och det är lite synd.

Regi: Roar Uthaug

Betyg: 5/10

Dante´s peak (1997)

dante480Vulkanologen (!) Harry Dalton (Pierce Brosnan) upptäcker att en vulkan verkar nära ett utbrott och hotar den lilla staden Dante´s Peak. Tyvärr är det ingen som tror på honom förutom stadens kvinnliga borgmästare (Linda Hamilton) som är ensamstående mor med eget företag (jag undrar när hon hinner med att vara borgmästare). När utbrottet väl kommer får Harry försöka rädda borgmästaren, hennes två barn, f.d svärmor samt den obligatoriska hunden.

Ja vad ska man säga, stor filmkonst är det i varje fall inte. Styltig dialog, träigt skådespeleri men stundtals riktigt underhållande om man stänger av hjärnan. Filmen är dock lite seg till en början, det tar en timme innan lavan kommer och fram tills dess består handlingen mest av att  Brosnan och Hamilton kastar våta blickar på varandra. Mer vulkan och mindre romans hade varit bättre. För er som undrar: Hunden överlever!

Regi: Roger Donaldsson

Skådespelare:Pierce Brosnan, Linda Hamilton

Betyg: 4/10