Horizon line (2020 Sverige)

Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.

Det är en simpel thriller som bygger på samma ide som Breaking surface som jag skrev om häromveckan – folk som är fast på en plats som inte är så värst hälsosam. I Horizon line är det som sagt två människor som inte kan flyga och desperat letar efter någonstans att landa innan bensinen tar slut. Filmen skulle nog bli lite trist om man bara visade en människa som desperat håller i en flygspak. För att råda bot på detta har manuset lagt in en och annan pulshöjare som t.ex läckande bensinslang och annat smått och gott som tydligen kan ske när man är uppe i luften.

Filmen funkar fint och handlingen flyter på i stadiga 90 minuter. Skådisarna Allison Williams och Alexander Dreymon hör väl inte till eliten inom skrået men det gör åtminstone vad de ska utan att det stör. En glad överraskning var att fine Keith David dök upp i en liten men viktig roll. På det stora hela skulle jag nog vilja påstå att Horizon line passar perfekt som en så kallad fredagsfilm. Finns på Netflix så där fick de som har denna tjänst ett tips dagen till ära.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 5/10

21 Bridges (USA 2019)

Andre är en rättrådig snut som dock har ett rykte om sig att skjuta först och fråga sedan. När en hel hög med poliser dödas under ett inbrott får Andre leda utredningen i ett outtalat hopp från vissa poliser att mördarna inte ska överleva gripandet. Då man har starka indikationer på att brottslingarna uppehåller sig på Manhattan beordrar Andre att man ska spärra av hela ön (därav filmtiteln då det tydligen är 21 broar /utfartsvägar från Manhattan) men han har bara några timmar på sig för att hitta brottslingarna innan avspärrningarna upphör i och med morgontrafiken.

21 Bridges är en stabil kriminalare som innehåller det mesta i genren. En ensam polis som kämpar mot både yttre och inre fiender. Lite skottlossning och en hel del jakter på bakgårdar och gränder. Gillar man genren (som jag gör) så finner man nog filmen klart godkänd men speciellt minnesvärd är den inte.

Filmens svaga kort är den nyligen avlidne Chadwick Boseman som spelar huvudrollen. Skådisen var i mina ögon okarismatisk vilket han redan visade i MCU-filmen Black panther. Turligt nog så flankeras han av godkända skådisar i birollerna b.la J.K Simmons och Keith David. En film som duger mer än väl om man vill slå hål på ett par timmar.

Regi:  Brian Kirk

Betyg: 6/10

The Nice guys (2016 USA)

niceThe Nice guys syftar på de två inte så trevliga privatdetektiverna Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Deras vägar korsas i 70 talets L.A då de båda blir inblandade i ett fall som rör en försvunnen tjej. Till en början verkar det vara ett trivialt uppdrag men historien växer och tar sig konspirationsliknande former.

Den här filmen hade jag inte haft koll på alls men jag råkade se trailern och blev intresserad. Gosling, Crowe och 70 talet lockade. Jag trodde att The Nice guys skulle vara lite sådär småskrockig och puttra fram i lagom fart men till min förvåning skrattade jag till högt flera gånger under visningen och filmen hade ett bra driv utan några direkt döda punkter. The Nice guys har en oväntat brutal humor som kanske inte är helt ok om man tar och tänker till vad det är man egentligen skrattar åt,  men kan man för en stund lämna moral och etik därhän funkar den ypperligt och jag får gå tillbaka till Vaction (2015) för att hitta en lika rolig film.

Samspelet mellan Crowe och Gosling är perfekt och till min förtjusning så retade inte Marchs unge som har en stor roll i filmen gallfeber på mig. Det kan bero på att man valt att göra henne till den mest normala i sällskapet och hon är vare sig bedårade eller så där äckligt lillgammal (ok ungen är lillgammal men inte störande) som barn brukar vara på film. Härlige Keith David är med på ett hörn i filmen, en skådis jag alltid uppskattar . Mindre trevligt var att få stirra på Kim Basingers sönderopererade nuna. Jag fick intrycket av att man hade sminkat någon att likna Basinger än att det var hon själv. Det lägger en viss sordin på stämningen då man inser att folk inte får åldras normalt.

The Nice guys hör hitintills till en av årets bästa filmer. En underhållande resa från första till sista rutan.

Regi: Shane Black

Betyg: 8/10

Cloud Atlas (2012 USA m.fl)

Cloud%20Atlas-0081-20121015-96Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i den här filmen. Å ena sidan är den ganska enkel men å andra sidan rymmer filmen ett visst filosofiskt djup. Lennart, ännu en trevlig biografvaktmästare på filmstaden berättade att en del besökare kom ut från salongen som levande frågetecken medan andra inte hade några problem med att hänga med i filmens handling.

Egentligen består Cloud Atlas av sex historier. Vi får ta del av ett antal människoöden som utspelar sig på vitt skilda platser i både tid och rum, allt från 1849 till en avlägsen framtid. Historierna länkas samman med hjälp av föremål, anteckningar och annat smått och gott. Det historierna har gemensamt är att de handlar om personer som står inför avgörande val i sina liv, en del val kan synas triviala andra val kan störta hela samhällsstrukturer. Filmens budskap är kort och gott att våra handlingar påverkar andra människor, vår omgivning och framtiden. Iofs ett ganska simpelt budskap men regissörerna har valt att krångla till det en aning för tottaren i Cloud Atlas i.om att de sex historierna går in i varandra och man klipper vilt mellan tid och rum. Detta gör att det simpla budskapet hamnar i ett perspektiv som gör att man (åtminstone jag) blir en aning filosofisk och får tacksamt nog uppleva den eftersträvansvärda känslan av ”sense of wonder”. Jag hade tur och fann ganska snabbt ledtrådarna som länkade samman de olika berättelserna men om man är en biobesökare som tvunget måste sitta med sin mobil och berätta för omvärlden att man är på bio (och de är många) kan man lätt missa dessa saker och filmen blir då en anings förvirrande.

Regissörerna Tom Tykwer, syskonen Wachowski gör ett gott arbete och trots att Cloud Atlas är tre timmar lång blev den aldrig trist. En annan kul detalj är att man återanvänder skådespelarna i de olika berättelserna. Tom Hanks är t.ex allt från portier till forskare det tog det en stund innan jag kände igen alla de olika skådisarna som dyker upp  i de olika episoderna då europeer har sminkats till asiater i vice versa. Med risk för att låta lite nördig vill jag även lyfta fram klippningen i filmen som var fantastisk och jag undrar lite vart Cloud Atlas tog vägen när man nominerade filmer till årets Oscarsgala men den kanske var för lång för pensionärerna i juryn?

Regi: Tykwer/Wachowski

Betyg: 8/10

Platoon (1986 USA)

platoon_1986_5Första gången jag såg Platoon befann jag mig på en båt mellan Sverige och England. Det gungade kraftigt och jag höll på att spy upp mina inälvor. Jag var övertygad om att jag skulle dö och lekte med tanken om att hoppa överbord för att förkorta pinan. I ett desperat försök att tänka på något annat än att hela världen höll på att gå under slank jag in på båtens bio. Det hjälpte. Nu fick jag se folk som hade det än jävligare än jag att sitta på en gungade båt omgiven av spyor var en baggis jämfört med helvetet i Vietnam som Oliver Stone visade på duken.

Just Vietnamkriget har varit ett trauma för amerikanerna. Man förlorade kriget, man hade svårt att motivera varför man slogs och krigets grymheter kablades ut på tv. Det hade gjorts filmer om Vietnamkriget men vad jag förstått så skildrade ingen film kriget i dess brutala realism. Stone ändrade till viss mån på detta då Platoon skildrar soldaternas bedrövliga vardag i kriget och filmen är delvis baserad på Stones egna upplevelser i kriget. Filmens handling är inte speciellt komplicerad. Chris Taylor har frivilligt anmält sig till tjänstgöring för att följa familjetraditionen då hans far och farfar har stridit i de båda världskrigen. Chris lär sig snart att man egentligen inte vet varför eller mot vem man strider. Vardagen är mördande tråkig samtidigt som döden hela tiden lurar runt hörnet. Chris mål blir att överleva tjänstgöringstiden ut.

Platoon var lite som en käftsmäll när den kom. Filmen ifrågasatte krigets mekanismer och visade krigets vansinne på ett mer jordnära sätt än i t.ex Coppolas Apocalyse now . Filmen har inga egentliga hjältar i traditionell mening karaktärerna är mer eller mindre sympatiska personer. Efter att ha sett filmen kan jag inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt kan anmäla sig för militärtjänstgöring.

Platoons styrka ligger just i att den är jordnära och att man kan identifiera sig med karaktärerna. Det rör sig inte om något omöjligt uppdrag man ska utföra utan kort och gott om att överleva vardagen. Vare sig man gillar genren eller inte är det en film som berör. Det finns flera scener som är starka och obehagliga i filmen utan att de för den skull är speciellt grafiska. Stone lyckas väl med att förmedla desperationen och krigsångesten. Regissören har kritiserats för att han bara skildrat kriget ut amerikanska soldaters synvinkel men det ÄR en film som handlar om AMERIKANSKA soldater i Vietnam. Jag ställer mig frågade inför den kritiken och finner den i ärlighetens namn korkad.

Filmen innehåller en hel radda med nuförtiden kända skådisar i små o stora roller; Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger (kanske i sin bästa roll?), Keith David och Johnny Depp m.fl. Nu är det en film av Stone och han kan inte riktigt hålla igen och en och annan scen blir skrattretade då regissören tar i så han nästan spricker (se bilden). Han är också lite väl svart/vit i skildringen av konflikten mellan de två sereganterna Elias(Dafoe) och Barnes (Berenger) men klarar man av dessa små skavanker är Platoon en mycket bra film som tål att ses både en och två gånger.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

Transporter x 3

Fiffi har Sly jag har Statham. Jason Statham f.d simhoppare, f.d smågangster, f.d mannekäng numera halvdan skådis. Men trots att han i stort sett har samma ansiktsuttyck och väser/morrar fram sina repliker i film efter film tröttnar jag aldrig på karln. Han känns på något sätt trygg och stabil i sitt lite ensidiga skådespeleri. Härom veckan kände jag plötsligt ett stort behov att få umgås med Statham i några timmar och valet föll på de tre Transporter filmerna.

Frank Martin är en f.d soldat som sadlat om och sysslar med att transportera div föremål eller personer kors och tvärs över Europa. Transporterna är kanske inte alltid på rätt sida om lagen men Frank ställer inga frågor. Frank är en ensamvarg som har några få enkla regler som han inte gärna bryter. I Transporter bryter han mot en av sina regler då han av en händelse inser vad det är han fraktar. Tack vare den titten hamnar han på kollisionskurs med människosmugglare..

Transporter 2 har Frank flyttat till Miami och arbetar som chaufför åt en familj. Illvilliga knarkbaroner kidnappar familjens son och Frank kommer till undsättning.

I den senaste filmen är man tillbaka i Europa och Frank tvångsrekryteras som transportör av en liga som sysslar b.la med miljöbrott, utpressning och kidnappning. Som extra finess och för att hotta upp handlingen lite utrustar ligan Frank med en handledsbomb som detonerar om han förflyttar sig för långt ifrån sin bil.

Alla filmerna är skrivna och producerade av Luc Besson vilket då innebär att de har en plump dialog, bitvis är ganska larviga och storyn har fler hål än en schweizerost. Varje  film innehåller även minst en vansinneskörning i tättbebyggt område, ett spektakulärt hopp med en produktplacerad Audi samt att Statham minst en gång i var film ska omringas av en himla massa skurkar och slagsmål utbryter. Ett slagsmål som f.ö ger Statham chansen att slita av sig kläderna på överkroppen så han kan visa hur vältränad han är. Mao precis tvärtom mot Steven Segal som numera alltid behåller kläderna på när det vankas action för slippa visa sin plufsighet.

Var film har även begåvats med riktigt illa skrivna kvinnokaraktärer.I första filmen har vi en japanska som  vill ha sex med Frank sekunden efter de har överlevt ett attentat. Här misstänker jag att regissören eller manusförfattaren ansåg att det var dags för lite naket oavsett om det passade in i filmen eller inte. I film nummer två har vi en lönnmörderska som springer runt i s.k sexiga underkläder och högklackat hela filmen, något som är vare sig praktiskt eller diskret. I Transporter 3 stiftar vi bekantskap med en svårmodig ukrainska i pandasminkning. Som ni märker är det ovanligt korkat men trots detta har filmerna en viss charm så om man är på rätt humör, gillar biljakter, långa fightscener och Jason Statham kan de vara värda en titt. Jag vill dock påpeka att skämkudden kan komma till användning.

Betyg:

Transporter: 4/10

Transporter 2 + 3: 5/10

The Thing (1982 USA)

Varning: Spoilers förekommer.

När John Carpenter gjorde en nyinspelning av The Thing from another world  (som f.ö är en av  skräckfilmerna som visas på TV:n i Carpenters Halloween) valde han att återgå till Campbells roman. Det enda som Carpenter behållt från 1951 års film är titeln som framträder i bild på samma sätt som trettio år tidigare.

Nu är man tillbaka på sydpolen och filmen startar med en fantastisk öppningsscen. En hund jagas av en helikopter över de arktiska snövidderna ackompanjerad av Morricones suggestiva musik. Hunden lyckas ta sig till en amerikansk forskningsstation och i samband med detta förolyckas även helikoptern så varför hunden jagades är en gåta för personalen på stationen. Då helikoptern kommit från en norsk närliggande bas åker man dit och finner att alla är döda eller försvunna. Man hittar anteckningar och ett videoband. Det visar sig att norrmännen hittat ett flygande tefat. På natten visar hunden sitt rätta jag. Hunden är tefatets pilot som maskerat sig som hund och sätter nu igång att kopiera stationens medlemmar.

Vetenskapsmännen försöker lista ut ett sätt att bekämpa varelsen samt en metod att avslöja vilka som fortfarande är människor. Att man inte litar på varandra gestas väl då den gemytliga stämningen från 1951 års version är som bortblåst. Vi som tittare har inte heller en susning om vem som är människa eller varelse. När jag såg filmen för första gången satt jag på helspänn sista timmen då jag hade inte en aning om vilken väg berättelsen skulle ta. Carpenter vågar även utmana sina tittare då han inte förklarar allt in i minsta detalj. Tittaren får ana sig till hur en del saker hänger samman. Jag har sett filmen ett antal gånger vid det här laget och det finns fortfarande ett och annat händelseförlopp som jag inte har helt klart för mig, något som inspirierar till vidare omtittningar.

Om nu inte detta räcker finns det fler bra saker att nämna med filmen: Morricones musik har jag tidigare nämnt. Skådisarna är, förutom Kurt Russell (med ett skägg som skulle göra tomten grön av avund), relativt okända men bra . Miljön, is snö och en halvsunkig forskningsstation som redan innan den fick utomjordiskt besök var ruggig passar ypperligt för en skräckfilm.Slutet där Carpenter lämnar oss tittare att tolka slutet själva är likt början en höjdare. Egentligen fanns det ett alternativt lyckligt slut men Carpenter valde tack och lov att lämna MacReady och Childs kvar i snön och kylan till tonerna av Morricones fantastiska musik.

En rolig detalj är att den här filmen tydligen är ett stående inslag vid midvinterfesten på en del forskningsstationer i Antarktis.

Regi: John Carpenter

Betyg: 10/10