The Mountain between us (2017 USA)

Doktorn Ben har bråttom till en operation och fotografen Alex är i sista stund till sitt bröllop. De båda är fast på en flygplats då trafiken är inställd pga en annalkande storm. Då det är två driftiga människor slår de sina påsar ihop och hyr ett flygplan som ska flyga dem till Denver. Piloten är ganska så sliten och hans hälsa har nog sett sina bättre dagar. Piloten dör under flygturen och planet kraschar i Klippiga bergen. Ben och Alex överlever tillsammans med pilotens hund och de tre börjar vandra för att hitta tillbaks till civilisationen.

Snöfilm och människans kamp mot naturen räcker för att jag ska bli intresserad och när de fina skådisarna Idris Elba och Kate Winslet är med blir filmen ett givet val. Filmen har även med en hund som trots matbrist, pumaattacker och allmänna umbäranden alltid verkar ha humöret på topp så eventuella hundälskare får en liten extra bonus när de kollar in rullen.

The Mountain between us är inte någon stor film som sätter sig i sinnet. Storyn har man sett flera gånger tidigare t.ex The Edge med Sir Anthony fast i den rullen var de jagade av en ilsken björn, i denna filmen här är det vildmarkssvårigheter av det mer modesta slaget. Utan att spoila för mycket kan jag tycka att filmens vändning sista halvtimmen var lite onödig men jag anar att man ville ge publiken lite känslomässiga insatser utöver vildmarksbesvären – i min bok hade det inte behövts. Bortsett från det är filmen helt ok och en rulle med Elba och Winslet i bärande roller är alltid sevärd.

Regi: Hany Abu-Assad

Betyg: 6/10

Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

Hamlet (1996 Storbr/USA)

1651Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

144180

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

still-of-kenneth-branagh-and-michael-maloney-in-hamlet

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

still-of-kenneth-branagh-in-hamlet-(1996)-large-picture

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

 

 

 

 

Little children (2006 USA)

Det här var inte vad jag väntat mig. Jag trodde det skulle vara en riktig feelbad film om otrohet, krossade drömmar och förortsångest. Visst innehåller Little children allt ovanstående men det visar sig att filmen faktiskt är ganska rolig trots allt elände.

Folk är smått hysteriska i förorten då en f.d dömd blottare, Ronnie, har flyttat in hos sin mamma. Föräldrarna håller ett vakande öga på sina barn och den f.d polisen Larry bedriver privatspaning på blottaren. Det andra historen i filmen rör sig om de två småbarnsföräldrarna Sarah och Brad. De träffas i lekparken och en oskyldig puss utvecklas raskt till en otrohetsaffär. Ingen av de två är lyckliga i sina äktenskap, Brad drömmer sig tillbaka till sin ungdomstid och är inte mogen för att ta sitt vuxenansvar. Sarah ignoreras av sin man som föredrar att onanera framför datorn med trosor på huvudet. M.ao en rejäl soppa.

Trots att filmen innehåller både allvarliga ämnen och miserabla liv berättar regissören Todd Field historien på ett lättsamt och ganska humoristiskt vis. Hela storyn är en aning skruvad vilket gör att man inte tar dramat riktigt på allvar. Detta kan ligga filmen till last men å andra sidan är förortsångestfilmer ganska vanliga så det kändes lite nytt och fräscht med de smått komiska inslagen. Filmen har även en voiceover. Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i dettta berättartekniska grepp men i Little children är den välskriven och lyfter verkligen filmen.

Filmen har många bra skådisar Jackie Earle Haley spelar blottaren Ronnie. Kate Winslet och Patrick Wilson är det otrogna paret. Just Wilson var en positiv överraskning, jag har alltid uppfattat honom som lite anonym, grå och träig men i rollen som Brad passar han som hand i handske. Jennifer Connelly är med i filmen men hon får tyvärr inte visa sina talanger speciellt mycket, hon har en biroll som Brads fru och får i ärlighetens namn inte mycket att jobba med vilket är synd. Litte children var en trevlig och lite oväntad överraskning som är väl värd en titt.

Regi: Todd Field

Betyg: 7/10

Carnage (2011 Frankrike m.fl)

Polanskis senaste film startar med ett slagsmål mellan två pojkar. Barnens föräldrar träffas för att diskutera igenom händelsen som civiliserade människor och det går bra till en början men samtalet börjar urarta och utvecklas till en verbal konflikt där alla inblandade ligger i luven på varandra.

Filmen har fått ett ganska positivt mottagande ute i bloggvärlden b.la har Pladd, Movies noir,och Fiffi skrivit om Carnage. Då filmen är baserad på en teaterpjäs finns det en viss risk med att den blir stel och överdrivet konstruerad men Polanski har lyckats väl med transfereringen från scen till film. En anledning kan vara att pjäsens författare har varit med i den bearbetningen. Att Polanski lyckats med att få fyra mycket bra skådisar i rollerna gör inte saken sämre.

En del kritik av filmen rör händelseförloppet att det ena paret hela tiden är på väg att lämna lägenheten men dras gång på gång tillbaka in argumentationen och bostaden av olika skäl . Jag stör mig inte så mycket på detta trick som används titt som tätt. Det ger en illusion om att trots berättelsen fysiskt står still gör löftet om vidare förflyttning att det på något bakvänt sätt rör på sig. T.ex utspelas filmen Suburbia i en gränd där man är på väg bort men hela tiden händer det något som gör att karaktärerna stannar kvar speltiden ut. Nu visste jag om att hela filmen skulle utspela sig på en och samma plats och var därmed mentalt förberedd. Jag har förståelse om man vill ha en viss omväxling i scenografin.

Jag har två små invändningar. Polanski är lite yxig när han låter den verbala konfliken segla upp. Judy Fosters karaktär är helt enkelt för konfliktsökande och man ser redan vart det bär hän innan grälet tar fart. Jag hade önskat en mer indirekt väg in i argumentationen.

Filmens andra halva när alla grälar med varandra känns det som att Polanski tappar greppet över berättelsen. Jag får intrycket av att jag följer fyra tennismatcher samtidigt som man leker hela havet stormar. Underhållande, oh ja, men jag saknar finessen, de pinsamma situationerna samt de verbala nålsticken som präglar Carnages första halva.

Mitt slutomdöme blir en underhållande och otroligt välspelad tragisk komedi som dock tappar greppet och mitt intresse mot slutet men den är definitivt sevärd för det är väl de flesta filmer där Waltz och Winslet är med i rollistan? En liten iaktagelse: Ingen kan väl äta mat med en sådan njutning som Christoph Waltz. Oavsett om han äter strudel eller smulpaj ser han ut att njuta till fullo.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 7/10

Contagion (2011 USA)

Soderberghs senaste film rivstartar på en gång. Beth kommer hem till sin familj efter en affärsresa i Kina och känner sig lite halvkrasslig, plötsligt rasar hon ihop på köksgovet i kramper och hennes man är heltt villrådig något som också läkarna är. Över hela världen sker liknande episoder och snart inser myndigheterna att de står inför en pandemi som de inte har något botemedel till och civilisationen börjar mycket snabbt att krackelera när allt fler insjuknar.

Conatgion får vi följa ett antal personer; forskare, en illasinnad bloggare (finns det sådana?), en familjefar m.fl, ett filmiskt grepp jag brukar uppskatta. Soderbergh har lyckats med att få en hel kader med kända skådespelare att delta i filmen; Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Kate Winslet och Jude Law bara för att nämna några få i ensambeln. Ett smart tilltag då man inte vet vem som kommer att dö eller inte. I vanliga fall vet man ganska snabbt vilka som ska stryka med då det oftast är de med mindre summor på  lönecheckarna som får möta sin skapare.

Första halvan av filmen är spännande och regissören lyckas väl med att visa hur snabbt en smitta kan sprida sig i dagens kommunikationstäta samhälle. I det lilla formatet lyckas även Soderbergh väl med att förmedla familjefaderns panik när hans familj börjar dö som flugor. Jag är verkligen inte någon expert men filmen verkar hålla sig ganska nära verkligheten. Kanske för mycket för filmen stendör den sista tredjedelen och blir om än välgjord och välspelad otroligt tråkig. Det är som att all nerv och spänning förvinner i berättelsen. Soderbergh dödar sin story därmed känns det som att filmen inte har mer att berätta trots att det är bra stund kvar till eftertexterna.Det var länge sedan jag satt väntade på eftertextera men då satt jag kvar enkom för att lyssna på musiken för Contagion har ett mycket bra soundtrack.

Slutomdömet blir intressant men lite småtrist.

Regi: Stephen Soderbergh

betyg: 5/10