Melancholia (2011 Danmark)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag begriper mig inte riktigt på Lars von Trier. Filmerna har ofta en märklig kvinnosyn, de kan vara trista men samtidigt spännande och vad han vill säga med sina berättelser är mig en gåta. Likväl återvänder jag till Triers filmer för det är någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att jag finner de intressanta.

Melancholia är uppdelad i två akter där de två systrarna Justine och Claire har huvudrollerna.Den första akten handlar om Justines katastrofala bröllop och den andra delen rör sig om Claire som kastas mellan hopp och förtvivlan då en nyupptäckt planet, Melancholia, eventuellt kommer att kollidera med jorden.

Filmen startar med slutet, i långsamma scener ackompanjerade till Wagners Tristan och Isolde får vi se hur jorden förintas. Jag fann dessa scener otroligt vackra och såg faktiskt om de ett par gånger. Bröllopet som sedan skildras är en olustig tillställning. Justine verkar lida av någon form av depression och ligger hela tiden på gränsen till ett sammanbrott. Flera av gästerna ogillar varandra och förloämpar varandra när tillfälle ges. Mitt i det trots allt förhållandevis stillsamma kaoset har vi en förtvivlad bröllposarragör som är mycket rolig samt brudens svåger som står för kalaset och försöker rädda det som räddas kan.

Den andra delen är en ganska stillsam betraktelse av vår planets undergång. Claire oroas av planten Melancholia, hennes man försöker lugna henne och menar att vetenskapsmän hävdar att planeten bara kommer att passera. Systern slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan över vad som ska ske.

Melancholia ger upphov till många frågor och tolkningar och även en hög obesvarade frågor. Jag misstänker att man skulle kunna skriva en mindre avhandling om filmen men jag valde att bara se på Melancholia utan att fundera alltför mycket och som film ger den ett något splittrat intryck. Var för sig är de båda delarna mycket bra. Bröllopet är ångestframkallande men samtidigt  tragekomiskt och underhållande. Den andra akten är vacker, stillsam och rofylld speciellt om den ställs i kontrast till det kaosartade bröllopet. Tyvärr passar filmens två delar ihop ganska illa och jag känner en viss rastlöshet mot filmens slut. Melancholia känns på tok alldeles för lång. Egentligen skulle man nog se filmen i två sittningar och inte i ett svep.

Foto, story och rollbesättning med bl.a Stellan Skarsgård, John Hurt, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland är mycket bra men filmen känns alldeles för lång och faller på eget grepp tyvärr. Jojjenito och Fiffi har lite andra åsikter.

Regi: Lars von Trier

betyg: 6/10

All good things (2010 USA)

Andrew Jarecki har tidigare gjort dokumentären The Friedmans när han gör sin första spelfilm går han inte så långt utanför sina ramar. All good things är en s.k based on a true story film men i det här fallet heter det att filmen är inspererad av händelser de senaste trettio åren. Troligtvis för att man vill undvika stämningar av de personer som porträtteras i filmen.

David träffar Katie när han lagar avloppet i hennes lägenhet och kärlek uppstår. Romansen ses inte med blida ögon av Davids far som anser att Katie inte duger åt hennes son. Sonen är nämligen arvtagare till ett stort fastighetsimperium. Pappan är inte kandidat för priset ”father of the year” för att uttrycka det milt. Trots pappan gifter sig paret och flyttar till New England men efter en tid lyckas fadern övertala sonen att flytta tillbaka och börja jobba i företaget. När David ställs inför ökad psykisik press p.ga närheten till pappan och vantrivsel i storstaden blir det dags för frun att ta sig en funderare över vem hon verkligen gift sig med.

Knepig film det här, å ena sidan har vi bra skådisar; Ryan Gosling, Kirsten Dunst och Frank Langella samt en historia som är engagerande, å andra sidan har vi en film som velar mellan att vara ett romantiskt drama första halvan för att sedan gå över till kriminalhistoria. Resultatet blir för att använda sig av en gammal klyscha ”vare sig hackat eller malet”. Trots svag regi lyckas främst Dunst och Langella ge bra rollporträtt. Gosling får inget att bita i då David är helt nollställd bakom sina Bengt Bedrup glasögon. På ett sätt är han obehaglig då jag verkligen inte vet var jag har honom men samtidigt är David så blek och intetsägande att jag inte bryr mig om karaktären. Halvt om halvt sevärd film där misslyckandet nog kan skyllas på regissören.

Regi:Andrew Jarecki

Betyg:5/10