The Christmas chronicles (2018 USA)

Lite julfilm blir det trots allt här på bloggen. Det är för mig en tveksam genre då filmerna i mångt och mycket är alldeles för gråtmilda och sliskigt sentimentala för min smak men det hör väl genren till. The Christmas chronicles handlar om syskonen Teddy och Kate. De har alltid firat julafton med stor glädje och inlevelse men detta år har deras fars för tidiga död lagt en viss sordin på stämningen. Den ensamstående mamman gör sitt bästa men syskonen bråkar och all julstämning är som bortblåst. På julaftonskvällen måste mamman jobba extra och lämnar syskonen ensamma i huset. Kate lyckas övertala sin storebror till att de ska spana efter tomten. De lyckas över förväntan och får t.om tomten på film men lyckas i samband med detta att sabba hans släde och nu är julen i fara.

Vi börjar med det som ofta är ett aber med filmer av detta slag nämligen ungarna. Det är inga stjärnskott i huvudrollerna men de som spelar syskonparet är åtminstone uthärdliga. Filmens stora styrka är däremot Kurt Russell som spelar självaste tomtefar. Han är riktigt bra i denna roll och gör blir tomten en person av kött och blod istället för en ho hoande ikon. De scener som Russell är med i är riktigt underhållande. De är glädjande nog många vilket gör att The Chistmas chronicles blir en ganska så angenäm underhållning åtminstone för stunden.

Man har gjort en grej av att Goldie Hawn spelar tomtemor men den blinkningen lär nog gå de flesta som är yngre än trettio år förbi. Det är bara att konstatera att åren går.

Regi: Clay Kaytis

Betyg: 5/10

The Fast and the furious 8 (2017 USA)

Det var med tunga steg jag släpade mig till kvällens föreställning på biografen . Vis om eländet jag fick mig till livs häromåret hade jag förberett mig mentalt på en soppa bestående av underpresterande skådisar, skakande rumpor och en dialog skriven av en apa. Filmens inledning besannade mina farhågor med lättklädda kubanskor och Vin Diesel som muttrar fram visdomsord mellan bensinångorna. Men se, klarar man bara av filmens första kvart vänder det snabbt och blir bättre

Handlingen är inte så mycket att orda om. Vin Diesel verkar ha svikit familjen (den tjatas det om fortfarande till förbannelse) för alliera sig med ett par cyberskurkar representerade av norrmannen Kristofer Hivju och Charlize Theron där den senare ger sken av att hon verkar vilja vara någon annanstans. Hans forna vapendragare allierar sig än en gång med Kurt Russell och hans nya hjälpreda Little Nobody spelad av Clint Eastwoods son Scott för att stoppa skurkarna och fånga in Vin Diesel.

Så fort Johnson och Statham  (anledningen till att jag överhuvudtaget såg filmen) dök upp på bioduken sjönk min stresspuls och jag kunde slappna av för till skillnad mot den övriga skaran av skådisar så fixar dessa två herrar att lyfta en film av detta slag. Den 8:e filmen i denna serie utan ände (?) utvecklade sig till att bli en förnöjsam historia som jag åtminstone uppskattade för stunden trots en och annan rasmarkör och Rodriguez tappra försök att skådespela. När vi ändå är inne på skådisar är ett stort plus med filmen att ”skådespelerskan” Jordana Brewster av förklarliga skäl lyser med sin frånvaro. Jag stirrar nog hellre på en vit duk i två timmar än att se henne ”agera”.  Kort och gott en trevlig actionrulle mycket tack vare Statham och Johnsons medverkan.

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 6/10

Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Soldier (1998 USA)

Av någon outgrundlig anledning blev jag sugen på att se om detta sf-fiasko med bla Kurt Russell, Gary Busey och Jason Isaacs, den sistnämnde känd  från Harry Potter filmerna. Filmen totalfloppade när den kom men jag mindes den som åtminstone helt ok. Lite äldre och lite grinigare är mitt omdöme inte riktigt lika snällt.

I en nära framtid utbildar man elitsoldater redan från födseln. Ungarna hjärntvättas och man resar ut de svagare exemplaren under utbildningens gång. Russell spelar veteranen Todd 3465 som blint lyder order. En ny genmanipulerad version av soldater har tränats upp vilket Todds befäl inte uppskattar då de är artificiella (tydligen är hjärntvätt bättre) och i en kukmätarmatch (inte bokstavligen bör påpekas) mellan befälen tvingas Todd kämpa mot en av de nya soldaterna. Han förlorar och liket dumpas på en avlägsen planet som används som galaktisk sopstation. Naturligtvis är inte Todd död och han tas omhand av planetens invånare som naturligtvis lär honom medmänsklighet och annat smått och gott. Utan några vettiga skäl får militären för sig rensa planeten och naturligtvis faller den uppgiften på de nya förbättrade soldaterna och naturligtvis ställer sig Todd på invånarnas sida i konflikten.

Nej det här blev bara för korkat och förvånansvärt tråkigt. Det blir fart och fläkt i finalen men transportsträckan dit känns som en evighet då man lagt ned mycket krut på att visa hur Todd återfår sin medmänsklighet. Det är ganska trist action överlag och känslan av att det hela utspelas in i en studio bland frigolitblock är påtaglig. Soldier är en trist och plastig film som nog inte gör någon glad, dock ska ingen skugga falla på skådisarna som sköter sitt jobb bra.

En intressant notis är att filmen utspelar sig i samma universum som filmen Blade runner då det droppas en hel del namn och platser från den filmen men Soldier blir inte bättre för det.

Regi: Paul W.S. Anderson

Betyg: 3/10

The hateful eight (2015 USA)

Jag torde vara sist på bollen när det gäller att se Tarantinos senaste rulle. Lång speltid i kombination med ganska usla visningstider (till en början) på filmen gjorde att besöket fick vänta. Handlingen är inte så mycket att orda om. Åtta män och en kvinna blir isolerade på en vägkrog under en snöstorm. Om någon av en händelse inte sett filmen ska jag inte berätta mer då The Hateful eight vinner på att man vet så lite som möjligt om handlingen. De som läser detta och har sett filmen vet redan hur det går.

Allt som oftast när det rör Tarantino är mina känslor motstridiga. Oftast är filmerna för långa, för dialogtyngda och har en aura av självgodhet över sig. Samtidigt är filmerna tekniskt välgjorda och är oftast intressanta. Jag hade nog inte haft några större problem om dagens film kortats med en sisådär 45 minuter. När det rör dialogen är den välskriven men av och till går den på tomgång och är alldeles för omständlig för min smak. Jag kan bli en anings rastlös när jag anar vart konversationen ska ta vägen redan efter ett par repliker och vet att jag kommer få vänta lång tid på slutklämmen. I Tarantinos värld verkar alla bära på samma talträngda gen som Björn Ranelid.

Det som är positivt med filmen är tursamt desto fler saker. Skådisarna är top notch och regissören har som vanligt samlat ihop en intressant skara. Extra kul att få se Walton Goggins i en roll då jag tillbringade hela sommaren 2015 med honom i tv-serien The Shield. Ljud, ljus och foto är av högsta kvalite och på köpet är det en snöfilm en subgenre jag gillar. Filmens handling är iofs ganska simpel men den är klurigt gjord och trots prat i kvadrat och lång speltid blir det aldrig tråkigt. Summa summarium så blir det en mellanfilm i Tarantinos produktion

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 6/10

Bone Tomahawk (2015 USA)

Det här var en film som dök från ingenstans. Jag ska erkänna att det vattnades i munnen på mig när jag läste om den. En västernfilm med Kurt Russell och Richard Jenkins,  bara det gör att man spärrar upp ögonen så smått. När man läser vidare och ser att rullen handlar om en grupp män som ger sig ut i ödemarken för att rädda en doktor undan en grupp kannibaler känns det som en närapå fulländad film. Nu blev filmen inte så bra som jag hade hoppats på och Bone tomahawk visade sig vara en ganska annorlunda film åtminstone jämfört med det intryck den gav först.

Jag hade väntat mig spänning och raffel, jakt i öken, bistra män med väderbitna ansikten. Jag fick en film som var över två timmar lång där större delen av speltiden läggs på fyra man som rider genom ödemarken och pratar och har stora problem då i sällskapet envisas med att följa med trots att hans ena ben är brutet. Det blir väldigt mycket av stapplande på kryckor i vildmarken. När det är tjugo minuter kvar blir det en hel del slafs, oväntat mycket, men inte speciellt spännande sedan vart det slut.

Bone tomahawk är i ärlighetens namn en trist historia som fått oväntat högt betyg på Imbd tillsammans med många positiva kommentarer. Filmen har en hel hög manusmissar och en hel del obegripligt agerande från huvudpersonerna. Av och till är de så korkade att jag inte bryr mig om de lever eller dör. Jag ser nog inte samma kvaliteter i filmen som så många andra men helt oäven är den inte.

Skådisarna är överlag bra. Russell är alltid Russell men största överraskningen var Matthew Fox som visade sig vara en oväntat kompetent skådis i filmsammanhang. Fox ser jag gärna mer av. Richard Jenkins karaktär, stadens vicesheriff, är är en udda fågel. Vicesheriffen verkar inte riktigt vara med i matchen, han är hela tiden efter eller före sina kollegor i resonemangen och diskussionerna eller så tolkar han vad som sägs på ett mycket märkligt vis.Han är ett intressant inslag och en spännande karaktär som förhöjer filmupplevelsen. Vidare är kannibalindianstammen en otrevlig bekantskap men de får aldrig riktigt chansen att komma in i filmen.

Bone tomahawk är en film med spännande karaktärer men den är alldeles för trist och för lång för min smak men om man inte förväntar sig en spännande stund och har en fabless för män med kryckor kanske den duger trots allt.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 4/10

 

The Art of the steal (2013 Kanada/USA)

Sällskapet Kurt Russell + Matt Damon + Terence Stamp väcker hos mig ett visst intresse. Halvbröderna Crunch (Russell) och Nicky Calhoun (Damon) sysslar med konstbedrägerier och stölder. Parets sista kupp gick åt fanders och Crunch hamnade i fängelse mycket tack vare att Nicky tjallade. Det går några år och Crunch är en fri man som har lämnat brottets bana bakom sig men så dyker Nicky upp en dag. Han har fått nys om en tavla värd att lägga vantarna på. Problemet är att den är bakom lås och bom på ett välbevakat tullkontor och han behöver sin halvbrors hjälp. Efter viss övertalning låter Crunch udda vara jämnt och det gamla gänget samlas ihop för en sista kupp.

Ett gäng sköna skådisar som iofs har haft sin peak i branschen för några år sedan i kombination med en heistfilm torde vara svårt att misslyckas. Till en början gör filmen det den ska – förnöjer för stunden. Det är snabba klipp, scenlösningar inspirerade av Guy Richie och Tarantino, halvskruvade karaktärer och en uppsluppen stämning som dock av och till slår över och blir larvig. Inget nytt men för stunden duger det. Filmens problem blir när säcken ska knytas ihop och man ska förklara vem som lurar vem och hur saker och ting egentligen skett. The Art of the steal hamnar då i samma fälla som många filmer som ska innehålla en tvist eller två landar i. Manusförfattarna slår knut på sig själva i sin iver att vara kluriga och dukar upp en radda osannolika händelseförlopp som gör att filmens finish inte känns speciellt elegant. En bra tvist ( i en film av det här slaget som inte aspirerar på några djuplodande filosofiska grubblerier) är enkel och effektiv och ska egentligen inte behöva förklaras för tittaren som ska själv kunna räkna ut hur det hela hänger ihop.

På det hela är The Art of the steal en sådan där film man med gott samvete kan skippa men den duger om man vill ha något lättsamt att titta på.

Regi: Jonathan Sobol

Betyg: 5/10

Escape from New York (1981 USA)

Dags för en riktig klassiker av John Carpenter. Året är 1997 och brottsligheten har ökat lavinartat i USA. När filmen gjordes 1981 pekade statistiken på just detta så Carpenter är inte ute och cyklar men vi kan vara tacksamma att trenden bröts. I ett desperat försök att stävja utvecklingen har man stängt av staden New York som nu är ett enda jättelikt fängelse. Presidenten kraschar med sitt plan i New York och tas tillfånga av stadens invånare. Då USA är i krig med Sovjet och presidenten har ett förslag till en fredsplan är det av yttersta vikt att man hittar honom snabbt. Myndigheterna satsar allt på ett kort och skickar in den nyligen dömde militären Snake Plissken för att rädda presidenten. Plissken har endast 24 timmar på sig att lyckas med sitt uppdrag. För att hålla honom i schack injicerar polisen en minibomb i hans kropp som kommer att detonera om Plissken inte är tillbaka med presidenten inom ett dygn.

En gång i tiden verkade det som att Carpenter inte kunde göra något fel. Innan den här filmen hade han gjort b.la Halloween och The Fog, filmen efter Escape from New York var The Thing. Det är en tight berättad historia utan några transportsträckor som är mycket spännande ja t.om mycket spännande. Escape from New York  har en viss b-films känsla över sig en del effekter lämnar ett och annat att önska och Carpenter har nog struntat i en och annan omtagning misstänker jag. Detta spelar inte så stor roll då regissören lyckats bra med sin berättelse och filmens miljöer är bra trots en del uppenbara kulissbyggen. En mer välpolerad film innehållandes massa specialeffekter hade nog inte skänkt samma känsla utan hade troligen känts mer opersonlig.

Escape from New York har en stark rollista. Kurt Russell spelar Plissken. Personligen är jag övertygad om att Vin Diesel sneglat på Plissken när han gjorde sina filmer om Riddick då karaktärerna påminner mycket om varandra. Lee van Cleef, Harry Dean Stanton och Donald Pleacense förgyller också filmen med sin närvaro. Founk/soullegenden Isaac Hayes spelar filmens storskurk The Duke of New york som åker runt bland ruinerna i en Cadillac(?) med kandelabrar på kylaren. Utöver handling, miljö och skådisar måste även Carpenters musik nämnas. Filmen har ett otroligt bra soundtrack som nästan ligger i klass med Halloween. Det finns bara gott att säga om filmen och betyget blir också därefter. Escape from New york  tål att ses om och känns trots sin ålder fräsch och spännande. Det ryktas om en nyinspelning (någon förvånad?) men den är jag ganska ljummet inställd till.

Regi: John Carpenter

Betyg: 9/10

The Thing (1982 USA)

Varning: Spoilers förekommer.

När John Carpenter gjorde en nyinspelning av The Thing from another world  (som f.ö är en av  skräckfilmerna som visas på TV:n i Carpenters Halloween) valde han att återgå till Campbells roman. Det enda som Carpenter behållt från 1951 års film är titeln som framträder i bild på samma sätt som trettio år tidigare.

Nu är man tillbaka på sydpolen och filmen startar med en fantastisk öppningsscen. En hund jagas av en helikopter över de arktiska snövidderna ackompanjerad av Morricones suggestiva musik. Hunden lyckas ta sig till en amerikansk forskningsstation och i samband med detta förolyckas även helikoptern så varför hunden jagades är en gåta för personalen på stationen. Då helikoptern kommit från en norsk närliggande bas åker man dit och finner att alla är döda eller försvunna. Man hittar anteckningar och ett videoband. Det visar sig att norrmännen hittat ett flygande tefat. På natten visar hunden sitt rätta jag. Hunden är tefatets pilot som maskerat sig som hund och sätter nu igång att kopiera stationens medlemmar.

Vetenskapsmännen försöker lista ut ett sätt att bekämpa varelsen samt en metod att avslöja vilka som fortfarande är människor. Att man inte litar på varandra gestas väl då den gemytliga stämningen från 1951 års version är som bortblåst. Vi som tittare har inte heller en susning om vem som är människa eller varelse. När jag såg filmen för första gången satt jag på helspänn sista timmen då jag hade inte en aning om vilken väg berättelsen skulle ta. Carpenter vågar även utmana sina tittare då han inte förklarar allt in i minsta detalj. Tittaren får ana sig till hur en del saker hänger samman. Jag har sett filmen ett antal gånger vid det här laget och det finns fortfarande ett och annat händelseförlopp som jag inte har helt klart för mig, något som inspirierar till vidare omtittningar.

Om nu inte detta räcker finns det fler bra saker att nämna med filmen: Morricones musik har jag tidigare nämnt. Skådisarna är, förutom Kurt Russell (med ett skägg som skulle göra tomten grön av avund), relativt okända men bra . Miljön, is snö och en halvsunkig forskningsstation som redan innan den fick utomjordiskt besök var ruggig passar ypperligt för en skräckfilm.Slutet där Carpenter lämnar oss tittare att tolka slutet själva är likt början en höjdare. Egentligen fanns det ett alternativt lyckligt slut men Carpenter valde tack och lov att lämna MacReady och Childs kvar i snön och kylan till tonerna av Morricones fantastiska musik.

En rolig detalj är att den här filmen tydligen är ett stående inslag vid midvinterfesten på en del forskningsstationer i Antarktis.

Regi: John Carpenter

Betyg: 10/10