Van Helsing (2004 USA)

VanHelsingJag vet att jag kommit till åren då helgens största begivelse är att tillsammans med min fru är titta på Go’kväll på fredagskvällen. För er som är obekanta inför detta program så är det kort och gott ett s.k caféprogram, man har lite gäster, talar om film och böcker och någon artist spelar musik. Ett fast inslag i Go’kväll är att kvällens gäst har en imaginär middagsbjudning med fyra gäster (med imaginär menar jag att man sitter vid ett dukat bord som vare sig har mat eller gäster) som man är intresserad av. Programledaren frågar varför gästen valt just de här middagsgästerna och så småpratar man lite om detta ämne. I fredags fick vi tittare ana att artisten Tomas Andersson Wij troligen är ohälsosamt intresserad av Bob Dylan och ja det är så trist som det låter men jag har å andra sidan aldrig aspirerat på att vara någon lustigkurre.

Nu kanske någon undrar varför jag gafflar om ett caféprogram när dagens film handlar om kvinnor i korsett, Hugh Jackman i löshår, kvinnor med brösten upptryckta under hakan, varulvar, vampyrer, folk som vrålar fram sina repliker, kassa dataanimeringar och ”skådespelare” som talar med konstlad brytning?

Om jag hade fått välja gäster till denna lätt surrealistiska middagsbjudning hade en av de fyra varit regissören och även (det här är viktigt!) manusförfattaren till dagens film. Hans namn är Stephen Sommers och jag hade haft en endaste fråga till honom:

”Hur i helvete tänkte du?”

Om däremot Go’kväll hade haft samma gäster, innehåll och utförande som Van Helsing hade det blivit succé på stående fot.

Regi: Stephen Sommers

Betyg: 1/10

P.s Jag har tidigare sett filmen på bio och hade för mig att den var bra. Än ett tecken på att det börjar gå utför då minnet spelar så elaka spratt.

Total recall (2012 USA)

Biovalet denna vecka föll på remaken Total recall. En film som är baserad på författaren Philip .K. Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale”. Många av Dicks berättelser behandlar frågeställningar kring den fria viljan och vår identet, även Total recall berör dessa ämnen. Man skulle kanske kunna tro att det är en eftertänksam sf-film som presenteras men de eventuella filosofiska tankar som skulle kunna ploppa upp i tittares sinne dränks effektivt av explosioner och skjutande.

Fabriksarbetaren Douglas Quaid har ett torftigt liv. Var dag pendar han genom Jordens kärna från f.d Australien till Storbritannien som är hans arbetsplats. Quaid börjar så smått fundera på att ta företaget Rekalls tjänster i anspråk för att lätta upp vardagstristessen. Rekalls affärside går ut på att ge folk falska minnen som är angenäma, något som kan göra en grå vardag uthärdligare. Trots att både Quaids fru och arbetskamrat avråder honom att gå till företaget så slinker han in. Under behandlingen går något fel och Quaids hela verklighet och liv ställs på ända.

Total recall gjordes för första gången 1990 av Paul Verhoeven och då med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. 90-talets version av Dicks historia är en snygg B-film som har ganska mycket humor (ibland kanske av det ofrivilliga slaget men så brukar bli det när Schwarzenegger är med i en film) och underhållning. Total recall 2012 har större budget, okarismatiska skådisar och är en avsevärt tristare film.

Trots biljakter i luften (vi är i framtiden), snygga miljöer,  och en massa skjutande sitter jag i biofåtåljen och får kämpa mot sömnen. Total recall bara maler på, scen staplas på scen och hur mycket jag än vill så kan jag inte engagera mig i filmen. Det kan bero på att man numera blivit bortskämd med specialeffekter och ögat har sett sig mätt på svävande bilar och stora explosioner. Det krävs något extra (manus, skådespelare, berättarglädje) för att jag ska bry mig nämnvärt för filmer av det här slaget idag. Regissören Wiseman lyckades väl med Die Hard 4 men här verkar han inte bry sig speciellt mycket om sin film trots att han står som producent. Wiseman ger det intrycket att han tror att det ordnar sig bara man har med tillräckligt med action och effekter och glömt att själ och hjärta också är viktiga indigrienser. Det kan ligga filmen i fatet att det är en nyinspelning som känns ganska onödig. Om man inte sett orginalet kanske man möjligtvis uppskattar den här filmen lite mer. Det hjälper inte heller att man lyckats med konststycket att få med tre av Hollywoods mest ointressanta skådisar i huvudrollerna för i mina ögon är Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel ungefär lika spännande som karismatiska som ett gäng döda sillar, åtminstone i den här filmen.

Efter filmen stannar jag och Action-Lunkan (naturligtvis var han med då filmen bjöd på skottlossning och brudar i tajta kläder) till vid informationen om kommande filmer. ”Den här vill jag se” säger Action-Lunkan och pekar på Resident Evil: Retribution. Ridå.

Regi: Len Wiseman

Betyg: 4/10

Shooting fish (Storbr 1997)

Varför inte göra som 2011 och börja året med en trevlig film? Shooting fish är en sådan där oförarglig film som rätt och slätt bara är genomtrevlig och man blir lite småglad av att se den.

Dylan och Jez är två föräldralösa lurendrejare som funnit varandra. Deras livsmål är att skrapa ihop två miljoner pund för att kunna köpa sig ett hem. De anser att de av någon anledning ska ha en herrgård som hem, något mindre duger inte. De två kumpanerna går in för sitt mål helhjärtat det kan röra sig om avancerade databluffar eller att skrapa ihop småsummor på att vinna slogantävlingar ingen summa är för liten. Allt har flutit på bra till den dag de stöter på Georgie som de båda blir kära i. Distraherade av kärleken börjar de slarva i sitt ”arbete” något som kommer ställa till det för dem ganska ordentligt.

Om man vill finns det ganska mycket att kritisera angående Shooting fish. T.ex är ingen människa så blåögd som Georgie då hon villigt köper killarnas förklaring att de jobbar med välgörenhet. Filmen är av och till lite smålarving, klyschor står som spön i backen och det är ingen hejd på allt som manusförfattarna kastar fram mot slutet för att allt ska ordna sig till det bästa. Trots allt detta är det något med filmen som gör mig glad. Jag gillar karaktärerna, det är en charmig film, och oavsett hur fjantigt det än blir så sitter jag och myser i tv-soffan tillsammans med Jez, Gorgie och Dylan. En film som avslutas med att alla sjunger Do you know to San Jose är i min bok inte helt fel.

Regi:  Stefan Schwartz

Betyg: 6/10

Everybody´s fine ( 2009 usa )

De Niro spelar änklingen Frank som upptäcker att han tappat kontakten med sina barn. När barnen av olika anledningar ställer in en familjemiddag bestämmer sig Frank för att besöka dem och han börjar en odysse´som tar honom över hela USA. Frank kommer att upptäcka att han inte känner sina barn speciellt bra och att allt inte står så bra till som de velat påskina.

Härligt att äntligen få se en film där De Niro skådespelar det var ett bra tag sen sist. Han har på senare år, liksom Nicholson och Pacino, spelat sig själv, lite butter och smågrinig andandes kraftfullt genom näsan i film efter film. Visserligen gör han allt ovanstående i ”Everybody´s fine” men han får mig att tro på rollfiguren Frank. Filmen är en engagerande bagatell med många bra skådespelare. Det var t.ex roligt att få se Beckinsale i en bra film för en gångs skull då hon är en ganska bra skådespelerska som tyvärr allt oftast är med i rena skitfilmer. En feelgoodfilm som inte går till överdrift i sliskighet.

Regi: Kirk Jones

Skådespelare: Sam Rockwell, Drew Barrymoore

Betyg: 7/10

Whiteout (2009 usa)

Dagarna innan den amerikanaska forskningsstationen i Antarktis skall stänga inför vintern får stationens  sheriff Carrie ett lik på halsen. Det blir en kamp mot klockan för Carrie att hitta mördaren innan stationen stängs.

Ännu en jaha film med Kate Beckinsale. Det är åtminstone ett fall framåt för henne jämfört med de erbarmliga Underworld filmerna där tydlingen en 4:a är på gång (pust). Whiteout bjuder inte på några större överraskningar vare sig i regi eller story, vem som är skurken räknar man ut efter 15 minuter. Miljön gör filmen bättre än vad den är, ett mordfall i Antarktis känns åtminstone lite fräscht. Filmen duger gott om man vill ha lite lättsam underhållning en halvtrist dag.

Regi: Dominic Sena

Skådespelare: Kate Beckinsale, Tom Skerritt

Betyg: 5/10