Darkest hour (2017 Storbr)

Härom året kom det två filmer om Churchill i den ena och mindre omtalade spelades premiärministern av Brian Cox i Darkest hour spelas han av Gary Oldman som även belönades med en Oscar för sin insats. Det är ganska så sällan en s.k BOATS känns intressant men genren är oftast lättsam och har sällan något tuggmotstånd att tala om.

I Darkest hour möter vi Churchill när han blir premiärminister 1940 efter att Chamberlain tvingats avgå. Egentligen vill hans parti inte ha honom på den posten då han är burdus, otrevlig, oberäknelig samt har ett track-record av illa genomtänkta beslut. Trots motviljan blir man tvungen att nominera Churchill då oppositionen vägrar att godtagna någon annan kandidat. Churchill får arbeta i motvind. Han motarbetas dels av sitt parti men även krigsministeriet ställer sig tveksamma till många av hans beslut. De flesta vill söka fred med nazisterna men Churchill vägrar envist – något vi idag ska vara glada över.

Filmen slinker som sagt ned lätt och är någorlunda historiskt korrekt även om den ballar ur totalt sista halvtimmen och filmmakarna gör allt i sin makt för att klämma till med en Hollywoodifierad final. Jag ska villigt erkänna att jag fingrade på avstängningsknappen mot slutet men höll trots allt ut. Då jag är svag för krigsfilmer på hemmafronten blir filmen aningens lättare att tugga i sig och Churchill är en intressant person. Innan Trump och Boris Johnson hade jag hävdat att Churchill hade varit chanslös som politiker idag med sitt burdusa sätt och ogenomtänkta kommentarer men numera är den politiska spelplanen i det närmaste obegriplig åtminstone om man ser till det sunda förnuftet.

Oldman spelar honom väl och filmen får med det mesta av Churchills personlighet, b.la alkoholismen, depressionerna, det hetsiga humöret och de kvicka kommentarerna. Övriga skådisar är också bra men de förbleknar vid sidan av den utklädde Oldman.

Darkest hour är väl som de flesta andra BOATS filmer – varken bu eller bä, lättsedd och lättglömd.

Regi: Joe Wright

Betyg: 5/10

The Party (2017 Storbr)

Klart det ska firas när Janet har fått en viktig post i  partiet. Hon bjuder in sina närmaste bekanta till en liten fest. Ett par minuter in i filmen inser jag som tittare att det kommer bli allt annat än ett lyckat party. Giftiga kommentarer, en pistol på drift, otrohet och uppbrott är vad som hamnar på dagordningen istället för en trevlig stund i vänners lag. Folk är mer eller mindre halvhysteriska och den ende som verkar bevara lugnet är tysken Gottfried. som mest glider runt och tar emot sin frus giftiga kommentarer med jämnmod. I slutändan anar jag att det varit bättre om Janet firat sin utnämning med en kopp te.

The Party är en film i det lilla formatet. Filmen utspelar sig i Janets hus och man rör sig gnabbades mellan rummen. Pinsamheter läggs på hög vilket när det sker på film ger mig en lätt ångest samtidigt som jag har väldigt roligt åt rollfigurernas tillkortakommanden.  Det finns inga roligare gräl än de mellan akademiker eller kulturpersonligheter då bråken många gånger handlar om petitesser som blåses upp till ofantliga proportioner vilket gör att alla inblandade får ett löjets skimmer över sig. Nu är det iofs allvarliga ting man bråkar om på Janets party än t.ex rikligt användande av läppglans men det blir underhållande att se hur alla gör sitt bästa för att hålla masken, något man inte lyckas speciellt bra med.

Skådisarna är top notch från Kristin Scott Thomas som spelar värdinnan till Bruno Ganz som spelar den hunsade Gottfried. The Party är en kort film (71 minuter) i svartvitt  regisserad med säker hand av  Sally Potter och en av de bästa filmerna 2017 – tycker jag.

Regi: Sally Potter

Betyg: 8/10

Richard III (1995 Storbr)

P3051750Under 1400 talet rasade ett inbördeskrig i England som gått till historien som Rosornas krig. Namnet kommer sig av att de två släkterna York och Lancaster som slogs om kungamakten hade en vit respektive röd ros som familjevapen. Striderna böljande fram och tillbaka och jag anar att George R.R Martin haft detta krig i åtanke när han skrev Game of thrones. Lancaster gick till slut vinnande ur striden när man besegrade Yorks arme som leddes av Richard av Gloucester mer känd som Richard III. Personligen kan jag tycka att historien varit lite orättvis mot Richard, han var inte blodtörstigare än sina konkurrenter men det är som sagt segrarna som skriver historien och i det här fallet framför allt Shakespeare som porträtterar Richard med både puckel (i verkligheten led kungen av lätt skolios) samt halvsidesförlamning. Ett vanställt yttre som ska spegla karaktärens inre en vanlig tanke förr i tiden.

I filmen Richard III har man ändrat ganska mycket på pjäsen. Dels har man kortat av historien och omarbetat replikerna så de känns lite mer moderna för våra känsliga öron. Berättelsen är även förflyttad i tid och istället för 1400 talet så utspelas handlingen i ett imaginärt 30-tals England. Filmen börjar med att den sittande kungen störtas av Richard och hans familj. Richard av Gloucester är dock långt ned på turlistan för att bli kung men systematiskt arbetar han sig uppåt i hackordningen genom mord, förtal och allianser.

Frågan är om det kan bli bättre än så här? Ian McKellen spelar Richard och gör sitt livs roll. Han är ond men samtidigt charmig när som så krävs. Hans fysiska skådespeleri är även det i toppklass då han har en helt obrukbar vänsterarm vilket ger rollfiguren ett annorlunda rörelsemönster som jag fascineras av.

Nu är det många bra skådisar i de andra rollerna men McKellen är som en supernova och de andra förbleknar i hans närvaro. Richard är en intressant och framförallt underhållande karaktär. Han är begåvad med många fina repliker och har en giftig men samtidigt lismande tunga. Regissören låter även Richard av och till tala direkt till tittarna där han delger oss sina planer mao han göra samma sak Ferris Bueller i Fira med Ferris. En del stör sig säkert på detta tilltag men personligen är jag oftast förtjust i detta konstnärliga grepp. Scenografin är ursnygg, storyn är både underhållande och intressant trots att man vet hur det kommer att sluta. Min enda invändning skulle nog vara att man i bland går lite väl raskt fram i storyn och det kan bli svårt ibland att hänga med i Richards alla intriger men det är en petitess i sammanhanget. Om man är lite intresserad av att kolla in en film som baseras på Shakespeares pjäser är det denna man ska se inget snack om saken.

Vilken film Sofia skriver om idag får ni reda på om ni klickar här.

Regi: Richard Loncraine

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Only God forgives (2013 Danmark m.fl)

Only God ForgivesJulian lever i Thailand och driver där en thaiboxningsklubb men hans huvudsyssla är knarkhandel. Julians bror mördar en prostituerad och han blir sin tur dödad av en f.d. polis som agerar som någon sorts hämnare på fritiden. Julians kriminella mor anländer till Thailand och hon kräver att Julian ska hämnas sin bror. Det här låter på pappret som en thriller i mängden men det är det verkligen inte. Istället serveras jag en film av regissören Nicolas Winding Refn och skådisen Ryan Gosling som jag inte blir riktigt klok på.

Nu visste jag att detta skulle vara en lite ovanlig film så jag var beredd på att den skulle bryta mot de förväntningar man eventuellt har när handlingen presenteras. Om man däremot väntar sig en vanlig thriller lär man nog bli grymt besviken. Refn som även skrivit manus pendlar mellan att vara skrattretande pretentiös till att visa upp riktigt snygga scener. Det är inget fel på storyn eller produktionen men regissören har svårt att förmedla och realisera de djupare tankar om skuld som han vill förmedla med sin berättelse. Då han inte klarar av detta tar han till enkla lösningar för att få sin film att verka djupare än vad den är. T.ex. tror han att fåordighet ska ge filmen ett djup men det blir bara skrattretande när karaktären Julian inte ens kan svara på en enkel fråga utan bara stirrar på den som ställt en enkel fråga. Det hade kunnat fungera om Gosling varit bättre på att förmedla känslor med små uttryck t.ex. som Sir Anthony i Remains of the day men i den här filmen är Gosling lika uttrycksfull som en skyltdocka. Nu kanske tanken är att detta ska spegla hans döda inre men i så fall är det så övertydligt att Refn hamnar i samma liga som Bruckheimer & co när det rör sig om att förmedla känslor. Om fallet inte är att karaktären Julian ska spela ”tom inombords” ja då undrar jag vad Refn sysslar med.  Överlag är filmen seg och överarbetad och mitt intryck är att Refn tror att han har en bättre och djupare historia än vad han faktiskt har för när eftertexterna rullar så sitter man med en simpel hämndhistoria vare sig mer eller mindre. Det den faller på är det pretiösa utförandet.

Filmens styrkor ligger det tekniska. Det är snygga scenlösningar, ljussättningen är fantasifull, flera av karaktärerna är intressanta och Kristin Scott Thomas som spelar Julians mamma gör rollen med bravur. Synd bara att Refn överskred sin kompetensnivå Någon kanske skulle viskat i regissörens öron att originellt och annorlunda inte automatiskt behöver betyda att det är bra.

Regi: Nicolas Winding Refn

Betyg: 3/10

Love Crime ( 2010 Frankrike )

Love Crime skulle kunna beskrivas som en avsevärt elakare version av 80-tals rullen Working girl. Isabelle är sekreterare och kommer med kreativa förslag och lösningar inom olika projekt till sin chef Christine som tar år sig hela äran. Påhejad av en manlig kollega börjar Isabelle inse att hon blir utnyttjad av sin chef och när hon i ett obetänksamt ögonblick biter ifrån till Christine svarar chefen med att förödmjuka sin sekrekterare på olika sätt som skulle få Arbetsdomstolen att gå i spinn. Christines misstag är dock att hon egentligen inte har en susning om vad hennes sekreterara är kapabel att göra när hon blivit tillräckligt förbannad.

Till en början var detta en film där jag trodde att jag visste precis vilken väg historien skulle ta. Ett kontorsdrama lite likt den tidigare nämnda Working girl men ungefär mitt i filmen tar historien en abrupt vändning och förvandlas till någonting helt annat. Kanske inte lika överraskande som i t.ex From dusk to dawn men jag satt i alla fall med käften vidöppen av förvåning. Nu såg jag i och för sig filmen ganska sent och den mer observante filmtittaren ( jag räknar inte mig själv till den skaran ) kan kanske räkna ut åt vilket håll berättelsen är på väg. Ibland kan filmer som byter spår på det här sättet totalhaverera men i fallet med Love Crime störde inte detta historien. Jag fann berättelsen engagerande och underhållande. Mycket kan man tacka de två helt suveräna skådespelerskorna Kristin Scott Thomas  i rollen som chefen och Ludivine Sagnier som sekreteraren. Många kan kanske störa sig på vändningen i historen men jag gillade den och misstänker att filmens regissör troligtvis förverkligar sina fantasier om någon chef som varit alldeles för djävlig i hans ungdom.

Regi:Alain Corneau

Betyg: 7/10