Friday the 13th (1980 USA)

FridayThe13thPosterJag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt fann jag att jag hade spanat in ett antal Fredagen den 13:e filmer. De kommer att portioneras ut här på bloggen med jämna mellanrum. Filmerna om filmhistoriens meste/värste seriemördare (158 offer har någon tydligen fått det till) är tolv till antalet och en ny film är på ingång 2017. Ekonomiskt och publikt är filmserien en stor framgång, filmkritikerna är inte riktigt lika entusiastiska. Det är kanske inte några filmiska mästerverk det handlar om men jag har en soft spot i mitt hjärta för lättklädda kvinnor som jagas i skog och mark av en mördare, något jag lärt mig leva med under årens lopp.

Filmserien startar 1957 med ett dubbelmord på ett sommarläger. Det är två lägerledare som mördas och man stänger ungdomslägret som ligger vid sjön Crystal lake i delstaten New Jersey. Åren går men så görs ett seriöst försök att öppna lägret igen.  Innan de ystra ungdomarna anländer samlas lägerledarna för att förbereda verksamheten. Det de inte vet men vi som tittare har full koll är att någon smyger runt i området och tar folk av daga i en rasande fart utan att de uppspelta lägerledarna märker något.

Jag minns att jag såg den här filmen på bio och fann den vara sisådär. Nostalgin har numera gjort sitt och det är numera en klassisk slasher som innehåller alla de där ingredienserna som hör till genren. En hel del korkade människor, tjejer som sliter av sig kläderna i tid och otid och naturligtvis en massa mord.

På det stora hela påminner många av Friday the 13th filmerna om en sorts bisarr koreografiövning där skådisarnas uppgift är att förflytta sig till olika platser där mördaren obemärkt ska kunna döda dem. Det är egentligen först mot filmens slut som det blir en jakt, innan dess har man fått sett folk som verkar ha en oemotståndlig lust att gå för sig själva bland stugorna i lägret ovetandes om att det är deras sista promenad i livet. Repetitivt men ändå relativt effektivt om man inte tänker efter för mycket.

Filmens största förtjänster är musiken skriven av Harry Manfredini, miljön då alla vettiga människor vet att naturen är bäst på tv-rutan hemma i vardagsrummet och ingen plats man rör sig i frivilligt och slutligen morden som är snyggt iscensatta av mästaren Tom Savini. Gillar man genren bör man definitivt ta sig en koll om man mot förmodan missat denna film.

Regi: Sean S. Cunningham

Betyg: 6/10

Black mass (2015 USA)

BlackMass-PosterJohhny Depp spelar den kriminelle bossen James ‘Whitey’ Bulger som härjade i Boston under flera decennier. Trots sin bakgrund fick han till ett avtal med FBI som inget annat ville att sätta dit den italienska maffian. Bulgers barndomsvän som arbetade inom FBI sydde ihop avtalet och man lovande att mer eller mindre lämna Bulger och hans kumpaner ifred om han förmedlade information till polisen. En människa med ett uns av sunt förnuft inser att detta är ett avtal som är skräddarsytt att gå käpprätt åt helvete vilket det också gjorde. Den största gåta är att planen överhuvudtaget realiserades.

Depp är mycket bra i sin roll som  Bulger, Joel Edgerton brukar vara stabil men här funkade han inte riktigt utan tangerar tom överspelets ädla konst av och till. De övriga skådisarna Cumberbatch, Bacon och Sarsgaard  har alldeles för lite speltid för att sätta sin prägel på filmen.

Det stora problemet med Black mass är att den i och för sig berättar en intressant historia men filmen spretar åt alla möjliga kanter och håll och har ingen styrsel. Jag får aldrig grepp på vare sig rollfigurer eller handling. Regissören Scott Cooper berättar sin historia från A till B men tappar hela tiden fokus. Händelser och personer passerar i snabb revy och jag blir aldrig riktigt klok på hur betydelsefulla de är för berättelsen. Det är många ämnen som berörs men de får aldrig en chans att sätta sig innan Cooper hastar vidare till nästa händelse. Min känsla av filmen blir att det är ett snabbt hoprafsat reportage över klantiga FBI agenter och hänsynslösa gangstrar i Boston och inte så mycket mer.

Regi: Scott Cooper

Betyg: 4/10

Crazy, stupid, love (USA 2011)

Bara rollistan får det att vattnas i munnen på en. Julianne Moore, Kevin Bacon, Ryan Gosling, Steve Carell m.fl, m.fl. Komedi och romantik blandas troligtvis en film de flesta borde gilla. Jag har dock en och annan invändning.

Cal och Emily har varit gifta i 25 år, plötsligt under en middag släpper Emily en bomb; Hon vill skiljas och som grädde på moset har hon varit otrogen med sin sliskige kollega David. Cal tar sitt pick och pack flyttar till en lägenhet och tillbringar fritiden på barer som ett patetiskt vrak. Allt vänder för Cal när playern Jacob tar honom under sina vingars beskydd och förvandlar den mesige förortsmannen till en fullfjädrad casanova. Förvandlingen är emellertid bara på ytan för Cal älskar fortfarande sin fru och vill inget hellre än att återförenas, tyvärr har en kärlekscirkus som involverar lärarinnor, barnvakter, tonårssöner startat vilket gör att Cal får aningens svårt att reda upp situationen.

Filmen har en imponerande rollista och jag kan verkligen inte klaga på skådespelarnas insatser i filmen. Julianne Moore är som vanligt fantastisk i rollen som krisande kvinna i medelåldern, Carell gör det man förväntar sig av honom, Bacon är så där sliskig som bara Bacon kan vara och Gosling är Gosling dvs bra som alltid. Min beundran för Gosling är något som min fru ställer sig lite undrande över; ”Han är inte ens speciellt snygg och bara helt ok som skådis. En uppsnofsad Carell slår Gosling i alla väder” är fruns åsikt. Obegripligt!  Marisa Tomei är med på ett hörn vilket jag uppskattar då man tyvärr får se henne alltför sällan. Filmen är till en början rolig och jag skrattar gott åt flera scener. Berättelsen har en del (men inte mycket) svärta. So good so far.

Tyvärr tappar berättelsen i fart när de konservativa amerikanska värderingarna som vanligt smyger sig in mot slutet. Jag vill inte spoila men om vi uttrycker det så här: Kärnfamiljen ligger som vanligt i topp och flickor ska hålla på sig. Detta hade jag kunnat leva med men sedan kommer det som jag fasar för i filmer i den här genren:TALET obligatoriskt i alla lättsammare amerikanska komedier. Någon (oftast huvudpersonen) håller ett snyfttal inför en oförberedd publik som blir så tagna av den öppenhjärtliga monologen att de spontant applåderar och hyllar talaren. Naturligtvis är talet så bra att alla problem löser sig till det bästa. Hemma brukar jag gå och fixa med kaffe eller något annat vid de här tillfällena men i en bio är det bara att sitta och ta emot skiten. Jag hatar detta obligatorium i amerikanska komedier av hela mitt hjärta.

Ensambeln och de två roliga första tredjedelarna av filmen gör dock att den blir godkänd hade jag av någon anledning missat sista tredjedelen av filmen hade betyget varit avsevärt högre.Jag får lov att tillägga att min fru gillade filmen och jag är övertygad om att folk som gillar Notting hill och liknande filmer kommer tycka att Crazy, stupid, love är en bra film.

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Betyg: 5/10

X-men: First class ( 2011 USA )

I kassan till biografen var jag i valet och kvalet: Nya Pirates of the Caribbean eller nya X-men ? Det som avgjorde var att jag somnade senaste gången jag såg Depp som piratkapten.

Den senaste filmen i X-men franschaisen är en s.k prequel. Berättelsen utspelar sig på 60-talet och vi får följa professor Xaviers och Magnetos första stapplande steg i  bildandet av  X-men. Orsaken till skapandet av X-men beror på att en ond muntant, Sebastian Shaw som leder The Hellfire club ligger bakom Cubakrisen.Shaws plan är att det kommande kärnvapenkriget ska göra mutanterna till jordens herrar. Xavier och Magneto slår sig ihop för att stoppa The Hellfire club.

Vi kan ta det jag inte gillade med filmen: Beasts sminkning såg rent ut sagt för jävlig ut annanrs har jag inga större invändningar. Det är främst två saker som gör att X-men: First class höjer sig lite över andra filmer i genren. Man har lyckats med att skrapa ihop bra skådisar i små och stora roller. Fassbender som Magneto, McAvoy som Xavier, Bacon som Shaw är en stark trio och huvudpersonerna i konflikten, men även Jennifer Lawrence som Mystique, January Jones som Emma Frost ( vilket f.ö gjorde mig glad då Frost är en av mina favoritkaraktärer i X-men ) och Rose Byrne som Moira MacTaggart är andra skådisar som gör bra ifrån sig. Filmens andra styrka är dess tempo, trots att den är över två timmar blir den aldrig tråkig. Om man jämför med t.ex Spidermanfilmerna som har en tendens att bli aningen tråkiga då det blir för mycket Peter Parker och kärleksproblem eller den senaste Transformerfilmen där det var för mycket action så har X-men: First class hittat en perfekt balans mellan action och drama. Enda nackdelen för eventuellt oinvigda tittare är att man har ca dussinet muntanter att hålla reda på och jag skulle tro att det kan bli aningen förvirrande med vem som är vem och vilka krafter karaktärerna besitter. Nördig som jag är sitter jag och nickar gillande över alla blinkningar som sker till de som läst serierna. Trots att filmakarna har blandat frisk mellan snart 50 år av X-men och blandar ihop saker och ting  bryr jag mig inte ett dyft utan njuter bara av en mycket trevlig filmupplevelse. En förklaring till det lyckade konceptet kan vara Bryan Singers inblandning i projektet han står både som författare och producent till filmen. Regissören Vaughn lyckas för fjärde gången på rad med att göra en bra film. En ”ny” regissör att hålla utkik efter.

Fiffi  gillade filmen men inte Joel, väl läsvärda inlägg som jag rekommenderar.

Regi: Matthew Vaughn

Betyg: 8/10

Super ( 2010 USA ) vs. The Watchmen ( 2009 USA )

En egen liten genre bland superhjältefilmerna kan sägas vara den där vanligt folk bestämmer sig för att av olika skäl maskera sig och börja bekämpa brott. Förra årets Kick-Ass är en film, Snyders mastodont The Watchmen är en annan och Trash is king  tipsade mig om en tredje; nämligen Super.

När Franks ( Rainn Wilson ) fru ( Liv Tyler ) hamnar i klorna på en lokal knarkkung, Jaques, ( Kevin Bacon ) får/inbillar sig Frank att han har ett uppdrag av Gud; bekämpa brottslighet samt rädda sin fru ur klorna på den slemme gangstern. Frank syr en dräkt beväpnar sig med en rörtång och börjar patrullera gatorna för att slå brottslingar på käften. Då han inte vet speciellt mycket om superhjältar skaffar han sig nödvändig information i den lokala seriebutiken. Här knyter han kontakt med den aningen lätt obalanserade tjejen Libby ( Ellen Page ) som snart blir Franks side-kick i kampen mot brottsligheten. Det något märkliga paret känner sig nu redo att attackera Jaques och befria Franks fru.

Jag gillade Super men man får vara beredd på att det är faktiskt inte en renodlad komedi, skrattet har en tendens att fastna i halsen. Filmen är rolig till en början men blir allt mörkare under berättelsen gång. Egentligen är det en ganska tragisk film om trasiga själar som väljer att klä ut sig i dräkt då de inte klarar av tackla vardagens problem. Trots detta är filmen stundtals riktigt rolig,  regissören James Gunn har även gjort Slither som kom för några år sedan, där han blandar skräck och skratt. Är man medveten om detta och kanske inte har Kick-Ass förväntningar på Super så får man ett ganska bra och underhållande drama med fina skådespelarinsatser.

The Watchmen är baserad på Alan Moores serieroman med samma namn. Romanen hör till bland det bättre jag överhuvudtaget läst så chansen att filmen skulle lyckas var liten. Watchmen utspelar sig under 80-talet men i en alternativ verklighet där Nixon fortfarande är president och det finns folk som klär ut sig i dräkter och bekämpar brott. Det är inte direkt några trevliga pojkscouter a lá Superman utan mer eller mindre störda personer som springer runt och jagar brottslingar. När filmen startar har ”hjältarna” förbjudits bortsett från Dr.Manhattan som är den ende i sällskapet med riktiga superkrafter. Likt vår verkliga värld är USA i konflikt med Sovjet och det tredje världskriget närmar sig samtidigt kommer en av det forna ”hjältarna”, Rorschach, en komplott på spåren som verkar gå ut på att rörja The Watchmen ur vägen.

The Watchmen hör till en av de snyggaste filmer jag sett. Scenografi, kamera;  ja allt är så snyggt att var och varannan bild skulle kunna bli en  plansch hemma på väggen. Snyder har verkligen ansträngt sig för att vara romanen trogen och det lyckas han väl med. Anledningen till detta kan vara  att Snyder blev lite rädd för Moore som fick tokspel när han hörde talas om filmatiseringen.

Alan Moore, innan han fick tokspel.

Tyvärr så faller inte detta väl ut då  Snyder är FÖR trogen orginalet.  Han har tagit repliker direkt från berättelsen vilket gör att det talade språket många gånger blir stelt, han använder sig av  musik från serieromanen. Moore ville kommentera sin berättelse med citat från olika låtar men när musiken används blir det helt fel, märkligt att den fadäsen överlevde alla testvisningar. Det största problemet med The Watchman  är att den är lite småtråkig eller som min vän Stefan sa: ”Watchmen? Tråkig, tråkig tråkig varför gjorde de inte film som bara handlade om Rorschach?”

Jämför jag de två filmerna The Watchmen och Super får den sistnämda avgå med segern. med bättre skådisar och mer själ och engagemang i berättelsen blir det helt enkelt en film som jag uppskattar mer. The Watchmen känns helt enkelt lite trist, plastig och artificiell mot Supers vardagsrealism.

Betyg: Watchmen 5/10

Super: 8/10

A Few good men (1992 usa)

När två marinsoldater anklagas för att ha mördat en kamrat väljer millitären att utse en oengagerad advokat då man inte vill att fallet ska utredas ordentligt. Naurligtvis väljer den oegagerade advokaten att för en gångs skull engagera sig och ganska snabbt upptäcker han att hans fall är mer komplicerat än vad det först verkade.

En film som kanske blivit mest känd för Jack Nicholsons ”you can´t handle the truth” tal i filmens final. ”A few good men” är rena ”who´s who” när det kommer till vilka kända skådespelare som är med, Walsh, Cruise, Moore, Sutherland och Bacon för att nämna några. När regissören haft så många skådespelare att välja mellan är det synd att han valt att ta med de två sämsta i huvudrollerna: Cruise och Nicholsson. Tom Cruise sliter som ett djur för att visa alla vilken bra skådespelare han är, vilket tidvis ger ett direkt plågsamt resultat för han är en riktigt usel skådis trots sitt pepsodentleende. Nicholson har aldrig varit och kommer troligtvis aldrig att vara en skådespelare då han i film efter film spelar samma roll, nämligen sig själv. Folk som tycker om Nicholsson brukar säga att han är en ”skön typ” vilket han kanske är men det betyder inte att han är en bra skådis.  Jag riktigt svag för rättegångsdramer och tröttnar aldrig på att få alla klicheer serverade: det motsträviga vittnet, det försvunnna vittnet, det avgörande beviset ja allt är med i filmen så det blir ok trots Cruise, Nicholsson och kvalmig amerikansk patriotism.

Regi: Rob Reiner

Skådespelare: Demi Moore, Kevin Pollack och resten av Hollywood.

Betyg: 6/10