Min bäste ovän (1999 Tyskland)

Werner Herzog är en spännande regissör. Hans filmer är kanske inte alltid bra men ointressanta är de aldrig. Hans bästa spelfilmer (av de jag sett) har oftast haft den tyske spåkespelaren Klaus Kinski i huvudrollen t.ex Nosferatu, Aguirre m.fl. Min bäste ovän handlar om relationen emellan Herzog och Kinski. En relation som präglades av avsky, gräl, vansinnesutbrott och förakt samtidigt som de två hela tiden sökte sig till varandra för att samarbeta. Filmen börjar med att Herzog berättar att han i unga år delade lägenhet med Kinski en upplevelse som jag inte avundas Herzog, b.la låste Kinski in sig på toaletten i två dygn och slog systematisk sönder hela inredningen. När Herzog flera år senare bestämde sig för att filma i Amazonas regnskog (inte den bekvämaste av inspelningsplatser) erbjuder han huvudrollen till Kinski. Ett agerande från Herzog som trotsar allt förstånd Filminspelningen utvecklas till en mardröm där Kinski får vredesutbrott (speciellt vid de tillfällen han inte står i centrum), slår statister blodiga och hotar med att lämna inspelningen. Kinski stannade först efter att Herzog hotat med att skjuta honom. Efter denna kaosartade inspelning skulle ingen normalt funtad människa utsätta sig för något liknande igen men det är just det Herzog gör. Fyra(!) gånger till ”samarbetade” paret och man återvände t.om till Amazonas för filmen Fitzcarraldo. Den gången erbjöd sig de lokala statisterna att mörda Kinski. Detta självdestruktiva beteende från Herzogs sida att gång på gång välja att arbeta med en uppenbarligen obalanserad människa är för mig en gåta.

Min bäste ovän är en mycket underhållande skröna som tyvärr dras med ett problem – Kinski dog 1991. Detta gör att Kinski i är helt utlämnad åt Herzogs version av historien om de två. Det hade varit mycket intressant att höra Kinskis åsikter och tankar om filminspelningarna. Nu har Kinski iofs skrivit sina memoarer men de har avfärdats av många som fria fantasier. Även om nu Herzog eventuellt överdriver verkar Kinski trots allt vara en skådis som i sitt beteende överträffar de flesta av sina kollegor. De svenska motsvarigheterna Torsten Flinck och Börje Ahlstedht är rena lättviktarna vid en jämförelse mot Kinski. Regissören Herzog verkar inte heller vara riktigt mentalt frisk. Precis innan de gjorde Fitzcarraldo planerade Herzog att döda Kinski (något han glatt berättar i filmen), istället för mord blev det än en film tillsammans och det får nog stå som symbol för parets märkliga samarbete. Med sin försynta framtoning och milda röst formligen vräker Herzog ur sig förolämpningar över Kinski ena stunden för att i nästa ögonblick förklara vilket geni skådespelaren var. Egentligen blir jag inte klok på vare sig Kinski eller Herzog och stundtals tänker jag att de två verkligen förtjänar varandra. Min bäste ovän är verkligen sevärd, en film om två excentriska människor som vägrar att kompromissa och är full av historier och filmklipp som man bara sitter och gapar över.

Regi: Werner Herzog

Betyg: 8/10

Aguirre/ Guds Vrede (Tyskland 1972)

Efter en sommar och höst späckad med superhjältefilmer och diverse buller och bång kan det vara gött att varva ner lite med en gammal Werner Herzog-film. Aguirre från 1972 är Herzogs första samarbete med den skogstokige Klaus Kinski, ett sammarbete som skulle återkomma gång på gång trots Herzogs och Kinskis minst sagt dramatiska konflikter.

Många av Herzogs filmer har förankring i verkliga händelser och personer så även denna gång även om han tummat på den historiska riktigheten en del. Aguirre handlar om en grupp Conquisadorers expedition längs Amazonfloden på jakt efter El Dorado, guldstaden. Filmen skildrar ingående hur expeditionen gradvis går åt hellskotta i takt med att Aguirre (Kinski) blir allt mer instabil och maktgalen. Detta må låta som en rafflande äventyrsfilm a´la Indiana Jones-filmerna men Aguirre förhåller sig till äventyrsmatiné så som 2001 förhåller sig till Star Wars. Det går lååååångsamt, lika långsamt som den trögflytande Amazonfloden filmen utspelas på. Nu gör ju inte det att filmen är dålig för det, man måste bara vara på humör och inte vara Herr Filmitch rastlös av sig.

Som sagt, samarbete.

Herzogs omsorgsfulla kameraarbete och iscensättning är fascinerande att se. På något sätt lyckas han skapa ett suggesivt sug i sina bilder. Kinski briljerar i all sin otrevlighet och med sitt intensiva utspel. Karln är ju som en Ernst Hugo på flugsvamp.

Herzog belyser också med filmen det vansinniga i hur det västerländska kolonialtänkandet fungerade. I en scen sitter en av passagerarna och lägger beslag på stora landområden de passerar för sin egen och kronans räkning med det belägget att han ser dem från flotten. ungefär som leken man hade som barn när man åkte bil och ”claimade” allt man såg genom fönstret.

Som vanligt när det är Herzog så är det intressant men det blir lite långtråkigt i vissa partier men vad gör väl det när man som payoff får se Kinski kasta apor omkring sig. 🙂

Betyg 7/10