Silverado (1985 USA)

Emmet ska flytta till Kalifornien, på vägen dit ska han hämta upp sin bror Jake och de två ska sedan göra ett kort stop hos sin sin syster i staden Silverado. På vägen slår Emmet följe med Paden och Mel som har ärenden i samma stad. Framme i Silverado efter diverse äventyr är det inte speciellt fridfullt då ranchägaren McKendrick håller staden i ett järngrepp med hjälp av sin köpte sheriff Cobb. Brödernas ankomst till staden gör att gamla konflikter bubblar upp till ytan.

Silverado är en frejdig västernfilm gjord med lätt hand, av och till väldigt lätt.  En del av rollfigurerna är lite märkliga. Kevin Klines rollfigur Paden har benen i båda lägren i den uppblossande konflikten men känns vag i de val han gör. Jeff Goldblum i rollen som den sliskige spelaren Slick  blir jag aldrig riktigt klok på och duellen i slutet är ganska så onödig när man tänker efter. Rosanna Arquettes nybyggare verkar ha kastats i bara farten utan att man vet vad man ska göra med rollfiguren. Hon får även stoltsera med filmens märkligaste replikskifte. Och är Emmets bror Jake som spelas av Kevin Costner ”mentally challenged”? Många frågor i en film som kanske inte ska överanalyseras.

Om man inte ställer sig dessa frågor utan tar rullen för vad den är, en lättsam västern utan några större ambitioner än att roa sina tittare en stund, så är den inte så pjåkig. En stor bonus är att man fått med en hel del bra skådisar på tåget. Gillar man västern och inte har anlag för att ställa sig för många frågor under en filmtitt duger Silverado gott.

Regi: Lawrence Kasdan

Betyg: 5/10

Molly’s game (2017 USA)

Härom veckan satt jag och slösurfade i röran som kallas Netflix och snubblade över en film som heter Molly’s game. Det som fick mig att haja till var att både Idris Elba och Jessica Chastain stod i rollistan så filmen fick en chans.

Molly’s game är ännu en i den långa raden av BOATS som prånglas ut i tid och otid. Denna gång handlade filmen om en för mig helt okänd person Molly Bloom (Jessica Chastain). Tydligen figurerade hon en hel del i media för några år sedan, något jag helt missat.

Molly Bloom var väldigt nära att hamna i det Olympiska skidlandslaget men en olycka gjorde att hon fick sadla om och blev då av en slump värdinna för halvillegala pokerspel. Det hade kunnat stoppat där men det som gjorde hennes historia intressant för allmänheten var att flera Hollywoodkändisar deltog i dessa pokerträffar b.la Tobey Maguire (som om man ska tro filmen är ett riktigt litet as). Filmens handling utspelar sig på två plan dels när Molly ska upp i rätten pga av sina illegala spelträffar och dels när hon i återblickar berättar för sin advokat (Idris Elba) hur det hela startade.

Det här var en trevlig överraskning! Filmen flöt på fint, jag är egentligen helt ointresserad av hasardspel i alla dess former men jag gillar miljön. Filmen är intressantast när Molly berättar om upplägget och hur de olika spelarna beter sig. Där touchar filmen i sina stunder Scorseses mästerverk Casino. Samspelet mellan Elba och Chastain funkar fint och Molly är en intressant person vilket man kanske måste vara för att föräras en BOATS. Släng sedan in Kevin Costner i rollen som Mollys inte helt sympatiska pappa så får man en film jag åtminstone var glad över att ha snubblat över.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

Waterworld (1995 USA)

Waterworld utspelar sig i en framtid där isen på jordens poler har smält och hela vår planet är täckt av vatten. I denna värld åker en man runt på en specialbyggd katamaran med många finesser och gör sitt bästa för att sköta sig själv. Han hamnar dock i trubbel när han får en kvinna och en ung tjej ombord på sin båt. Den unga tjejen bär bokstavligen på en karta som visar vägen till torra land och det är många som vill lägga vantarna på kartan och mest ivrig att komma över kartan är ledaren för piratbandet Smokers som jagar trion över böljan den blå.

Uj uj uj så utskälld denna film blev innan den ens fått premiär. Man gnällde över handling, man gned händerna i förtjusning när produktionen blev problematisk och hånade (iofs välförtjänt) Costner som förbättrade sin hårtjocklek digitalt i filmens efterarbete. Varför man satte siktet på just denna film vet jag inte nöjesjournalisterna gjorde likadant innan Titanic fick premiär. Möjligen kan det vara som så att båda dessa filmer var dyra produktioner och kritikerna retade sig på prislappen. Jag vet inte men det var i alla fall märkligt beteende.

Resultatet blev en ok film vare sig mer eller mindre. Handlingen påminner en hel del om The Road warrior både i känsla och kostymer skillnaden är att man har båtjakter istället för biljakter. Det är en underhållande film för stunden, både lättsedd och lättglömd. De som lyfter filmen lite extra är Dennis Hopper i rollen som Smokers ledare Deacon. En skurk med glimten i sitt enda ögat samt den (håll i hatten!!) unga tjejen som är irriterande men i denna film blir hennes lillgamla kommentarer och beteende roande istället för störande. Det kunde jag aldrig tro. Vill man slå ihjäl ett par timmar på lättsam underhållning duger Waterworld gott.

Regi:  Kevin Reynolds

Betyg: 6/10

Man of steel (2013 USA)

man_of_steel_poster_3_-625Ibland känner jag mig lite osäker över vad jag egentligen tyckt om en film. Ett bra test brukar vara att tänka på hur sugen jag är på att se om filmen. I fallet Man of steel lär det dröja ett bra tag trots att den var avsevärt bättre än jag trott. Efter sömnpillret Superman returns hade jag inga större förhoppningar på karaktären som verkade ha nått vägs ände. Jag anar att filmbolagscheferna inte heller var helt nöjda då man startar om från början än en gång och presenterar Supermans ursprungshistoria men nu i form av återblickar. Superman har levt ett tillbakadraget liv och kuskat land och rike runt. I det dolda har han räddat människor undan allsköns katastrofer. När så en dag ett rymdskepp närmar sig jorden och kräver att Superman träder fram måste han ge sig tillkänna för att rädda planeten. Frågan är bara om människorna kommer att lita på honom, en fråga som man inte behöver speciellt stor intelligens för att besvara.

Den i mina ögon famöse Zack Snyder står bakom kameran. Ibland lyckas han (Dawn of the dead) och ibland undrar man hur karln tänker (Sucker punch) och ibland är filmerna sisådär (Watchmen) men Snyder märks när han gör film då alla hans filmer har en sak gemensamt: De är högljudda. Filmens sista halva är en enda utdragen CGI-fest med explosioner och annat smått och gott som har hög decibelnivå.. Man of steel har en ganska bra ensemble speciellt Henry Cavill fyller ut dräkten bra. Kevin Costner och Diane Lane är mycket bra som paret Kent, Supermans fosterföräldrar. Lite sämre ställt är det med Amy Adams som gör ett ganska blekt porträtt av Lois lane – en vanligtvis tuff brud med skinn på näsan som här är lite mjäkig och intetsägande. Michael Shannon som spelar filmens skurk Genral Zod gör sitt bästa för att verka farlig genom att rulla med ögonen och skrika för full hals men det hjälper inte mycket. Det jag funderar mest på är hur blöta filmens skådisar blev i ansiktet efter en dialogduell med Shannon.

Man of steel lider av tre problem: Längd, tempo och skitnödighet. Filmen är alldeles för lång och första halvan händer det i stort sett ingenting. Det är återblickar och plågande ansikten så vi verkligen ska förstå hur Stålmannen har det då han känner sig som en outsider. Andra halvan är en actionfest av sällan skådat slag men jag blir mätt efter en stund på alla byggnader som raseras. Om Snyder på något sätt hade fördelat action och drama under filmens gång hade upplevelsen blivit mer angenäm. Om man jämför filmerna från DC med Marvel tar de förstnämnda sig själva på för stort allvar. Det är som att man inte riktigt vågar skämta till det och visa att superhjältar kan ha roligt ibland.Det blir kort och gott lite väl allvarsamt och därmed skitnödigt.

Nu är inte filmen alls så trist som jag kanske skriver. Jag somnade inte (om det ens är möjligt under en film av Snyder) och fick flera ”wow känslor” under filmens gång. Trots brister i tempo så var det en relativt lättsam film att smälta och jag ser fram emot tvåan. Svårare att smälta var de manliga fjortisarna  (killar i 16 – 20 års ålder som inte riktigt utvecklats efter gängse biologiska normer) som hade svårt att hålla käften under filmens gång. Där tackar jag Snyder och general Zod att de effektivt dränkte deras tjatter.

Även Fiffi har sett filmen.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 6/10

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

untouchables-posterThe Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

gangstersquadGangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10