The Fast and the furious 8 (2017 USA)

Det var med tunga steg jag släpade mig till kvällens föreställning på biografen . Vis om eländet jag fick mig till livs häromåret hade jag förberett mig mentalt på en soppa bestående av underpresterande skådisar, skakande rumpor och en dialog skriven av en apa. Filmens inledning besannade mina farhågor med lättklädda kubanskor och Vin Diesel som muttrar fram visdomsord mellan bensinångorna. Men se, klarar man bara av filmens första kvart vänder det snabbt och blir bättre

Handlingen är inte så mycket att orda om. Vin Diesel verkar ha svikit familjen (den tjatas det om fortfarande till förbannelse) för alliera sig med ett par cyberskurkar representerade av norrmannen Kristofer Hivju och Charlize Theron där den senare ger sken av att hon verkar vilja vara någon annanstans. Hans forna vapendragare allierar sig än en gång med Kurt Russell och hans nya hjälpreda Little Nobody spelad av Clint Eastwoods son Scott för att stoppa skurkarna och fånga in Vin Diesel.

Så fort Johnson och Statham  (anledningen till att jag överhuvudtaget såg filmen) dök upp på bioduken sjönk min stresspuls och jag kunde slappna av för till skillnad mot den övriga skaran av skådisar så fixar dessa två herrar att lyfta en film av detta slag. Den 8:e filmen i denna serie utan ände (?) utvecklade sig till att bli en förnöjsam historia som jag åtminstone uppskattade för stunden trots en och annan rasmarkör och Rodriguez tappra försök att skådespela. När vi ändå är inne på skådisar är ett stort plus med filmen att ”skådespelerskan” Jordana Brewster av förklarliga skäl lyser med sin frånvaro. Jag stirrar nog hellre på en vit duk i två timmar än att se henne ”agera”.  Kort och gott en trevlig actionrulle mycket tack vare Statham och Johnsons medverkan.

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 6/10

Beck: Vägs ände (2016 Sverige)

eiag2wemLr3nBYB2bYZ222gneXYJag skriver inte om alla filmer jag ser men tyckte att jag borde skriva ett par rader om den senaste Beckfilmen som vad man än tycker om filmerna är lite av ett fenomen i Sverige.

I den senaste filmen om Beck , den 33:e i ordningen, mördas en hel hel familj. Mannen visar sig vara en f.d detta polis med ett inte helt fläckfritt förflutet. Beck och hans kollegor motarbetas av sin sin chef när de utreder fallet.

Det är lika bra att erkänna på en gång att jag inte är något större fan av Beck. Filmerna är vare sig dåliga eller bra, de bara är. Jag har sett lite mer än en handfull avsnitt och kan konstatera att en film eller ett tv-avsnitt i långfilmsavsnitt (?) alltid slinker ned ganska lätt. Både skådisar och produktion är förhållandevis kompetent och förutom inhyrda dubbade tyska skådisar finns det inte så mycket anmärka på vare sig positivt eller negativt.

I dagens avsnitt medverkar Kristofer Hivju i rollen som Steinar. Karaktären har ersatt Mikael Persbrandts Gunvald. Om det är bättre eller sämre kan jag inte bedöma men jag anser att produktionsteamet taget ett bra beslut att inte ersätta Gunvald med en ny kopia. Steinar påminner mer om Becks kollega Kollberg (som figurerar i böckerna samt i filmerna där Gösta Ekman spelade Beck). Steinar är en mer eftertänksam och mer human individ än vad Gunvald var och är i mina ögon en intressantare rollfigur.

Ingvar Hirdvall som Grannen är alltid förnöjsam men jag undrar om det beror på rollfiguren eller att jag är omåttligt förtjust i skådespelaren Hirdvall. Vidare är Jonas Karlsson alltid ett nöje i rollen som Becks slemme chef Klas. Beck film nummer 33 duger som sagt. Experter på Beck kan säkerligen hitta nyanser och annat smått och gott att lyfta fram ur avsnittet men för mig är det en deckare i mängden. Det som höjer produktionsvärdet något är att serien har en någorlunda naturlig dialog och ganska hög lägsta klass på skådisar t.ex vid en jämförelse med SVT:s magplask Springflod (och då tänker jag inte på Kjell Bergqvist). Vem höll i castingen där?

Regi: Jörgen Bergmark

Betyg: 5/10

En iskall jävel (2014 Norge)

b8d91ssStellan Skarsgård spelar snöröjaren Nils Dickman. Han trivs med sitt liv i ett litet norsk samhälle men så slår tragedin till en dag. Hans son hittas död på en tågperrong och dödsorsaken är en överdos. Polisen avskriver det hela som en trist händelse men Nils får upp ett spår och begriper att hans son blivit mördad av en maffiaorganisation. Nils bestämmer sig för att hämnas sin sons död och börjar beta av maffiafamiljens medlemmar en efter en.

Det låter som en klassisk hämndfilm och till en början verkar det också vara det men snart ändras filmens konturer och till något som påminner ganska mycket om bröderna Coen. Persongalleriet är lite skevt och de flesta av filmens karaktärer verkar vara lite småknepiga. Filmen präglas också av en viss torr humor samt en hel del roliga detaljer. Roligast är maffiabossens hem som verkar vara svindyrt om man kollar inredningen men möbler, tavlor är så smaklösa att det svider i mina ögon.

Det kan vara ett problem när filmer som på ytan verkar seriösa och allvarliga tar en mer komiska riktning. Risken är stor att det blir tramsigt och man inte tar något på allvar. Regissören Hans Petter Moland parerar detta bra och Kraftidioten, som filmen heter på norska,  slår aldrig över och blir larvig. En roande norsk kriminalare med en mycket hög bodycount.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 8/10