Prästen i paradiset (2015 Sverige)

Prästen Carro åker till Thailand för att hjälpa kyrkans man på plats, Krister, med att inviga en ny kyrka. Det är bråttom då statsministern tänker närvara på invigningen. På plats inser Carro att hennes uppdrag är kört,  Krister har supit och spelat bort budgeten och verkar inte bry sig nämnvärt om denna fadäs. Carro vill inget annat än att lyckas med sitt uppdrag då kyrkorådet mer eller mindre lovat henne det eftertraktade pastoratet Ingarö om hon ror invigningen i hamn.

Prästen i paradiset är troligen en helt ok film för de flesta. Den är lite smårolig, Kjell Berqkvist är med och spelar…..Kjell Bergqvist, det är välkända semestermiljöer för många svenskar och lite lagom exotiskt och Kjell ”Jägarna” Sundvall regisserar. Handlingen är iofs ganska så simpel men den har potential och man skulle nog kunna göra underhållande soppa på denna spik. Tråkigt nog så har denna rulle en air av TV4 över sig och de står mycket riktigt som medproducenter i eftertexterna. Det är en film där man gjort det mesta i sin makt för att det ska bli en film som lockar hela familjen att titta. Inget fel i det men det här fallet blir det väldigt urvattnat vilket är tråkigt då det troligen kunnat bli en film med avsevärt mer bett i. Det mest obekväma som sker i filmen är en episod med en guldfisk och jag är säker på att produktionsledningen hade ett extrainsatt möte om den sekvensens varande i filmen eller inte.

Nä detta funkar inte för mig. Det är alldeles för plastigt och ansträngt inkluderade för att jag ska kunna uppskatta filmen men bottenbetyg blir det inte, jag fick fina miljöer och helt ok skådespelare. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att filmen är mer en ursäkt för att ett gäng folk ville ha en betald semester i Thailand än att man brann för projektet.

Regi: Kjell Sundvall

Betyg: 3/10

Annonser

Den bästa sommaren (2000 Sverige)

den_basta_sommarenTraditionsenligt startar bloggen det nya året med en trevlig film.

Begravningsentreprenören Yngve Johansson brukar ta hand om s.k sommarbarn (feriebarn). Denna sommar, 1958, tar Yngve emot två barn, Mårten och Annika . Barnens första intryck av Yngve är att det är en bister man som mer eller mindre bott ensam i hela sitt liv och inte verkar vara speciellt förtjust i folk. Men naturligtvis (för det här är en sådan film) klappar det ett hjärta av guld under Yngves väst och saker och ting har ändrats till det bättre innan eftertexterna rullar.

Vanligtvis hamnar filmer av det här slaget inte bland mina favoriter men de är lättsmälta och man får en liten glädjeinjektion av att se dessa filmer vilket inte är fy skam. Så är även fallet med Den bästa sommaren. regissören Malmros kör på säkra kort: 50-talet, landsbygd (Molkom) och sommar, ting som gör att det automatiskt dreglar lite smått i de flesta svenskars mungipor. Det som gör att filmen har det där lilla extra är Kjell Bergqvist som spelar Yngve. Dialogen och de one-liners som han begåvats med är i världsklass. Man skulle kunna ge ut en citatbok av Yngves alla uttryck. Begravningsentreprenören är också en ganska komplex figur för var gång jag ser filmen blir karaktären mer mångfacetterad. Malmros litar på sin publik och skriver inte Yngves hela levnadshistoria och karaktär på våra näsor. Vi tittare får ana hur det hela ligger till. Klart att man kan se filmen som en komedi med Bergqvist som säger massa roliga saker och nöja sig med det men det finns som sagt en hel del att upptäcka om man väljer att se bortom alla roliga repliker.

Den övriga ensemblen sköter sig också bra. Brasse Brännström har en liten men viktig roll som kan sägas vara en bittrare version av Yngve. Anastasios Soulis och Rebecca Scheja spelar sommarbarnen och gör det bra, skönt med uthärdliga ungar för en gångs skull. En rolig detalj är att Rebecca Scheja numera ingår i popgruppen Rebecca och Fiona. Det är inte så mycket att mer orda om, Den bästa sommaren är en bra film som är rolig men har lite nödvändig svärta. En klar filmfavorit.

Regi: Ulf Malmros
Betyg: 9/10

Bäst före (2013 Sverige)

136429~1Läraren Bosse har precis gått i pension och blivit lämnad av sin fru. Främsta anledningen till detta initiativ från fruns sida  är att Lasse helt enkelt är för trist. När han och hans vänner Lennart och Anders vinner en mindre summa på travet beslutar de sig för att ta en Ålandskryssning. Lennart är gift men jagar kvinnor och ser sin chans till en flyktig båtromans. Anders är så snål att han gråter när han skiter (bildligt talat) så resan blir inte så behaglig som Bosse hoppats på.

Det här är en film som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Det är en bagatell med äldre män som är lite smådeppade över sina liv där de drömmar de haft inte infriats. När eftertexterna rullar får jag lite av en jaha-känsla och undrar lite över vad filmen vill ge mig som tittare. Vem baxade hela det här projektet i hamn? Vem tyckte att det här är en så pass bra ide´ att man ville förverkliga det projektet? Bevisligen någon.

Nu är inte Bäst före någon dålig film den är bara lite mellanmjöksaktig. Det är inget nytt som presenteras, frågorna som dryftas i filmen om vad man gjort av sitt liv har behandlats i andra filmer och storyn är lövtunn.  Det är emellertid bra skådisar speciellt Brasse Brännström som spelar Bosse. Varför gör inte han fler filmer? Storyn flyter på och det är en hel del pinsamma scener när Lennart raggar på båten. Dialogen är bra och känns inte teateraktig som så oftast i svensk film. Bäst före är en film som glider en förbi men kan se den utan att bli missnöjd men man kan likväl med gott samvete skippa filmen.

Regi: Mats Arehn

Betyg: 5/10

Comborecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011 Sverige)

Välkommen till en comborecension av Åsa Nisse. Marcus står för huvudelen av recensionen. Mina åsikter skrivs i kursiv text.

Härom veckan var jag (Marcus) och min bror (Filmitch) på bio och såg den nya Åsa Nisse filmen. Denna upplevelse var så förvirrande och intensiv att Filmitch efteråt klagade på huvudvärk och jag själv kände mig aningen tom, som om något inom mig dött där i biomörkret. Jag ska dock göra ett tappert försök att skriva en objektiv recension och får förhoppningsvis hjälp av min bror.

Här vill jag inflika att jag faktiskt gillar Åsa Nisse. Orginalfilmerna ligger och puttrar igränslandet ”så dåligt att det blir bra”. De är också lite vemodiga då de ger en nostalgisk bild av ett Sverige som aldrig har funnits men man vill ändå inbilla sig att det fanns en tid där dörrar inte behövde låsas och kaffepannan var ständigt igång för att någon kunde komma på besök.

Att gå på en Åsa-Nisse-film med hopp om att få se bra film är ungefär som att tro att det ska gå att klia sig i ögat med en slagborr, chocken och besvikelsen skulle bli lika kännbar. Så det var två spända bröder som satte sig i biosalongen beredda på det värsta.  Efter några trailers (bl.a. för en kommande Svensson Svensson- film) som fick oss att rysa började således filmen…och det (hör och häpna) med ett bra och roligt musikalnummer.  Och så fortsatte det hela filmen. Allt är på tok  för mycket hela tiden men i detaljerna gömmer sig små  pärlor av komisk genialitet men mer om det senare.

Jag undrar om inte trailerna var värre än än huvudföreställningen, jisses vilken skit de hade skrapat ihop, har aldrig känt mig så osugen att gå på bio. Filmens musikalnummer är otroligt bra men det är också Dorsins starka sida och med tanke på att karln har suttit och plitat med manus i flera år så borde han lyckas med något.

Handlingen i korthet: Åsa Nisse bygger en vattenpump som är så kraftig att de istället hittar olja. Onda (skånska) oljemagnater samt staten vill lägga vantarna på oljan varpå Knohult (orten som Åsa-Nisse bor i) utropar sig till egen republik med en rad ”komiska” förvecklingar som följd.

Åsa Nisse o Klabbaparn

Svergies komiker och skådespelarelit tycks ha stått på kö för att få vara med i detta spektakel, antagligen för att det oavsett slutresultat innebär en rolig inspelning och pengar på banken. Svenska komedier går ju i allmänhet bra på bio. Få av dessa skådespelare utövar dock sitt yrke i denna film, möjligtvis med undantag av Michael Segerström i rollen som Klabbarpan och Johan Rabaeus som Sjökvist. Bergkvist i huvudrollen spelar i princip sig själv fast med Småländsk dialekt som tyvärr mer låter som ett talfel.  Nu kan man inte vänta sig bra skådespeleri i buskis i allmänhet och inte i Åsa-Nisse filmer i synnerhet. Det är ju inte som om karaktärerna har särskilt mycket djup så man kanske inte ska vara övernitisk.

Bergkvist dialekt är ett kapitel för sig, skrattretande dåligt. Gåtan är verkligen hur man fått med så många skådespelare men det råder kanske lågkonjunktur, vad vet jag?. Däremot verkar de ha avsevärt roligare på duken än vad vi i publiken har. Det finns ett gammalt talesätt som jag skriver under på: Teaterskådespelare och jazzmusiker har alltid roligare än publiken, nu kan man även lägga till skådisar i Åsa Nisse 2011 till talessättet. Segerström är riktigt bra som Klabbaparn däremot hade jag svårt för Rabaeus som Sjökvist. Han känns helt enkelt för konstlad i rollen men det är han i och för sig inte ensam om.

När det gäller humorn då? Är det roligt? Ja bitvis är det faktiskt det men det blir lite mycket. Man har bemödat sig att fylla varje bildruta med olika ”gags” och de gånger man inte lyckats komma på något så grimaserar man eller spelar över för att fylla luckan. Skämten har en tendens att gå överstyr och bara bli fåniga och då blir man lite trött efter ett tag. Många gånger hade en scen varit rolig om det inte hade gått till överdrift och hamnat på barnprogramsnivå. Andra gånger går det (förbryllande nog) från rena ”Stefan och Krister- Flåset” till relativt inteligenta poänger. Förvirringen hos mig som åskådare är m.a.o. monumental en timme in i filmen och det är också då Filmitch med ett utmattad suck ”går på toa”. Vill inflika här att Jag gick för att skölja mitt ansikte med kallt vatten samt ta en mental paus. Jag var ganska nära ett mindre sammanbrott.Denna förvirring håller i sig efter filmens slut och fram till skrivande stund. Kan det vara så att Dorsin m.fl. skapat ett litet ironiskt mästerverk? För de kan ju inte tycka att det är roligt på riktigt? Eller? Har man bara försökt göra en Åsa-Nisse film, trogen föregångarnas anda? Om så är fallet har man ju lyckats ganska bra. Problemet klarnar inte heller då jag minns Herr Dorsin i Grotescosketchen med mjölet som är en väldigt uppenbar parodi på buskisgenren.

När genren man parodierar ligger så nära ”äkta vara” så blir det svårt att begripa vad det är man ser. Hela Åsa-Nisse filmen kastar sig mellan att vara klassisk buskis till att vara parodi på sig själv och frågan är om det skulle gå att göra på något annat sätt.

Under hela filmen kan jag räkna till fyra skämt som var bra resten är fruktansvärt dåliga. Jag är böjd att hålla med min bror: Jag är förvirrad är det en parodi eller inte?  Om inte blir jag väldigt väldigt bekymmrad.

Bra musiknummer dock.

Som film får den 2/10.

Som Åsa-Nisse film får den 5/10.

Filmitch ger den 2/10 det var trots allt fyra roliga skämt och älgritten i början hör inte till dessa.

Bröllopsfotografen (2009 sverige)

Robin som drömmer om att bli professionell fotograf  åker till Stockholm för ett jobb som bröllopsfotograf. Han blir inneboende hos en avdankad skådespelare och inleder ett förhållande med en överklasstjej. Robin försöker passa in men får allt svårare att hantera situationen.

En film av Ulf Malmros är aldrig ointressant men för den skull betyder det inte att att alla hans verk är bra. Många bra skådespelare, Kjell Bergkvist spelar som vanligt Kjell Bergkvist men vid det här laget gör han det ganska bra. Bröllopsfotografen är inte speciellt rolig den lutar mer åt det tragiska hållet med människor som känner sig misslyckade på ena eller andra sättet. Det som drar ned betyget på filmen är att många av filmens karaktärer, speciellt Robin, känns skissartade, manuset hade kanske mått bra av en genomarbetning.

Regi: Ulf Malmros

Skådespelare: Björn Starrin, Tuva Novotny

Betyg: 6/10