American Ultra (2015 USA)

Om man tar och mixar filmerna The Long kiss goodnight samt The Bourne Identity och kastar in Jesse Eisenberg samt Kristen Stewart i smeten blir resultatet dagens film American ultra – fast resultatet är långt ifrån lika bra som ovan nämnda filmer.

Mike är en slacker som bor hos sin flickvän Phoebe. När han inte jobbar på det lokala snabbköpet tillbringar han dagarna med att röka på i hemmets soffa. Han tänker överraska sin flickvän med en resa till Hawaii men får en ångestattack, något han tydligen alltid får när han är från sin hemstad en längre tid. Köpet av flygbiljett registreras av CIA och en kader lönnmördare skickas till den lilla hålan för att eliminera Mike då han ovetandes bär på en hemlighet.

Om man inte kan acceptera Jesse Eisenberg som mördarmaskin (något som i rättvisans namn är att verkligen sträcka på trovärdigheten) kan det vara svårt att svälja American Ultra. Jag lyckades motvilligt med detta och resultatet blev inte så pjåkigt men filmen dras med ett stort problem. Det är svårt att veta om det är en actionthriller eller actionkomedi man tittar på. En hel del scener är lite småroliga, samtidigt är filmen både våldsam och har en allvarligare ton. Jag som tittar på filmen får då besvärligt att komma in i berättelsen då den velar lite väl mycket mellan sina genrer med resultatet att det blir varken eller.  På plussidan ligger bra fightscener och en hel del action som är klart godkänd samt många kända skådisar i små och stora roller.

Vill man slå ihjäl lite tid på blodig action och få en någorlunda acceptabel rulle till livs är American ultra helt ok fast med facit i hand skulle jag nog istället sett om de två filmerna som inledde dagens inlägg.

Regi:Nima Nourizadeh

Betyg: 4/10

Underwater (2020 USA)

På botten av Marianergraven har en forskningsstation byggts. Filmen rivstartar med att stationen drabbas av en jordbävning och en handfull överlevande måste nu försöka att nå räddningskapslarna innan allt kollapsar. Svårigheterna stannar inte där då de inte är helt ensamma på havets botten. Verksamheten eller jordskalvet verkar ha väckt en gäng hungriga varelser till liv.

Monster och undervattensfilm är kombination jag har svårt att stå emot men denna gång räckte det inte hela vägen. Underwater har ett bra tempo och filmen är i stort sett en flykt för överlevnad från början till slut och på pappret verkar detta vara en film jag borde gilla. Skådisar och effekter är helt ok men den där lilla extra biten som skulle ha kunnat gjort filmen till en riktig nagelbitare fattas.

Filmen är för mörk (iofs av naturliga skäl de är på havets botten) men det blir av och till oklart vad som händer och sker. Trots att livet står på spel och det är en kamp mot klockan OCH att det kryllar av monster blir filmen aldrig riktigt spännande. Den krympande skaran harvar på i mörkret och flåsar i sina dykardräkter. Det blir enahanda efter ett tag. En liten besvikelse men visst om man är lite småsugen på monster under vattnet så finns det en hel del alternativ som är värre att se.  En extra bonus var att Kirsten Stewart var förvånansvärt uthärdlig för en gångs skull.

Regi:  William Eubank

Betyg: 4/10

Twilight (2008 USA)

Nu är jag inte en tonårstjej med sjuklig idoldyrkan men jag valde att se åtminstone första filmen av denna famösa filmserie för att åtminstone bilda mig en uppfattning om vad ”alla” snackar om. Filmen var långt ifrån bra men den var förvånansvärt nog inte så dålig som jag trodde. Jag antar att filmen inte behöver någon resume´då historien om Bella och vampyren Edward numera är välbekant för de flesta, åtminstone om man är lite intresserad av böcker eller filmer. Jag hoppar raskt över till mina intryck.

Det är inga större fel på själva storyn som iofs inte kommer med något nytt. Berättelsen om en tjej som möter en lite småspännande och farlig kille har berättats många gånger. Tyvärr är filmen otroligt tråkig. Jag känner inget för huvudpersonerna och filmen saknar helt dynamik. Scen efter scen betas av på löpande band helt utan finess och känsla. En förklaring kan vara de usla skådisarna som verkar tro att det räcker med att lära sig repliker utantill för att kunna kalla sig för skådis. Bella och Edward ska vara otroligt kära i varandra något som jag inte alls köper. Jag har sett kor med mer livfulla blickar än detta par. Enda skådisen som kommer undan med hedern i behåll är Anna Kendrick som har en liten roll. Dialogen är inte direkt pinsam men likt skådespeleriet stel och trist. Slutligen är filmmusiken riktigt usel. Jag misstänker att man har lånat musiksnuttar på nätet och klippt ihop detta till ett soundtrack. Ljussättningen och miljöerna var bra men det var nog det enda. Tacksamt nog behövde jag inte använda skämkudden då Twilight bara var bedövande trist.

Regi: Catherine Hardwicke

Betyg: 3/10

Snow White and the huntsman (2012 USA)

Efter Alice in wonderland och Red riding hood har nu turen kommit till Snövit och jag får väl lov att säga att detta är den mest lyckade av de tre filmerna som försöker hotta upp äldre sagor om man nu nödvändigtvis ska göra en jämförelse. Redan här vill jag påpeka att två filmer om Snövit har släppts på bio det här året, den andra heter Mirror mirror med b.la Julia Roberts och tog ett mer humoristiskt grepp på sagan. Jag orkade titta i ca 30 minuter sedan sysselsatte jag mig med något vettigare.

Snow White and the huntsman är en ganska mörk och våldsam film som inte direkt lämpar sig för de yngre tittarna (tror jag). Storyn följer sagan men med några få ändringar. B.la har jägaren (Chris Hemsworth) fått en mer framträdande roll i historien på bekostnad av dvärgarna. Den onda drottningen (Charlize Theron) har fått en fylligare bakgrund  och har lite fler karaktärsdrag än att bara vara ond. Man har också lagt in lite mer svärdsfighter samt en liten blinkning till Jesus men annars är det mesta sig likt och konservativa sagofilmstittare lär känna igen sig.

Filmen är visuellt snygg. Jag gillar speciellt när den onda drottningen trollar. Det är både fantasifullt och faktiskt lite småruggigt även den magiska spegeln har fått en CGI-boost som är lyckad . Miljöerna i filmen är genomgående välgjorda och den känns inte som att ensambeln springer runt i en studio, med ett undantag. När Snövit träffar dvärgarna hamnar man plötsligt i en kullissmiljö som påminner ganska mycket om de bilder på det jordiska paradiset Jehovas vittnen utlovar i sina tidskrifter. Det är även här som filmen segar till sig och blir lite småtråkig. Bortsett från denna episod är Snow White and the huntsman en ganska rapp och underhållande film och två timmar går relativt snabbt..

Tyvärr finns det ett par saker som drar ned helhetsintrycket: Dels ogillar jag att regissören/manusförfattaren gjort Snövit till en kristusgestalt. Man trycker ganska hårt på att hon ska frälsa folket från den onda drottningen och när hon återuppstår får jag lite väl starka bibliska vibbar.  Det andra problemet är personregin eller skådespelarnas insatser, take your pick. Det är många bra skådisar med i filmen men kanske är det berättelsens form av saga som gör att de presterar undermånligt (Stewart undantagen då hon sällan skådespelar utan reagerar på stimuli typ: Replik! Rör dig!). Dvärgarna består av idel kända ansikten b.la Brian Gleeson, Bob Hoskins och Toby Jones men de har ingen personlighet utan är bara dvärgar. Charlize Theron spelar över å det grövsta i sina försök att vara ondskefull. Hon verkar ha hämtat inspiration av Barbara Kellerman som spelade The White witch underhållande uselt i tv-serien om Narnia. Chris Hemsworth ger intryck av att vara lite halvfull då han har ganska sluddrigt tal i filmen och att ge honom rollen som voice-over var ett stort misstag. Mao ingen skådis agerar på topp och då har vi kvar olyckan Kristen Stewart.

Var gång Kristen Stewart ska vara med i en film ser jag med skräckblandad förtjusning fram mot tillställningen. Kommer hon att lyckas skådespela denna gång är frågan jag ställer mig. I Snow White and the huntsman lyckas hon igen med att ge sken av att  om man kan tala och röra på sig räcker det för att man ska kunna titulera sig skådis. Jag har sett gråstenar med större personlighet än Stewart. När hon ska hålla ett känslomässigt tal i filmens final är det ett tappert men ack så misslyckat försök i konsten att skådespela.

Som synes är det blandade känslor jag har inför Snow White and the huntsman men filmen var underhållande trots bleka skådespelarinsatser och om man gillar genren är det trots allt värt att lägga ett par timmar på filmen. Jag bländades nog av miljöerna och alla CGI-effekter.

Regi: Rupert Sanders

betyg: 5/10

Adventureland ( 2009 USA )

Det här var en film jag troligtvis missat helt om det inte vore för Filmmedia och Fiffi och det hade varit synd då det är en liten pärla. James tror att han ska få åka till Europa under sommarlovet men det blir inget med den resan då föräldrarna inte har råd. Han tvingas även att söka jobb, glidarsommaren har nu förbytts till en ångestsommar. Han får arbete på den lokala och halvsunkiga nöjesparken Adventureland. Där stiftar han bekantskap med en del mer eller mindre udda individer samt blir förälskad i en kollega. Det sistnämnda kommer leda till en hel del problem för James.

På pappret verkar Adventureland kanske inte så speciellt upphetsande men det är ett småroligt drama där man snabbt sympatiserar med filmens karaktärer. Jag rycks med och finner är det är ett ganska skönt gäng som jag får lära känna genom filmen. Människorna i Adventureland har precis som vi i den verkliga världen sina fel och brister.  Det är därför karaktärerna blir trovärdiga och jag engagerar mig i en film som, om man valt en liten annan väg i manus, istället hade kunnat bli en tramsig komedi.

Berättelsen utspelar sig 1987 men någon större 80-tals känsla infinner sig inte. Det skulle möjligtvis var låtvalet med lite Cure och Falco, sistnämda låten spelas till förbannelse på nöjesfältet och håller på att driva huvudpersonen till vansinne. Den drev mig till vansinne när den kom så jag har full förståelse.  Det är är nästan så att jag blir sugen på att jobba på nöjesfält i sommar istället för att vara ledig men bara nästan.

Regi: Greg Mottola

Betyg: 8/10

The Runaways ( 2010 usa )

The Runaways handlar om tjejrockbandet med samma namn som hade sin storhetstid i mitten på 70talet. Vi får följa bandet från bildandet till splittringen. Jag är ganska svag för genren biografifilmer ju mer okända personer det handlar desto bättre. Nackdelen med att känna till för mycket om en person gör att man irriterar sig på felaktigheter eller de konstnärliga friheter regissörer ofta tar sig för att göra det mer dramatiskt eller politiskt korrekt.

The Runaways är inte helt okända för mig tror jag ägt en vinyl eller två men speciellt mycket kände jag inte till om bandet. Filmen är ganska rakt berättad med känns bitvis lite fragmentarisk speciellt filmens sista hälft, det kan bero på att den baseras i stort på sångerskan Cherrie Curries självbiografi så vi får hennes version av The Runaways. Det är ingen banbrytande film men det fyller mina modesta krav på en helt ok biografifilm. En extra bonus är att det utspelar sig under 70 talet så jag får njuta av härliga kläder och frisyrer.

Regi: Floria Sigismondi

Skådespelare: Dakota Fanning, Kristen Stewart

Betyg: 6/10