Midnight Mass (2021 USA)

När det rör skräckfilmer har regissören Mike Flanagan ett bra track-record.  Hush, Dr Sleep, Haunting of Hill House m.fl. Jag var dock lite tveksam till hans nya serie Midnight mass på Netflix, dels därför bolaget ofta har en tendens att dra ut onödigt mycket på sina tv-serier och dels för att jag hade hört att serien skulle vara ganska så tråkig och pladdrig. Men när min kollega med darr på rösten rekommendera Midnight mass hoppade jag på tåget och håll i hatten! Detta var superfantastiskt bra.

Efter att ha avtjänat en fängelsestraff återvänder Riley till sin hemort, en isolerad fiskeby som ligger på en ö utanför den amerikanska västkusten. Det är en liten by, ca 150 invånare, där alla känner varandra. Samtidigt som Riley anländer även Fader Paul ersättaren till öns gamle präst som blivit sjuk under en resa till Jerusalem. Det visar sig vara en karismatisk församlingsledare och om byborna inte var religiösa innan lär de bli det, speciellt efter att Fader Paul utfört en del häpnadsväckande mirakel. Folk som går i mässan börjar även återfå ungdomens vigör och vi tittare inser att det finns gott om ugglor i mossen samt en och annan hund begraven.

Ok vi tar det som är dåligt med serien först. Skådisen Alex Essoe har en bedrövlig sminkning och skulle inte kunna lura en blind att hon är en ålderstigen dement kvinna. I övrigt har jag ingenting att invända.

Jag kan begripa de som kritiserat serien för att vara pladdrig och ospännande. Midnight mass är inte speciellt spännande och handlingen rör sig framåt i snigelfart.  Monologer står som spön i backen och när serien är slut har man nog fått så pass många gudstjänster och  bibelord så det räcker och blir över för en hel livstid. Om någon frågat mig vad serien handlat om efter tre avsnitt hade nog mitt svar blivit. ”Lite folk som går på gudstjänst, umgås och lever på en ö. Men jag anar att något lurt är på gång”.

Flanagan lyckas skapa ett galleri med personer jag verkligen bryr mig om. De kan vara lite kärva och buttra men i grund och botten är det trevligt folk man vill väl. Skådisarna var för mig i stort sett ökända med undantag för Annabeth Gish och Flanagans fru Kate Siegel, men de gör alla ett toppenjobb. Visst snackas det men det känns inte som tomma ord. I avsnitt fyra snackar Erin (Siegel) och Riley om vad de tror händer efter döden och jag blev helt uppslukad av deras samtal. Detta samtal återkopplas i finalen och tro på fasiken om inte en lång monolog fick dammet att yra i rummet. Monologen håller nästan Tears in the rain klass.

Storyn (för visst handlare det om mer än sorgsna fiskare) funkade fint för mig och även om Flanagan inte direkt beträder ny mark i skräcksammanhang så kändes den  nyskapande och fräsch. Jag har full förståelse för om man tycker serien är både långsam och pladdrig men för mig blir det den första fullpoängaren jag delar ut sedan 2019 års Midsommar.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 10/10

 

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10