John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Annonser

Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Knock knock (2015 USA)

Knock KnockArkitekten Evan är tvungen att jobba över en helg när den övriga familjen åker iväg. Sent på kvällen knackar det på hans dörr och två genomblöta tjejer står utanför och ber om att få låna hans telefon. Evan är tveksam till en början men släpper in tjejerna så de kan få torka sig och ringa efter en taxi. Situationen blir ganska snabbt obekväm för Evan då hans besökare mer eller mindre tvingar sig på honom. Om han faller för frestelsen eller blir sexuellt antastad kan diskuteras (kommer till det senare) men det slutar i alla fall med att han hamnar i säng med tjejerna. Nästa morgon inser Evan att han tillbringat natten med två psykopater som iofs är bedårande men likväl skogstokiga.

Än en film av den i mina ögon intressante regissören Eli Roth men här blev slutresultatet inte speciellt bra. Filmen är till en början smårolig när Reeves försöker avstyra tjejernas närmanden. Det tillsammans med att filmen är tekniskt välgjord, märk väl att jag skrev tekniskt inte konstnärligt, är det som är bra med filmen.

Keanu Reeves som spelar Evan har nog aldrig varit träigare och är pinsamt dålig däremot passar han stela stil bra i filmens början när han försöker värja sig mot tjejernas närmanden. Lorenza Izzo och Ana de Armas spelar de två galningarna och gör det verkligen inte bra men när de ställs mot en träbock som Reeves ger de en märkligt nog till en början en illusion av att vara riktigt bra.

Knock knock är en velig historia. Roth verkar inte kunnat bestämma sig för om han ska göra en komedi eller thriller och slutresultatet blir bara ansträngt och löjligt. Att Evan skulle kunna lösa den prekära situationen ganska enkelt men väljer att inte göra det blir ett irritationsmoment som är svårt att bortse ifrån. Värst är dock den moralkaka som jag antar att Roth serverar – jag kan iofs ha tolkat filmens budskap fel. Filmens sensmoral är att Evan förtjänar det han får då han fallit för frestelsen och varit otrogen. Just den sexuella akten kan verkligen diskuteras då Evan hamnar i en situation där han mer eller mindre måste ta till våld för att värja sig. Om Evan varit kvinna och hans ovälkomna besökare män skulle Knock knock kunnat klassas som en rape & revege rulle minus hämnden då man ansett att kvinnan fått det hon förtjänat. Jag vet inte men i USA kanske man fortfarande tror att män inte kan våldtas? Slutändan blir att Knock knock blir en sexistisk film som vare sig är rolig eller spännande.

Regi: Eli Roth

Betyg: 3/10

John Wick (2014 USA)

PHGyeBP6gM3EJO_1_mDen pensionerade yrkesmördaren John Wick lever ett tillbakadraget liv tillsammans med sin hund. Olyckliga omständigheter gör att hans hund dödas av sonen till en rysk maffiaboss. Wick går bananas och lever för en enda sak: Att hämnas sin hund. Styrkeförhållandena är ganska jämna: Wick mot hela ryska maffian.

Jag vet att det låter korkat med en människa som satsar hela sin exsistens för en byrackas skull och man kan nog tycka att Wick överreagerar en smula, åtminstone tyckte jag det innan jag såg filmen. Det är dock inte så stolligt som det låter, filmen etablerar redan i starten varför hunden betyder så mycket för Wick och jag köper hans hämndodyssé fullt ut. Filmen i sig är en våldsam och blodig historia då Wick går fram som en slåttermaskin och min misstanke är att det inte finns speciellt många personer med rysk ursprung kvar i staden vid filmens slut.

John Wick är en fullt duglig actionfilm, det blir aldrig tråkig och jag gillade också att man byggt upp ett eget samhälle för lönnmördarna. De har sina egna hotell, städfirmor och nattklubbar. Det är ett värld som existerar parallellt med vår. Keanu Reeves som spelar Wick sköter jobbet bra. Visst han är en träbock men om manuset inte kräver mer än ett ansiktsuttryck klarar sig Reeves bra.  Michael Nyqvist som maffialedare är ok men brytningen han lagt sig till med i filmen är riktigt illa och får mig att skrocka några gånger. Filmen har fått mycket låga betyg bland recensenterna något jag ställer mig oförstående till då det är en helt ok actionfilm som duger mer än väl om man är sugen på lite lättsamt pang pang.

Regi: Chad Stahelski, David Leitch

Betyg: 6/10

 

Filmspanarna: Konspirationer

smallworld_conspiracies_pyramid

Månadens tema är konspirationer och det finns det gott om, både verkliga och påhittade, både stora och små. Personligen tror jag nog att det pågår fler konspirationer än vad man kan ana men då rör det sig mer om små konspirationer t.ex kommunpolitiker som dagtingar på demokratin för göra sitt arbete lite lättare, hjälpa kompisar eller i värsta fall stoppa en slant i egen ficka. Det är fastställt att det finns större konspirationer t.ex Watergate, Sovjets finansiering av den västerländska fredsrörelsen och ”demokratiska” regeringars spionage på de egna medborgarna. Slutligen finns det konspirationsteorier som vilar på lösa grunder t.ex morden på JFK och Palme, Area 51 och 11:e september, Det är väl dessa som är mest underhållande att få uppleva på film eller bok. Personligen brukar jag inte ägna de sistnämnda teorierna någon djupare tanke men det är förnöjsam kuriosa och främst intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

Naturligtvis finns det många konspirationsfilmer som rör både verkliga konspirationer (Alla presidentens män, Call girl) och påhittade (Sista kontraktet, JFK). Dagens filmval är en både bra och intressant konspirationsfilm nämligen The Matrix. Jag varnar redan här för spoilers om nu någon inte sett filmen.

The_Matrix_0057

Thomas Anderson arbetar som programmerare samtidigt som han extraknäcker som hackare där han går under namnet täcknamnet Neo. En annan hackare tar kontakt med Neo och uppmanar honom att söka upp Morpheus som kan avslöja sanningen bakom The Matrix, ett ord som av och till dykt upp på nätet. När Neo börjar luska i saken blir han först hotad och senare jagad av regeringsagenter. Neo lyckas undkomma och kommer i kontakt med Morpheus som erbjuder att att visa honom sanningen om vår värd. Neo nappar på erbjudandet. Det Morpheus avslöjar är att våra liv är en enda stor illusion. Människorna tjänar som energi åt maskiner och vi är alla sammankopplade i en simulation som vi tror är verkligheten. Morphues och hans grupp hör till det fåtal som vaknat upp ur simulationen och bekämpar maskinerna.

matrixNär jag såg The Matrix för första gången hade jag inte en aning om vad filmen  handlade om och blev helt tagen på sängen (även om jag satt i en biofåtölj). Actionscenerna är spektakulära och då hade jag inte sett något liknande, storyn var originell och tankeväckande. Berättelsen bjuder också på den där sense of wonder känslan som jag så ofta eftersträvar. Lägg sedan till bra skådisar som är übercoola så har man en fullpoängare. Att sedan syskonen Wachowski lånat friskt från både religion, filosofi, ett avsnitt av The Twilight zone samt serien The Invisibles och rört ihop ingredienserna till en egen soppa må va hänt. Det spelar ingen roll då resultatet blir så lyckat. Min enda invändning är att det kom två uppföljare som förtar lite av den första filmens glans.

Hur trovärdig är då konspirationen i The Matrix? Min första reaktion är naturligtvis att skratta åt det hela som stollerier men döm om min förvåning då forskare börjat undersöka saken och anser att det finns tecken på att vi möjligtvis kanske lever i en datasimulation. Frågan blir då är vi programmerade att upptäcka att vi lever i en simulering eller?The-Invisibles-Vol-2-Cover-vertigo-comics-11188958-995-1534

Om man är sugen på fler konspirationer rekommenderar jag Gunnar Walls bok som stundtals är sansad även om han svävar ut ibland. Den har jag skrivit om här.

Om man däremot känner för att verkligen kasta sig ut i konspirationernas värld rekommenderas Grant Morrisons serie The Invisibles. Här finns allt för den som törstar efter diverse sammansvärjningar, rymdvarelser, övervakning, hemliga organisationer, Area 51 och en himla massa mer och man ser verkligen varifrån syskonen Wachowski ”lånat” ett och annat till sin film.

Regi: Andy o Lana Wachowski

Betyg: 10/10

Vad andra filmspanare har att säga om konspirationer går att läsa nedan. Klicka på länkarna.

filmspanarna-bred

The Velvet cafe

Jojjenito

Mackans film

The Nerd bird

Har du inte sett den?

Fredrik on film

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Fiffi

FLMR

Absurd cinema

 

3 x Keanu Reeves

Keanu Reeves hör verkligen inte till mina favoriter i skådespelarskrået. Han är en ganska usel skådis som saknar både karisma och talang.  Märkligt nog så stör jag mig inte nämnvärt på honom. Jag noterar att han deltar i filmen och rycker lite obekymrat på mina axlar. Det kan bero på att han är så intetsägande att jag knappt märker av honom. Han smälter in i bakgrunden och kan bäst liknas vid en statist eller kuliss. Av en ren slump råkade jag i snabb takt se tre filmer med honom i huvudrollen. Fråga mig inte varför – outgrundliga är herrens vägar.

Man-of-Tai-Chi-PosterMan of Tai chi: En lovande kampsportare, Chen Lin-huhar finansiella problem. Hans mästares tempel är i stort behov av en renovering och pengar behövs för att restaurera byggnaden. Reeves spelar en skrupellös affärsman som arrangerar illegala fighter och får ögonen på den unge atleten. Med löfte om pengar lockar Reeves Chen att delta i matcherna. Det är bra fighter men historien saknar nerv. Chens motståndare är lika karaktärslösa som Reeves så filmen blir mest en rad fighter som staplas på hög inför den oundvikliga slutkampen mellan vår hjälte och Reeves. Filmen är f.ö Reeves regidebut.

Regi: Kenau Reeves

Betyg: 4/10

constantine2Constantine: Än en i raden av filmer som är baserade på en serietidning. Tidningen heter Hellblazer och huvudpersonen är John Constantine, en privatdeckare som sysslar med paranormala fall. Handlingen har förflyttats från London till LA och Constantine är mörkhårig istället för blond i filmversionen. En del seriefans rasade men jag fann filmen vara helt ok. Visserligen är inte Reeves lika cool som sin förlaga och han spelar sin karaktär sömngångaraktigt men det är en del snygga effekter, ok story (även om tvisten i slutet av filmen är bättre i serien) och bra skådisar i övriga roller tex Rachel Weisz,  Pruitt Taylor Vince samt Tilda Swinton och som bonus Peter Stormare i rollen som Djävulen. Lättsam underhållning och en tv-serie är på gång vad jag hört.

Regi:Francis Lawrence

Betyg: 6/10

street_kings_2008_5156_posterStreet kings. Baserad på ett manus av James Ellroy som verkat ha sålt samma story två gånger till Hollywood då Street kings är förvillande lik Dark blue med Kurt Russell i huvudrollen. Det handlar om en korrupt polis som har än mer korrupta chefer men under filmens gång utvecklar han ett samvete vilket ställer till med problem. Keanu Reeves och Chris Evans i samma film gör inte direkt att karismamätaren slår i topp men filmen duger gott i genren korrumperade snutar i LA. Men jag rekommenderar Dark blue istället som är snäppet bättre beroende på att Russell har huvudrollen.

Regi:David Ayer

Betyg: 6/10

47 Ronin (2013 USA)

fullhd-47-ronin-2013-film-izleDet börjar inte bra. Med voiceover presenteras berättelsens premisser och bakgrund. Jag gillar oftast inte när man startar en film genom att mata oss tittare med en massa information för att vi ska hänga med i historien. Min känsla över att man gjort ett slappt manusarbete och tar genvägar i berättelsen är stor. Undantag finns (t.ex LOTR) men överlag är jag skeptisk till detta berättartekniska grepp. Som tur är så blir filmen bättre efter en stund och detta fiasko från förra året visar sig vara en helt ok äventyrsfilm. Inget mästerverk men den slinker ned ganska lätt.

47 Ronin handlar om halvjapanen Kai som hittas i skogen av länsherren Asani. Hans samurajer vill döda Kai på plats men Asani skonar honom och låter ynglingen få växa upp i palatsets närhet. Åren går och när Asani utsätts för ett attentat av en ondskefull konkurrent blir hans samurajer herrlösa s.k ronins. De före detta samurajerna ruvar dock på hämnd men det verkar vara ett omöjligt uppdrag. Det är då Kai kommer in i bilden då han har en hel del extraordinära förmågor.

Den japanska legenden om de 47 ronin (som f.ö har verklighetsbakgrund) har filmatiserats ett antal gånger men detta är den första amerikanska versionen. Jag har inte sett de tidigare filmerna men jag är tveksam till att de versionerna av berättelsen innehåller de ödlemänniskor(?), monster, magiska svärd och häxor som dyker upp i 2013 års film. Troligen ville man ha något att locka publiken med men draksugna tittare valde Smaug och ett antal dvärgar istället. Filmen är melodramatisk så det förslår, skådisarna med Keanu Reeves i täten är sisådär men det kan man nog beskylla manuset för då filmens karaktärer är ganska fyrkantiga. Däremot är filmen både snygg och lite småspännande. Det dåliga ryktet 47 ronin fått är trots allt lite väl oförtjänt.

Regi: Carl Rinsch

Betyg: 5/10