År 1983 kom det ut två Bondfilmer. Dels den av EON producerade Octopussy samt Never say never again som producerades av Kevin McClory. McClory som vi kommer ihåg från Thunderball ägde som bekant rätten till Thunderball historien och hade tidigare försökt att producera en Bondfilm i mitten på 70-talet, James Bond of the Secret Service. Det projektet sköts i sank av EON som hotade med rättsliga åtgärder. Några år senare återkom McClory med ett nytt Bondprojekt, Warhead även denna gången stoppades han. Manuskriptet för en av de ”ogjorda” projekten offentliggjodes för inte så länge sedan. Både Connery, McClory samt Len Deighton hade arbetat med berättelsen som var förlagd till NYC och innehöll bla en helikopterattack mot frihetsgudinnan, mekaniska hajar, fallskärmshopp från skyskrapor och SPECTRE naturligtvis. En film vi aldrig kommer få se då den hamnat i limbo tillsammans med Daltons tredje Bondfilm.
Kevin McClory anno 1959
Vid tredje försöket lyckades den envetne MCClory att få till en produktion av en Bondfilm. Hjälpen kom från USA och Paramount. Filmens grundstory är i stort sett densamma som i Thunderball man har däremot ändrat på en del platser, actionscener och karaktärers namn.t.ex heter inte filmen skurk Emilio Largo utan Maximilian Largo. Den stor nyheten med filmen var att man lyckats knyta Connery till projektet. Han skulle nu reprisera sin roll som 007 med rätt att döda. Det var tolv sedan han senast gjort den rollen. Connery var tätt involverad i projektet och en av anledningarna till detta var kanske att hans trackrecord sedan Bond kanske inte var så mycket att stoltsera med eller vad sägs om t.ex Zardoz? En annan orsak kan vara att han ville djävlas lite med Broccoli som under 60-talet nekat Connery att få procent på framgångarna med filmserien men det är bara spekulationer.
Sydow som Blofeld. Många av hans scener klipptes bort.
Andra skådespelare som man knöt till filmen var b.al Max von Sydow som Blofeld. Sydow gör en ganska sympatisk version av Bonds nemesis och speciellt ondskefull verkar han inte vara. Largo spelades av tysken Claus Maria Brandauer. I Brandauers version av Largo möter vi en av de obehagligaste skurkarna i Bond han ger ett porträtt av en man som sällan höjer rösten ler ständigt men vansinnet glimmar i karlns ögon konstant. I mitt tycke är han lite för galen och obalanserad. Hans medhjälperska Fatima Blush spelas med bravur av Barbara Carrera som faktiskt fick en golden globe nominering för sin insats. Carrera balanserar på gränsen till överspel men hon lyckas hålla sig på rätt sida. Domino spelas av den då relativt okända Kim Basinger och hon ger ett lite veligt intryck. För regin stod Irwin Kershner som b.la gjort The Empire strikes back.
- Rowan Atkinson dyker upp i en liten roll.
Filmen handling är, som jag tidigare nämnt, desamma som i Thunderball men inledningen skiljer sig stort från tidigare Bondfilmer. I Bonds värld står tiden i stort sett stilla. Det är små detaljer som ger åskådaren en aning om att omvärlden förändras oftast är detaljerna av teknisk art. När det gäller mobiltelefoner och datorer märker man snabbt att utvecklingen gått framåt . Enda tecknet jag kan komma på så här på rak hand att personen Bond rör sig framåt i tiden är hans besök vid frus grav i For your eyes only. I Brosnans filmer som vi kommer till längre fram försöker man lite halvhjärtat ge 007 någon form av bakgrundhistoria. I Never say never again har Bond däremot åldrats, han har fått en ny chef som anser att dubbelnollorna har spelat ut sin roll. MI6 dras med budgetunderskott och organisationen är halvt om halvt lite på dekis. När SPECTRE knycker atombomerna får M motvilligt återaktivera 007 igen. Att förändringens vindar blåst kan kanske bäst illustreras med en kort ordväxling mellan en förvånansvärt trevlig och gemytlig Q och Bond:
Q: Good to see you Mr. Bond. Things’ve been awfully dull ‘round here. I hope we’re going to see some gratuitous sex and violence in this one!
James Bond: I certainly hope so too.
- Brandauer som Largo
Det är en njutning att se Connery reprisera sin roll som 007. Han glider snabbt in i rollen som Bond. Att det gått tolv år sedan sist märks nästan inte även om han har en tupe´med lite högre hårfäste än vad man är van vid. Carrera är otroligt underhållande som den obalanserade lönnmörderskan Fatima. Tyvärr är Never say never again en ganska småseg historia den känns lite pladdrig och det hettar aldrig riktigt till. Ett slagsmål och en motorcykeljakt håller god Bondklass men annars är det faktiskt ganska tunnsått med action. Bond har kanske blivit gammal för han tackar för sig i slutet av filmen och säger att han ska gå i pension. Titeln sägs ha uppstått då Connerys fru påpekat för honom att han sagt never again om att spela Bond. Man hade även tänkt att Roger Moore skulle vara med på ett hörn i filmen. Tanken var att Roger skulle yttra filmens titel till Connery när de av en slump två stöter ihop på en gata. Problemet att göra detta låg inte på det personliga planet men då det redan rådde en ganska infekterad stämmning mellan bolagen skippade man den iden. McClory försökte komma till skott med en tredje Bondfilm ända fram till sin död men närmare än att det ryktades att Liam Neeson skulle spela Bond kom han aldrig. Efter div. bolagsaffärer och uppköp av konkursdrabbade filmbolag ligger nu rättigheterna till alla Bondfilmerna hos ett bolag, MGM/Sony. Om detta betyder att Blofeld och SPECTRE kommer visa sina fula trynen är en helt annan sak då McClory har släktingar som lever och hur konfliktsugna de är vet ingen än.
Carrera som lönnmördeskan Fatima försöker än en gång ta livet av Bond. Carrera har en hel del bisarra kläder under filmen värda att förfasas över.
John Barry fick en förfrågan att skriva filmmusiken men avböjde vänligt men bestämt då han kände lojalitet med EON. Jobbet gick då till Michel Legrand som komponerat ihop ett ganska mediokert soundtrack. Titellåten är en blek historia och sjungs av Lani Hall.
Dansscenen mellan Domino och Bond är riktigt snygg.
Bästa repliken. Ganska många då Connery som sagt är i högform men nedanstående fick mig faktiskt att skratta till lite:
M: I send you to a health farm to get yourself in shape! Instead you DEMOLISH it! Now I’ve had to notify the local police, get a minister to muzzle the press, and allocate a sizable chunk of my meager budget to renovating the establishment!
James Bond: A man DID try to kill me, sir.
M: Oh! Caught you seducing his wife, did he?
James Bond: No, sir, not at all. But, in fact, I did lose 4 lbs and God knows how many free radicals.
M: [slams the table] That is the KIND of attitude that tempts me to suspend you, 007!
Fem stycken martinis blir betyget.
The Nice guys syftar på de två inte så trevliga privatdetektiverna Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Deras vägar korsas i 70 talets L.A då de båda blir inblandade i ett fall som rör en försvunnen tjej. Till en början verkar det vara ett trivialt uppdrag men historien växer och tar sig konspirationsliknande former.
Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.
FILMITCH 