BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Never let me go ( 2010 Storbr/USA)

Nu hade både Fiffi och Fripp hyllat den här filmen så jag hade ganska höga förväntningar på den här historien från förra året. Berättelsen startar under sjuttiotalet men det är en alternativ värld vi får stifta bekantskap med. Den skiljer sig inte speciellt mycket från den värld vi är vana vid förutom att man gjort stora framsteg inom läkarvetenskapen och kan bota de flesta sjukdomar. Never let me go handlar om de tre barnen: Ruth, Cathy och Tommy. De bor på en internatskola som vid en första anblick verkar vara som andra internatskolor men ju mer vi får se av barnens vardag desto mer främmande verkar miljön vara. Det är inga stora saker bara små detaljer som att ungarna är livrädda att vandra utanför skolans område och att rektorns tal till eleverna på morgonsamlingen är aningens märkliga. Jag ska inte avslöja mer om den här sf/kärleks/feelbadfilmen.

Never let me go är baserad på en bok av Kazuo Ishiguro, samme författare som skrivit Återstoden av dagen. Trots helt olika handlingar finns det likheter mellan filmerna (jag har inte läst någon av böckerna). Båda handlar om olycklig kärlek som bottnar i obeslutsamhet och tvekan och båda berättelserna är långsamma men för den skull inte tråkiga, snarare tvärtom. Skådisarna i Never let me go kanske inte håller samma klass som Thompson och Hopkins men duon Carey Mulligan och Andrew Garfield gör två minnesvärda porträtt av ungdomar som är naiva och oskuldsfulla. Kiera Knightley har den tredje bärande rollen men hon gör vare sig till eller från däremot är hon bra på att se glåmig ut så det var nog en anledning till att hon fick rollen som Ruth.

Musiken är sorgsen, stillsam och kompletterar det vackra fotot. Ja hela filmen är vemodig och man blir kanske inte direkt munter av att se den här berättelsen men inget går upp emot en film som vrider till hjärtat rejält och jag tror t.o.m att jag var aningens fuktig i ögonen vid eftertexterna, men den kan i och för sig ha varit inbillning. Genom hela filmen gör Carey Mulligan en voiceover vilket jag ibland kan ha svårt för men här sitter orden perfekt och kompletterar berättelsen. Jag finner det svårare att skriva om fantastiskt bra filmer än fantastiskt usla filmer men Never let me go ÄR en fantastiskt bra film. Vänta er bara inte några glada skratt eller högt tempo.

Regi:Mark Romanek

Betyg:10/10