Baby driver (2017 USA)

Jag borde ha dragit öronen åt mig då Aftonbladets Jens Petterson gav dagens rulle fyra plus. Om jag är snäll så kan jag konstatera att han och jag inte delar smak för vad som är bra en film. Nu är iofs inte Petterson ensam om att ha hyllat Baby Driver och efter att ha sett filmen begriper jag inte varför en del faller för denna rulle.

Filmen handlar om ynglingen Baby som är ett underbarn på att köra bil. Han har hamnat i klorna på en ganster p.ga en skuld och är tvungen att köra flyktbilen när olika bankrån genomförs. Baby har snart betalat av sin skuld och har bara en sista stöt kvar. Babys (otroligt irriterande namn på en rollfigur) flickvän vet inte vad han sysslar med men när han är klar är planen att de två ska dra från stan (Atlanta?). Nu går det inte riktigt som Baby tänkt sig och snart jagas han av sina forna kumpaner och polisen.

Om jag hade sett filmen hemma hade jag nog stängt av efter en halvtimmer men nu var jag på bio och satt snällt kvar vilket var tur då filmen tog sig och sista halvtimmen är riktigt bra. Jag har en hel del problem med denna rulle och inte bara då att huvudpersonen har ett korkat namn. Ansel Elgort som spelar huvudrollen är ungefär lika intressant som en påse jord. Man märker att filmmakarna sliter för att göra honom intressant genom att berika karaktären med olika attribut t.ex  tinnitus, lyssnar konstant på musik har massa I-Pods, bär ständigt solglasögon och är mycket fåordig. Det spelar ingen roll hur mycket artificiellt bling-bling manusförfattaren hänger på figuren han är totalt ointressant.

Än värre är det med hans flickvän som spelas (årets överdrift) av Lily James. Jag vet inte om det är meningen men genom sitt skådespeleri lyckas bara James ge sin rollfigur intrycket av att hon är dum i huvudet. Slutligen har vi Eiza González i rollen som en av bankrånarna. Då hon är mexikanska är hon naturligtvis både sexig och impulsiv. Vi vet ju alla hur hetlevrade dessa sydländska kvinnor är. Tjenare! Filmen kommer liksom inte med något nytt. Det är gammal skåpmat och illa skrivna roller. Det är en film som anstränger sig att vara hipp men tillför inte något nytt.

Turligt nog har vi Jamie Foxx, Kevin Spacey (om än på halvfart) och John Hamm som räddar upp filmen. Lägg sedan till suveräna biljakter och en fartfylld upplösning så blir inte Baby driver så pjåkig trots allt. En ok actionfilm men inte mer. Hyllningarna överlag är obegripliga men kanske rätt person sa att detta är en fantastisk film och så följde resten av kritikerkåren efter – de har en tendens att göra detta. Kanske skulle jag ha sett Atomic blonde i stället men även den filmen hade Herr Petterson gett en fyra så jag väntar nog till dvd-släppet.

Regi: Edgar Wright

Betyg: 5/10

Annonser

L.A Confedential (1997 USA)

L.A.-ConfidentialJames Ellroy har lyckats med konststycket att sälja samma story till filmbolagen hela tre gånger. Imponerande! Filmerna är Dark Blue (2002), Street Kings (2008) och dagens film som var den första. Alla filmerna har ungefär samma handling. Det rör sig om korrumperade poliser som får ett mordfall i knäna. Till en början verkar fallet vara en simpel historia att lösa men det är någon detalj i brottet som gäckar den korrumperade snuten och han kan inte släppa fallet. Mordet visar sig leda vidare högre upp i polishierarkin och vår antihjälte blir ett jagat villebråd.

Nu kan det vara som så att jag låter lite kritisk och missnöjd med filmerna men så är icke fallet då en god historia med fördel kan berättas fler gånger men den är oftast bäst första gången och det stämmer här. L.A Confidential  har de bästa skådisarna, Guy Pierce, Russell Crowe, Kevin Spacey m.fl. Tidsperioden är tidigt 50-tal och är då i mina ögon lite mer visuellt underhållande även om Dark blue har en mer apokalyptisk känsla över sig då den utspelar sig under upploppen som skedde i samband med Rodney King rättegången. L.A Confidential är en klurig kriminalhistoria och gäller att hänga med i svängarna. Det är ingen film man sitter och slötittar på då historien är fylld av intriger och karaktärer och dubbelspel. Rekommenderas varmt och Ellroys böcker bör man också ta och läsa då de håller genomgående hög klass.

Regi: Curtis Hansen

Betyg: 8/10

 

United states of Leland (2003 USA)

28210423Den här filmen har en rolluppsättning som få: Kevin Spacey, Michelle Williams, Lena Olin, Don Cheadle och sist men inte minst Ryan Gosling som den djupt störde ynglingen Leland.

Leland utför ett vansinnesdåd då han mördar sin flickväns utvecklingsstörde lillebror. Leland verkar vara helt oberörd över vad han gjort. I ungdomsfängelset börjar hans lärare tala med honom för att försöka förstå Lelands motiv. Det är inte bara av altruistiska skäl som läraren vill hjälpa den unge brottslingen. Läraren hoppas på att kunna samla material till en bok och därigenom få ett genombrott som författare.

United states of Leland är ingen dålig film men den faller på att den vill lite väl mycket. Vi har Lelands föräldrar som får leva med att de har en son som är en mördare, vi har Lelands före detta flickvän som missbrukar heroin, vi har läraren som är otrogen mot sin flickvän. Som om inte detta skulle räcka så får vi även följa familjen till den mördade pojken som krackelerar och slutligen har vi dramats huvudperson Leland som ska få sin historia berättad. Det säger sig självt att filmen bara touchar på ytan över alla de inblandades elände här i livet. Jag kom aldrig någon av personerna in på livet och hade svårt att finna fokus i den här eländesberättelsen. Nu har i och för sig denna uppvisning i spridda personers misär en poäng och filmen lyfter lite den sista kvarten då Leland öppnar sig och förklarar hur han ser på världen. Han har en vriden logik men ändock logisk på något bakvänt vis. Tyvärr är det alltför lång väntetid i nittio minuter för en bra sista kvart.

Regi: Matthew Ryan Hoge

Betyg: 4/10

Moon (2009)

moon_sam_rockwell3Sam Bell arbetar med att övervaka gruvdriften på månen och har gjort så i tre år. Han sköter arbetet ensam och enda sällskapet är datorn GERTY. Efter en arbetsolycka vaknar Sam upp och upptäcker att han inte längre är ensam på basen och vissa obehagliga sannningar om hans arbetsförhållanden uppdagas.

Detta är en ganska stillsam sf-thriller som balanserar farligt nära till att bli tråkig men den lyckas hålla intresset uppe i alla fall hos mig (även om man kan räkna ut tvisten ganska snabbt). Är man på humör är filmen helt OK. Det var trevligt att få se Sam Rockwell i en huvudroll då han hör till mina favoritskådisar. Regissören är f.ö son till David Bowie om nu någon händelsevis var intresserad.

Regi: Duncan Jones

Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey

Betyg: 6/10