Melancholia (2011 Danmark)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag begriper mig inte riktigt på Lars von Trier. Filmerna har ofta en märklig kvinnosyn, de kan vara trista men samtidigt spännande och vad han vill säga med sina berättelser är mig en gåta. Likväl återvänder jag till Triers filmer för det är någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att jag finner de intressanta.

Melancholia är uppdelad i två akter där de två systrarna Justine och Claire har huvudrollerna.Den första akten handlar om Justines katastrofala bröllop och den andra delen rör sig om Claire som kastas mellan hopp och förtvivlan då en nyupptäckt planet, Melancholia, eventuellt kommer att kollidera med jorden.

Filmen startar med slutet, i långsamma scener ackompanjerade till Wagners Tristan och Isolde får vi se hur jorden förintas. Jag fann dessa scener otroligt vackra och såg faktiskt om de ett par gånger. Bröllopet som sedan skildras är en olustig tillställning. Justine verkar lida av någon form av depression och ligger hela tiden på gränsen till ett sammanbrott. Flera av gästerna ogillar varandra och förloämpar varandra när tillfälle ges. Mitt i det trots allt förhållandevis stillsamma kaoset har vi en förtvivlad bröllposarragör som är mycket rolig samt brudens svåger som står för kalaset och försöker rädda det som räddas kan.

Den andra delen är en ganska stillsam betraktelse av vår planets undergång. Claire oroas av planten Melancholia, hennes man försöker lugna henne och menar att vetenskapsmän hävdar att planeten bara kommer att passera. Systern slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan över vad som ska ske.

Melancholia ger upphov till många frågor och tolkningar och även en hög obesvarade frågor. Jag misstänker att man skulle kunna skriva en mindre avhandling om filmen men jag valde att bara se på Melancholia utan att fundera alltför mycket och som film ger den ett något splittrat intryck. Var för sig är de båda delarna mycket bra. Bröllopet är ångestframkallande men samtidigt  tragekomiskt och underhållande. Den andra akten är vacker, stillsam och rofylld speciellt om den ställs i kontrast till det kaosartade bröllopet. Tyvärr passar filmens två delar ihop ganska illa och jag känner en viss rastlöshet mot filmens slut. Melancholia känns på tok alldeles för lång. Egentligen skulle man nog se filmen i två sittningar och inte i ett svep.

Foto, story och rollbesättning med bl.a Stellan Skarsgård, John Hurt, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland är mycket bra men filmen känns alldeles för lång och faller på eget grepp tyvärr. Jojjenito och Fiffi har lite andra åsikter.

Regi: Lars von Trier

betyg: 6/10

A Few good men (1992 usa)

När två marinsoldater anklagas för att ha mördat en kamrat väljer millitären att utse en oengagerad advokat då man inte vill att fallet ska utredas ordentligt. Naurligtvis väljer den oegagerade advokaten att för en gångs skull engagera sig och ganska snabbt upptäcker han att hans fall är mer komplicerat än vad det först verkade.

En film som kanske blivit mest känd för Jack Nicholsons ”you can´t handle the truth” tal i filmens final. ”A few good men” är rena ”who´s who” när det kommer till vilka kända skådespelare som är med, Walsh, Cruise, Moore, Sutherland och Bacon för att nämna några. När regissören haft så många skådespelare att välja mellan är det synd att han valt att ta med de två sämsta i huvudrollerna: Cruise och Nicholsson. Tom Cruise sliter som ett djur för att visa alla vilken bra skådespelare han är, vilket tidvis ger ett direkt plågsamt resultat för han är en riktigt usel skådis trots sitt pepsodentleende. Nicholson har aldrig varit och kommer troligtvis aldrig att vara en skådespelare då han i film efter film spelar samma roll, nämligen sig själv. Folk som tycker om Nicholsson brukar säga att han är en ”skön typ” vilket han kanske är men det betyder inte att han är en bra skådis.  Jag riktigt svag för rättegångsdramer och tröttnar aldrig på att få alla klicheer serverade: det motsträviga vittnet, det försvunnna vittnet, det avgörande beviset ja allt är med i filmen så det blir ok trots Cruise, Nicholsson och kvalmig amerikansk patriotism.

Regi: Rob Reiner

Skådespelare: Demi Moore, Kevin Pollack och resten av Hollywood.

Betyg: 6/10